Fackligt avveckling

Det är nu mer än ett år sedan som vi varje måndag trotsade vinterkylan och samlades på mynttorget i Stockholm. Regeringen hade föreslagit att sänka a-kassan och höja dess avgifter. Det var ett halvår sedan valet och Sverige hade sakta börjat inse att de nya moderaterna kanske inte var så nya trots allt. De flesta av oss som stod där på torget krävde att en politisk strejk skulle utlysas for att stoppa forslaget. En av kvällarna kom en kvinna från LOs ledarskikt för att tala. Hon menade att politisk strejk, som hon liknade vid en sabel, var ett vapen som man inte skulle använda i onödan. Igår rapporterade svenska tidningar om att ytterligare 185 000 personer lämnar de svenska facken.

A-kassan är någonting som arbetande människor i Sverige kämpat till sig för att öka sin säkerhet och for att hålla uppe sina löner i perioder av hög arbetslöshet. Desto lägre a-kassa arbetslösa kan ta ut, desto mer desperata kommer de att bli av att skaffa ett nytt arbete, vilket resulterar i att de tvingas acceptera vilket arbete som helst, oavsett lön och arbetsförhållanden. Detta ger i sin tur företagen friheten att pressa ner lönerna. En sänkning av a-kassan leder alltså i förlängningen oundvikligen till sänkta löner.

Det som förutom a-kassan håller uppe människors löner är naturligtvis facket. Genom att höja avgifterna lyckades man även försvaga denna institution. Man visste alltför väl att en chockhöjning av a-kasseavgifterna skulle sätta en ekonomisk press på människor att lämna sina fackforeningar, vilket vi nu ser resultaten av.

Den svenska välfärden bygger (byggde?) på starka fackforeningar som kunde agera motvikt mot företagens makt, och därigenom tillkämpa sig reformer som t ex. fri sjukvård och hög arbetslöshetsersättning. Samtidigt som Reinfelt med ett leende börjat bruka ordet välfard som han påstar sig värna, måttar han ivrigt slag efter slag mot välfärdens grundpelare. En plan som är alltfor noga uttänkt, i strävan efter det som de gamla moderaterna alltid strävat efter, att tillgodose näringslivet på bekostnad av det arbetande folket. Att ta från de fattiga och ge till de rika.

Och slutligen tillbaka till den där vinterkvällen, LO-pampen och hennes sabel. Vad hon hade missat, eller förträngt, är att för varje medlem som lämnar facket blir hennes sabel allt trubbigare, och risken verkar överhängande att den rostar sönder innan hon tillåter sig använda den. For när de borgerliga nu slungar allt hårdare sparkar mot välfärden så verkar fackpamparna allt för upptagna av att hälla klister över sina egna medlemmar än att höra varningssignalen. Genom denna ouppmärksamhet och passivitet hjälper de nu till att avveckla sin organisation och sig själva.

Döda barn bygger inte raketer

Nu är de där igen, bilderna i tidningen. Det känns som om jag har sett samma bild förr men jag inser tyvärr att bilderna är allt för nya och allt för många. En flicka med ett förstört ansikte bärs av någon som kan vara hennes far. Det är svårt att säga om hon lever eller om det, när bilden togs, redan var för sent. Artikeln berättar om att man idag räknat till minst 45 döda, många av dem barn.

Israels bombattacker mot ett av världens fattigaste områden, Gazaremsan, har nästan blivit dagliga nyheter och lata journalister kan snart kopiera artiklarna från dagarna innan. Detta utöver den blockad som staten Israel upprätthåller och som förvärrar situationen ytterligare på denna del av jorden som gud tycks ha glömt. Denna gången var det människorna i flyktinglägret Jabaliya som hade oturen att falla offer för kolonisatörernas bomber och ingen vet vilka som står på tur.

För den som befunnit sig på Gazaremsan den senaste månaden måste mänskliga katastrofer som attackerna mot World Trade Center framstå som en fökylning i jämförelse mot det helvete på jorden som Israel och dess västliga stödstater har förvandlat deras kvarter, städer och land till. Ännu mer bisarrt måste det verka att anledningarna till attackerna påstås vara de hemmagjorda raketer som skjutits in på Israelisk mark och som för 9 månader sedan dödade en israelisk student.

Men ett öga för ett öga, en tand för en tand är en bortglömd fras för den israeliska ockupationsmakten och även i Sverige börjar man vänja sig vid att hundratals eller tusentals palestiniers liv inte ens kan mäta sig med värdet av en Israelisk medborgare (då han eller hon inte är arab förstås).

Det som pågår i mellanöstern är allt annat än ett krig. Det är en militär ockupation och en apartheidliknande kolonisering av landet Palestina och av det det palestinska folket. En kolonisering som mer och mer börjar likna ett folkmord. Detta sker i strid med allt som heter mänskliga rättigheter och möjliggörs av den amerikanska staten och i viss mån EU till fördel för det globala kapitalet (främst representerad av vapenindustrin). Och i Sverige håller vi för öronen inför pratet om folkmord och blundar hårt för tidningarnas bilder, samtidigt som vi planerar vårt fortsatta militära utbyte med kolonialmakten.

FUNSA del Uruguay

När jag cyklat runt i Montevideo i snart en timme börjar jag sakta inse att jag är vilse. Staden har förändrats och runt mig har husen bytts ut mot plåtkonstruktioner. Precis när jag börjar fundera över vad jag har för värdesaker på mig uppenbaras ett jättelikt fabrikskomplex framför mig. En stor skylt avslöjar att jag har kommit rätt, FUNSA Uruguay. Fabriken FUNSA har fungerat sen 1930-talet och är den enda fabriken i landet som tillverkar däck. Med sina cirka 250 anställda är FUNSA också Uruguays största arbetarstyrda företag.

Jag är här för att träffa Nancy som arbetar på ett annat företag, Cofatex, en återtagen textilfabrik som nu ligger nere på grund av problem med sin hyresvärd. Till skillnad från Argentina så härstammar de flesta av de ungefär 25 arbetarstyrda företagen i Uruguay inte från den ekonomiska krisen, men Cofatex är ett undantag. 2002 så satte den gamla ägaren företaget i konkurs och flydde utomlands med arbetarnas obetalda löner, varpå Nancy och fem arbetskamrater ockuperade fabriken.

Arbetarna på FUNSA använder bara hälften av sina lokaler så nu ska de öppna en industripark för andra arbetarstyrda företag på den övriga ytan, och därför är Nancy och hennes arbetskamrater här för att inspektera sina nya lokaler.

När vi står inne i lokalen som ska förvandlas till textilfabrik och Nancy diskuterar tillgången till ström med en elektriker från FUNSA så kommer en man med oljigt blåställ och rufsigt hår inlunkande. Elektrikern skojar lite med den okända mannen medan jobbarna från Cofatex står och diskuterar om något proppskåp som saknas. Senare får jag veta att den oljige mannen som påminner om någon jag sett i en soptunna dagen innan heter Enrique och är ”el presidente” för jätteföretaget FUNSA.

På grund av FUNSAs storlek har arbetarna här infört ett annorlunda demokratiskt system än till exempel Cofatex där samtliga beslut tas i asembleor (möten) bestående av alla arbetarna. Här väljer man varje år ett direktiv på sju personer och en president. Dessa sköter de dagliga besluten men när en viktigare fråga ska behandlas kallar man alla de 250 arbetarna till en asamlea. Asemblean är det högsta beslutsfattande organet och kan när som helst avsätta direktivet.

Efter att ha fått en rundtur av Enrique och hört han passionerat berätta om hela processen hur man tillverkar däck så träffar jag återigen gänget från Cofatex vid huvudporten. Jag sätter mig en stund och pratar med en av jobbarna. Han menar att om arbetarna hade haft kunskapen att återta sina företag under den ekonomiska krisen på 50-talet då man stängde nästan samtliga fryshus och slakterier i Uruguay hade den uruguayanska välfärdsstaten (den första i världen) kunnat räddas. När jag cyklar hem genom plåtskjulen i Montevideo funderar jag över om inte samma sak gäller för oss i Sverige när nu våran välfärd går samma väg som Uruguays.

Wanja och 6-timmarsdagen

När man är i kontakt med människor här i Latinamerika som är aktiva på sina arbetsplatser eller till och med tillsammans har tagit över driften av sina arbetsplatser möts man ofta av frågan; Hur är det i Sverige? Hur är de svenska fackföreningarna? Man finner sig då ofta i en situation där man inte vet om man ska skämmas eller gråta. För hur har vi det i Sverige? Hur går det för dem som jobbar och hur är det egentligen fatt med ”världens starkaste fackföreningsrörelse”?

För att ta ställa diagnos på det svenska facket kommer jag här ta ett exempel som klart visar på organisationens grava sjukdomsstadie, 6-timmarsdagen. Kortare arbetstid med bibehållen lön har varit ett krav från sociala rörelser och framför allt kvinnorörelsen under hela 1900-talet. Efter andra världskriget lyckades de svenska fackföreningarna reglera arbetstiden, först till 48-timmar i veckan, sedan nedförhandlad till 45, sedan 43 och slutligen till 40 timmar. Och där verkar den ha stött på någon, likt av Gud, given gräns. När kraven kom på en ytterligare sänkt arbetstid, nu till 6-timmarsdagen, så sa de nya toppskikten och byråkraterna inom facket plötsligt nej. Några menade att det redan, sammanlagt, existerade då de flesta kvinnor var deltidsanställda (4+8=12) och andra började hävda att det skulle vara en för dyr och kostsam reform (för vem sades inte).

Idag befinner vi oss i en situation då både kvinnor och män jobbar (minst) 8 timmar om dagen. Stress och utbrändhet börjar bli en folksjukdom och människors engagemang utanför arbetet, i det så kallade civila samhället, sjunker stadigt. Samtidigt så har vi en stor arbetslöshet (något som vår regering försöker få oss att tro beror på lathet trots att de aldrig kunnat visa upp några tomma arbetsplatser som går under av personalbrist) som är otroligt kostsam för samhället, både i ekonomiska termer och i kompetensförlust. Vi har helt enkelt för få arbeten för att det ska räcka åt alla. Och då produktionen flyttas utomlands och vi fortfarande bara är 9 miljoner kunder för service-sektorn är detta en situation som inte heller bara kommer försvinna (trots Göran Perssons optimism).

Att vi delar på de arbeten som finns (med bibehållna löner), vilket varken skulle vara en stor kostnad för kommunerna, som redan betalar jättebelopp för arbetslösheten och dess sociala följder, eller en nämnvärd kostnad för de privata företagen som visar upp nya rekordvinster varje år, borde väl då stå högst upp på de svenska fackens dagordning. Men när de översta lagren i dessa pyramidorganisationer som det svenska facket har blivit fortfarande blundar och håller för öronen för dessa krav börjar man ju undra vilka de egentligen företräder.

Jag tvingas helt enkelt skamset att erkänna sanningen för dem jag möter. Det som en gång var världens starkaste fackföreningsrörelse har lyckats, genom att bygga upp en struktur med ett toppskikt som avlönas likt näringslivets, bryta ned allt som den en gång stod för och allt som gjorde den till en folkrörelse. Har man en lön på över 100 tusen i månaden så tjänar man helt enkelt inte på att kämpa för radikala, betydande reformer som kan äventyra samma lön. Det man tjänar på är att föra lugna förhandlingar en gång per år, att prata om löneutrymme och att få människor att tro att facket är någonting man ringer till, inte någonting man är.

Men när vi, liksom det man gjort på vissa ställen i Argentina och Uruguay, inser att det är vi själva som utgör och bygger vår egen framtid, så kan vi sluta lyssna på dem som inte lyssnar på oss och underifrån demokratisera de organisationer som egentligen är våra. Då kan vi plocka ner Wanja från hennes höga trojanska häst och riva hennes borg, för det är hon och den som är det storsta hindret till förandring. Tills dess återfinns det enda ljuset på andra sidan havet.

Besök på Zanon, Bajo obrero control

Här kommer lite bilder från den arbetarstyrda keramikfabriken Zanon i Neuquen, södra Argentina, som jag besökte under semestern.

För att ge er en bakgrund så är Zanon det största av Argentinas återtagna företag. En imponerande fabrik med nästan 500 anställda. Man har efter övertagandet lyckats nästan dubblera antalet anställda samtidigt som produktionens kvantitet fortfarande ligger under den som var under den gamla ägaren. Arbetarna har också kunnat tredubbla sina löner. Med dessa siffror kan man ana hur mycket pengar som försvann till chefer, ledningar och aktieägare, men som idag kan betalas ut till dem som faktiskt står för produktionen.

Fabriken har fått en alldeles speciell status i staden Neuquen. Arbetarna säger att Zanon tillhör folket och fabriken drivs faktiskt med och för samhället. Ska en skola eller ett sjukhus byggas så ställer Zanonarbetarna upp med gratis keramik och man jobbar för att anställa människor från fattiga områden och långtidsarbetslösa.

Det primära målet för Zanon idag, berättar en av arbetarna, är inte att ”höja våra löner, de är tillräckliga”. Utan målet är att kunna anställa fler människor för att minska arbetslösheten i Neuquen och på det sättet hjälpa människor ur misär och fattigdom. Jämför det med målen för ett vanligt toppstyrt företag där vinst är hela drivkraften och där anställda är en kostnad som till varje pris bör minimeras!

I en fabrik i en stad i södra Argentina har man alltså lyckats höja människors värde från enbart en marknadsvara (”humant kapital”) till mänskliga individer, och det övriga samhället från enbart konsumenter till medmänniskor som man har som plikt att stödja och hjälpa.

Utanfor fabriken

t.h: Under arbetarkontroll

Pa Zanons lager

t.v: 6 ar av kamp och produktion tillsammans med samhallet. t.h: I centrala Neuquen har nagon skrivit Expropriering nu!

Zanon under arbetarkontroll. Expropriering nu!

 

Bildt på villospår i det förlorade landet

Historien upprepar sig. Israel har sedan en vecka tillbaka åter igen blockerat alla infartsleder till det fortfarande, på många sätt, ockuperade Gazaremsan. För några dagar sedan bröt man till och med strömmen för de en och en halv miljon människorna som haft olyckan att vara födda på fel ställe. Samtliga människorättsorganisationer och hela världssamfundet (minus USA) fördömer åter igen Israel för denna kollektiva bestraffning och Israel kommer även denna gång att undgå all form av bestraffning då USA som vanligt kommer lägga in sitt veto mot sådana resolutioner i FN. Samtidigt på Gazaremsan så kommer hundratals nya frivilliga att ansluta sig till väpnade motståndsgrupper.

Jag sitter och skummar igenom DNs rapportering av läget när jag helt plötsligt sätter min halvljumna pomelo i halsen. Den svenske utrikesministern Carl Bildt är på besök i Israel. Bildt uttalar sig i frågan och fördömer som vanligt tvetydigt både Hamas raketbeskutning och Israels blockad. Det som följer är dock utom alla moraliska och intellektuella gränser.

-På längre sikt – och det är sannerligen lättare sagt än gjort – måste vi sträva efter att återställa konstitutionellt styre i Gaza, undanröja effekterna av Hamas-kuppen och återförena de bägge palestinska områdena, sade Bildt.

VA? Vänta lite nu Carl Bildt. Hamaskuppen? Kan det vara så att vår käre utrikesminister helt enkelt missat att det var Hamas som vann det palestinska valet och att det därefter var Fatah med Abbas i spetsen och USA och Europa i ryggen som kuppade och tog över makten på Västbanken (vilket de inte lyckades med på Gaza)? Kan det vara så att Sveriges utrikesminister har missat den lilla, men ändå så avgörande, biten av historien? Kan det vara så att han helt sonika har blandat ihop de två palestinska organisationerna eller kan det kanske vara så att Bildt är av övertygelsen att om han inte gillar en bit av historien så kan han, som med ett radergummi, sudda ut den jobbiga biten och skriva dit något annat? Jag är i vilket fall stum av förundran.

Det är tyvärr inte så förvånande att vår borgerliga utrikesminister bortser från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, som säger att ett ockuperat folk har rätt att försvara sig med vilka medel som helst, och fördömer Hamas raketbeskjutning, samtidigt som han lämnar Israels dagliga attacker mot både Gaza och Västbanken (vilka skördar långt många fler dödsoffer) okommenterade. Det förvånar mig inte heller att han, likt andra ledare i väst, inte vill låtsas om utgången av det demokratiska valet i Palestina (för parlamentaristisk demokrati är ju endast någonting bra när det går som man har tänkt). Det som förvånar och chockar mig är dock att den svenska utrikesministern öppet verkar tro sig kunna skriva om historien, alternativt att han aldrig läst den.

Jag drar en lättnad suck när chocken lägger sig och jag inser att mina uruguayanska sambos inte kan läsa på svenska och jag håller tummarna för att vår dåre till utrikesminister inte får figurera i internationell press. Har inte skämts så här mycket sen Roger Pontare ställde upp i Eurovision song contest. Ska spendera resten av dagen inomhus och om någon frågar så är jag från Norge

Chiles öppna ådror

Det är karneval i Valparaiso och nästan alla är på bra humör. För en stund sedan var det livemusik nere i hamnen med artister från hela Latinamerika. Hela torget Anibal Pinto är fullt till bristningsgränsen av festande människor. Några spelar trummor och folk dansar. Helt plötsligt avbryts festen och tumult uppstår när stora gröna bussar kör rakt in i folkmassan samtidigt som de avfyrar salvor av tårgasblandat vatten från kanonerna på taket. Människor flyr, snubblande över varandra, upp mot kullarna. En del börjar kasta flaskor och stenar mot de bepansrade bussarna.

Kvällen innan var jag ute i grannstaden Vina del Mar. Två killar slog oss följe runt på barer och klubbar. I taxin på vägen hem råkade vi komma in på en politisk diskussion. En av killarna menade att Chile inte hade haft en chans utan diktatorn Augusto Pinochet. Samma snubbe som jag en halvtimme tidigare hade skrattat och druckit öl med visade sig vara en rättrogen fascist. Något som med största sannolikhet var ganska naturligt för honom som kom från den övre medelklassen och hade en far som tjänstgjort i armen.

Det är långt ifrån första gången jag springer på folk av de åsikterna i Chile. Arvet eller såret från diktaturen är, vad jag upplevt, djupare i Chile än i något annat latinamerikanskt land. Det går en spricka genom det chilenska samhället som delar det i två delar. På ena sidan finns de människor som levde i ständig rädsla under Pinochets skräckvälde, de som förtrycktes både av militärerna och av det ekonomiska system som Pinochet och Chicago-ekonomerna tvingade på dem. De som än idag förtrycks av samma system och de som än idag sällan vågar prata om det som varit.

På andra sidan (som dock är mycket mindre men vars röst är väger femfaldigt tyngre i alla betydande sammanhang) finns de människor som tjänade på det nya ekonomiska systemet och som med nöje såg på när militären hämtade fackföreningsledarna från deras fabriker. För dem var Pinochet en räddare som införde ordning och reda och såg till deras intressen. Förutom överklassen återfinns här även de som är anställda av Chiles enorma militär och polis-apparat. Även de glorifierar den tid då de fick friheten och makten att styra samhället utan politisk inblandning.

Dessa två sidor är lika tydliga idag som under diktaturen och sprickan mellan dem är fortfarande avgrundsdjup. Den större sidan har ännu inte vågat ställa sig upp efter katastrofen som drabbade dem. I grannländerna har de sociala krafterna börjat återhämta sig och många av de intellektuella och utbildade som flydde under diktaturen har återvänt för att hjälpa till. I till exempel Argentina har man genom en imponerande social mobilisering lyckats få militärer dömda för sina brott. I Chile lyckades symbolen för förtrycket självt Augusto Pinochet undkomma dom och straff. I Argentina drar sig polisen för att konfrontera demonstrationer, vilka är vanligt förekommande. I Chile visar polismakten sin position i samhället genom att attackera festande människor och mötesfriheten.

I och med USAs, Pinochets och efterkommande politikers hårda nyliberala politik har Chile idag världens största inkomstklyftor efter Brasilien. En politik som stöds av en ekonomiskt överlägsen överklass och som med hjälp av en militär och polismakt som inte tolererar den minsta missnöjesyttring. Och det kanske är just på grund av denna politik som det chilenska folket fortfarande inte har lyckats resa sig ur sin aska och fortfarande inte lyckats plåstra om sitt blödande sår.

Att återvända

Redan i gränskontrollen på toppen av Anderna pirrar det på ett lustigt sätt i magen och när bussen rullar in över kullarna och jag ser Stilla havets kust strömmar känslorna. Bukten med hamnen och dess lastfartyg som bevakas av kullarna som likt ett lapptäcke täcks av bebyggelse i alla möjliga färger. Valparaiso är troligen den vackraste staden jag sett och den jag blivit mest imponerad av. Det är staden som jag gav ett år av mitt liv, som jag lämnade en höstdag för två år sedan och som jag då fruktade att jag aldrig skulle återvända till.

När bussen stannat och jag går genom staden känns allting nostalgiskt. Varje plats står för ett minne. Där åt jag empanadas, där var jag på fest, där var jag full, där hånglade jag och där, där borta, där kände jag den där känslan av att jag är här.

Det är någonting speciellt med att återvända. Ofta så är själva tanken på att återvända mer dramatisk än själva återvändandet. Man har någon slags föreställning om att människor ska stå vid vägkanten med flaggor och vimplar och hälsa en välkommen tillbaka och undra vart man har varit all denna tid. Själva återvändandet kan lätt bli en besvikelse när man inser att platsen är så mycket viktigare för en själv än man själv är för platsen. Men mitt återvändande till Chiles ”paraiso” skuggades av någon konstig anledning inte av denna besvikelse.

Många saker har förändrats men det mesta är som det varit och jag får en känsla av att jag lika gärna kunde ha lämnat staden igår eller för några dagar sen. Vitlöksmannen försöker fortfarande på stapplande ben sälja sina vitlökar utanför Lider, en incompleto på Kanibal kostar fortfarande 500 pesos, chilenskan är fortfarande oförståelig. Och min totala beundran för denna stad och dess folk är mer cementerad än någonsin.

Tillbaka till framtiden

Tillbaks i Buenos Aires. Miljontals manniskor, 7 filiga vagar som slingrar sig som bergochdalbanor och fororter storre an Stockholm. Pa utsidan ser det ut som en europeisk monsterstad. Men pa insidan, nar man blaser bort dammet och dyker ner i myllret sa visar Buenos Aires och Argentina upp nagot glimmande nytt och kanske det mest intressanta politiska experimentet i modern historia, de arbetarstyrda foretagen.

I och med att Argentinas nyliberala ekonomi kollapsade 2001 och utloste kontinentens hittills varsta ekonomiska kris sa flydde kapitalet landet hals over huvud. Foretagsledarna slutade betala ut loner till sina anstallda och lamnade tillslut foretagslokaler och fabriker overgivna. De fore detta anstallda fann sig i en situation dar valet stod mellan arbete eller svalt. De slot sig samman, ockuperade sina gamla fabriker och borjade driva dem sjalva, utan chefer.

For tva ar sedan var jag har och gjorde film om detta fenomen, och foretagen har fortsatt att fungera sedan dess. Trots att detta endast handlar om circa 200 foretag, som fortfarande verkar inom det kapitalisktiska systemet och som i viss man spelar efter dess regler, sa visar och bevisar dessa foretag att en annan varld ar mojlig.

Ideer om ett system som bygger pa denna typ av demokratiskt agande och bestammande over ekonomin har funnits lange. Nar Sovjetunionen kollapsade var det till exempel inte en overgang till en kall marknadsekonomi som majoriteten av befolkningen ville ha, utan en demokratisering dar foretagen overgick i folkets hander.

Pa 20-talet skrev britten G D H Cole om nagot som han kallade gillesocialism dar hela produktionen skulle ligga i de organiserade arbetarnas hander och dar staten endast skulle fungera som en foretradare for de organiserade konsumenternas intressen. Vad som produceras skulle bestammas av konsumenterna (for att undervika overproduktion) och hur det skulle produceras av arbetarna. Har kritiserades bade stadssocialismen och syndikalismen och det erbjods istallet en mellanvag, som bygger pa politisk och ekonomisk demokrati.

Pa 20-talet skerv aven den gamla radikalsossen Ernst Wigforss om vad han kallade for industriell demokrati, dar han menade att demokrati och socialism aldrig var mojligt om inte aven ekonomin demokratiserades.

Bada dessa ansag dock att det skulle kravas lang process av folkbildning innan arbetarna skulle kunna styra sina foretag. Detta har dock kraftikt motbevisats av det argentinska exemplet. Det man snarare insett ar chefernas overflodiga roll och att man har kunnat effektivisera produktionen genom att gora sig av med dem och dess hoga loner.

Det mest spannande ar dock som alltid att forsoka applicera exemplet pa Sverige. I Sverige har vi under manga ar sett nedlaggningar av vinstdrivande foretag dar man flyttat produktionen till lander med billigare arbetskraft. En oppning som liknar den argentinska for arbetarna att ta over sina foretag. De yrken som finns kvar i Sverige tenderar ocksa att krava en hog kunskapsniva. De som jobbar forvantas kunna/och kan i stort sett alla steg i produktionen/tjansten. Vara chefer och mellanchefer ar alltsa an mer overflodiga an dem i Argentina och ar oftare bara ett verktyg for att stalla arbetare mot varandra genom att inspirera dem till karriarsklattring. En overgang till ekonomisk demokrati i Sverige skulle alltsa inte bara innebara en demokratisering utan aven en effektivisering.

Det som inspirerar mig har i Argentina ar att man har inte bara kampar mot nagot. Kampen for overlevnad har har skapat ett alternativ. Idag nar fler och fler manniskor inser att den skenande ”fria” marknaden maste stoppas (om inte annat av miljoskal) for att var varld och manskligheten ska ha en framtid sa visar de atertagna foretagen i Argentina en vag att ga. Med deras blotta existens visar dem att foretag inte nodvandigtvis maste arbeta mot folket utan for folket och att manniskor inte behovs ses som en dod vara bland andra utan som individer som arbetar for sig sjalva och for varandra. Detta ar en sann modernitet.

Arbetare vid keramikfabriken Zanon. Banderollen: ”Zanon tillhor folket”.

Tillbaka till Kaanan

För att återvända till ett tema som tidigare varit väl förekommande på denna blogg så har det dykt upp en hel del ny spännande information angående Palestinafrågan. Och här kommer de oumbärliga länkarna…

Mitt under rådande ”fredsförhandling” i Annapolis som som vanligt endast är ett spel för kulisserna och som inte kommer att leda till några viktiga framsteg då Israel vägrar ta kärnfrågorna i konflikten i beaktning, så annordnas ett möte om enstatslösningen i England. Om detta skriver min gamla trädplanterarkompanjon Hanin om i arbetaren. Kolla artikeln här!

Jens sammanfattar även läget i sin blogg där han också berättar för oss om ett osannolikt möte med en gammal officerspolare i Buenos Aires! Läs detta här!

Arbetaren som har mycket intressanta uppdateringar på ämnet just nu har även skrivit om Israels allt mer desperata försök att trygga en majoritet i det som en gång var Palestina. Fakta som är mycket intressant att beakta när man talar om tvåstatslösningens intellektuella kollaps. Läs den artikeln här!