Nyliberalismens död, ekonomisk kris del 3

Vi lever i en märklig tid. Svart har bytts mot vitt och gamla sanningar har fått ge vika för nya. Vår världs före detta så självklara och allomfattande politiska och ekonomiska ideologi; nyliberalismen tycks, över en natt, ha förpassats till graven. Till och med inbitna troslärda långt upp i samhällshierarkin, som Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström, har slutat prata om osynliga händer och basunerar nu tvärtemot ut krav på statlig intervention och stöd till det nödställda kapitalet. Men hur kunde detta ske? Och är verkligen de senaste årtiondenas ledande ideologi riktigt död?

Låt oss gå tillbaka en bit i historien. Under efterkrigstiden så var statlig interventionism på modet. De styrande samhällsklasserna var överrens om att ekonomin behövde vägledning och hjälp av staten för att förhindra en upprepning av 1930-talets kris. Bretton Woods-systemet byggdes upp där huvudprincipen var ”social ingengörskonst”.

Men tiderna förändrades och kapitalet tyckte sig behöva svängrum. Företagen ansåg att det skulle ge större vinst att själva kontrollera hela ekonomin utan statligt stöd och reglering. Samma eliter som tidigare välkomnat staten som en medaktör gjorde en helomvändning och började nu tala om marknadens självreglerande tendens och osynliga hand. Nyliberalismens hade fötts.

För att sprida den nya ideologin skapade företagen tankesmedjor och utbildade ideologer. I Sverige var det Timbro och ideologer som Johan Norberg som skickades ut för att frälsa 90-talets nya yuppie-generation. Men sin enkla och fundamentalistiska touch var nyliberalismen enklare att sälja in hos politiker och befolkning än allt krångligt tal om regleringar och skatter. De senaste 30 åren har således denna, kapitalets nya ideologi, kunnat verka näst intill ohotad.

Men år 2009 så vänder vindarna åter igen. Kapitalet inser nu officiellt något som det troligen varit medvetet om för länge sedan; att marknaden visst inte alls reglerar sig själv. Vilda-västern-kapitalismens krasch gjorde det helt plötsligt olönsamt att ta vara på en gammal, utsliten ideologi. Helt plötsligt behöver nu kapitalet, och främst dess banker, panikartat hjälp från staten, och ideologin är som bortblåst. Kapitalets nyliberala ideologer, som Johan Norberg, förpassas till politikens skamvrå av sina egna arbetsgivare samtidigt som kapitalets talesmän, som Urban Bäckström, låtsas som de aldrig hört talas om dem eller dess ideologi.

Kapitalet har således inte en ideologi. Det innehar snarare en verktygslåda fylld med borgerliga ideologier som vid rätt tillfälle kan plockas upp och användas närhelst det gynnar dess intressen. Nyliberalismen verkar ha lagts ned i lådan för denna gång men den har stor potential att återuppstå så fort det återigen ligger i företagens intresse.

Då kapitalet, genom ägande och kontroll över samhällets informationskanaler, äger tolkningsföreträdet till hur vi uppfattar vår historia  och samtid behöver dess ideologier inte heller vara konsekventa eller logiska. Urban Bäckströms helomvändning verkar exempelvis ha gått förbi näst intill okommenterat.

Det bör tilläggas att kapitalets ideologier kan vara mer eller mindre hänsynslösa. Vissa kan till och med på kort sikt, och i relation till andra borgerliga ideologier, gynna den arbetande befolkningen medans andra kan vara mer förödande. Nyliberalismen var exempelvis en extremt smärtsam ideologi för det stora flertalet som tvingades se offentliga tjänster som skola och sjukvård tas ifrån dem. Men trots de borgerliga ideologiernas olika karaktärer, från nyliberalism till välfärdskapitalism, är det viktigt att komma ihåg att de utgör samma funktion för kapitalet, att maximera dess vinster och bevara dess produktionssystem, kapitalismen.

Tillägg: Kapitalets nya idéer har spridits snabbt och fått gehör från de flesta av västvärldens politiker. Stora satsningar på infrastruktur och statliga stödpaket till krisdrabbade företag sätts in över hela Europa. Detta med ett undantag. I ett litet land långt upp i norr klamrar sig nyliberalismen fast i politiken och i de borgerliga medierna. Här har man ännu så länge slagit dövörat till mot Bäckströms varningar och vägrar släppa taget om den gamla ideologin. Det verkar även råda en ideologisk konsensus över partigränserna. När Vänsterpartiet under en kort tid föreslog att följa resten av Europa och överge budgettak och besparingsmål kallades det för ”oansvarig ekonomisk politik” av medier och övriga partier. Varningen ledde till rättning i leden och nyliberalismen verkar således, oavsett röstsedel, stanna i Sverige. Det som återstår att se är hur långt efter övriga Europa Sverige lyckas hamna innan kapitalet förmår sina politiska företrädare att rätta sig i rätt led igen.

Industriell självstyrelse och Gillesocialismen enligt Cole

För att belysa den brist på teori, eller kanske den brist på debatt kring teori, som det ”posthistoriska” samhället erbjuder vill jag här ta er tillbaka en bit i historien, närmare bestämt till 1920-talet och England, och låta er inspireras av den idédebatt som då blomstrade. Nedan följer ett mycket intressant och inspirerande utdrag ur G. D. H. Coles verk ”Industriell självstyrelse” där han skisserar på det kommande samhället enligt gillesocialismen. Boken hade kunnat vara skriven idag och är minst lika viktig för den idedebatt som vi idag måste återuppliva. Så håll till godo!

”I det nuvarande samhället är staten en tvångsmakt, som är till för privategendomens skydd och som i sin underdånighet gentemot kapitalismen helt enkelt återspeglar den moderna världens ekonomiska klasstruktur. Nutidens fackföreningar äro endast sammanslutningar av lönearbetare, som tillkommit under den kapitalistiska exploateringens tryck för att bereda dem själva mindre betungande existensvillkor. Vilken bild av framtidens samhälle kunna nu vi socialister frambesvärja av dessa båda element – den kapitalistiska staten och lönearbetarnas fackföreningar?

I det att vi riktigt nog inse, att det nuvarande industrisamhällets beskaffenhet finner sitt naturliga och oundvikliga uttryck i klasskampen, och oavlåtligt sysselsatta som vi äro med de fordringar som vår dagliga kamp med kapitalismen ställer på oss, äro vi trots vår vilja till samhällets pånyttfödelse allt för benägna att betrakta statens nuvarande karaktäristika såväl som fackföreningarna såsom någonting en gång för alla fixerat och oföränderligt. Somliga betrakta staten såsom i det väsentliga ett uttryck för kapitalismen och göra gällande, att, i och med arbetarnas uppstigande till makten, även staten och alla dess funktioner skola automatiskt upphöra. Detta är anarkism, varmed en art av syndikalism är besläktad. Andra betrakta åter fackföreningen såsom i huvudsak ett förhandlingsorgan, som med kapitalismens försvinnande skall hava uppfyllt sitt ändamål, och som då med ens skall komma att upphöra eller nedsjunka i betydelselöshet. Detta är den rent statssocialistiska eller kollektivistiska synpunkten, såsom den allmänt oriktigt uppfattats både i Storbritannien och annorstädes.

Båda dessa åsikter vilar på falska förutsättningar. Den ena förutsätter att staten alltjämt måste i huvudsak förbliva sådan den är idag; den andra förutsätter att dess trånga uppfattning av fackföreningarnas uppgifter under kapitalismen innesluter alla de uppgifter som någonsin kunna eller bör tillkomma fackföreningarna. Båda åsikterna äro i så måtto ensidiga att de acceptera möjligheten av en förändring av det ena av ifrågavarande organ men bestrida möjligheten av en omvandling av det andra. Men ingenting är mera visst, än att både staten och fackföreningarna, därest dessa båda skola komma att bliva ett människovärdigt samhälles grundpelare, måste undergå en genomgripande förändring och genomsyras av en ny anda.

Endast om både staten och fackföreningarna taga sig an nya uppgifter och beklädes med kontroll över sina respektive verksamhetsområden, kan ett välbalanserat samhälle danas, där alla olika konsument- och producentgruppers rättigheter och värde såsom människor bliva behörigen tillgodosedda. En kollektivistisk samhällsordning, som icke utfylles av starka fackföreningar, skulle helt enkelt betyda statsbyråkratism i enorm skala; ett fackföreningsväsende, som icke motväges av en stark och demokratiserad stat, skulle mycket väl kunna bliva lika tyrannisk som den av varje motvägande organ ohämmade överhetsstaten…

…Den politiska demokratin måste kompletteras med demokrati i fabrikerna; den industriella demokratin måste inse, att den skulle återfalla i ett industrialismens tyranni, om den förnekade staten. Om socialisterna, i stället för att döma syndikalismen ohörd, ville söka förstå denna dess centrala idé och söka att bringa densamma i harmoni med deras egna politiska rättfärdighetsideal, då skulle kollektivismen och syndikalismen komma att framstå, icke som motståndare till varandra, utom såsom oumbärliga och varandra kompletterande idéer.”

Demonstrationsfrihet i ”Mellanösterns enda demokrati”

Idag rapporterade Dagens Nyheter om hur militanta israeliska bosättare äntligen fått tillstånd att demonstrera i Umm el-Fahm, en av de mest tätbefolkade arabiska städerna i Israel. På grund av säkerhetsrisken hade den israeliska polisen länge försökt förhindra demonstrationen och den uppenbara provokation mot landets palestinska befolkning vilket den utgjorde. Men under gårdagen kunde tillslut de hundratal demonstranterna genomföra sin manifestation skyddade av 2 500 israeliska poliser. Till provokatörernas stora besvikelse gick allt lugnt till, med endast ett fåtal skadade palestinier och poliser. Demonstrationen kunde genomföras efter ett beslut från högsta domstolen som för övrigt slog fast att alla medborgare äger rätt att demonstrera vart de vill.

Fredagen den 6:e mars sköts den amerikanska fredsaktivisten Tristan Anderson i huvudet av en tårgasgranat i byn Nilin på Västbanken. Han vårdas fortfarande på ett sjukhus i Tel Aviv med livshotande skador. En månad tidigare, den 30 januari, sköts den svenska aktivisten Ulrika Andersson i benet med skarp ammunition under samma demonstration. De internationella aktivisterna , genom organisationen ISM, deltar i de fredliga demonstrationerna mot murbygget i Nilin just för att den Israeliska armen ska avstå från att skjuta skarpt rakt in i demonstrationerna, vilket annars brukar vara fallet. I byn Nilin verkar israelerna ha ändrat sin strategi. Sedan Juli har fyra palestinier dödats under demonstrationerna, den yngsta av dem var en pojke på 10 år.

I ”Mellanösterns enda demokrati” beror inte längre demonstrationsfriheten enbart på etnicitet eller religion, vilket länge varit fallet. Nu verkar rätten att demonstrera helt enkelt bero på vad man demonstrerar emot. Det finns andra länder som systematiskt skjuter skarpt mot fredliga demonstranter (Saudiarabien, Burma och Nordkorea är några) men det finns inget annat land än Israel som samtidigt tillåts kallas demokrati och dessutom åtnjuter fullhjärtat stöd från en enad västvärld. Av denna anledning verkar nu även svenskar och amerikaner fungera som legitima måltavlor. Samtidigt verkar ett av fredsaktivisternas starkaste vapen, deras egna kroppar, spelat ut sin roll i ockupationens Palestina.

Tristan Anderson, skjuten i huvudet av israelisk militär den 6:e mars, 2009.

Krismedicin, ekonomisk kris del 2

Hur tar man sig ur en ekonomisk kris? Hur ska man reda ut denna röra som vi handlöst kastats in i? Hur ska företagen räddas och hur ska arbeten och människors leverbröd garanteras? Det är dessa frågor som i krisens hetta nu upptar människornas tankar och tidningarnas debattsidor. För att söka svar på dem måste vi först bege oss en bit tillbaka i historien.

Förr visste man hur kriser skulle skötas och lösas. När den stora depressionen bröt ut i 30-talets USA och spred sig till Europa lanserade president Franklin D. Roosevelt ”the New Deal”. The New Deal var ett reformprogram som gick ut på att få fart på ekonomin genom starkt statligt agerande. Idéerna kom från nationalekonomen John Maynard Keynes som ansåg att staten skulle ha ett starkt inflytande över och tillåtas reglera ekonomin, speciellt under lågkonjunkturer och kriser då staten skulle anställa de människor som blev arbetslösa och på så sätt få fart på ekonomin och häva krisen. Under efterkrigstiden så rådde det bland de rika västländerna en bred konsensus runt denna politik och stolta organisationer som IMF och Världsbanken bildades i syfte att gemensamt reglera den internationella ekonomin.

På 70-talet vände dock denna trend. Företagen och bankerna hade växt och utökat sin politiska makt på bekostnad av nationalstaterna och en ny ideologi fick sitt genombrott. Nyliberalismen prövades först i diktaturens Latinamerika men spred sig snabbt, och påhejad av företagen slog dess idéer snart rot även i de rika länderna. Nyliberalerna förespråkade ett totalt avskaffande av statlig inblandning i ekonomin. Det enda staten skulle ägna sig åt var att försvara den privata äganderätten med en stark ordningsmakt. Ett vilda västern-samhälle utvecklades inom den internationella ekonomin där fackliga rättigheter och sociala förmåner som skola och sjukvård åsidosattes till fördel för företagens vinstintressen. De organisationer som var ämnade att reglera ekonomin och motverka kriser stöptes om till missionsorganisationer för nyliberalismens sak. Denna verklighet har varit ett faktum tills våra dagar.

Nu när krisen åter kommit till stan så höjs röster från alla håll och kanter om att en ny New Deal måste lanseras. Bankernas måste regleras (ibland även förstatligas) och företagen måste räddas med statliga medel. Till och med företagen själva, genom Svenskt Näringsliv, pressar regeringen att öppna plånboken. De intressantaste teorierna från New Deal-förespråkarna handlar dock om skapandet av en ”New Green Deal” där staten ska anställa människor inom sektorer som gynnar miljön och motverkar den globala uppvärmningen, som till exempel inom utbyggnad av järnvägsnät och i forskning i förnybar energi. De enda som verkar slå dövörat till för alla dessa kav och krampaktigt hålla fast vid de nyliberala värderingarna verkar vara vår sittande regering och Mona Sahlin (som med rätta kallats den sista nyliberalen) som båda håller fast vid föråldrade principer om budgettak och sparkrav. Ideologiska principer som kommer att få förödande effekter för det arbetande folket.

Kraven på att införa en ny New Deal är hämtade från den historiska erfarenheten. Medicinen har fungerat förut och bör därför sättas in igen. Vad New Deal- förespråkarna missar är dock att se till hela historien. Hur gick det sen? Varför övergavs keynianismen och de statliga regleringarna? Varför infördes istället en fundamental marknadsliberalism som kunde bana väg för en ny kris? Svaret på detta ligger ännu en gång i kapitalismens natur. Att reglera och tygla kapitalismen är som att försöka bota spetälska med plåster. Företag i ett kapitalistiskt system kommer alltid att arbeta för avregleringar i syfte att öka sina vinster och överleva i konkurrensen. På grund av detta kommer nya regleringar aldrig att kunna vara något annat än en temporär lösning. Denna gång skulle det gå ännu snabbare att återgå till vilda västern-marknaden då företagens makt är betydligt större idag än för 80 år sedan. Dessutom har de, genom den senaste tidens utveckling mot så kallade korporativa stater, stater där statens och företagens makthavare har ett nära samarbete och där de ibland är samma personer (se t ex. Carl Bildts intressen i gasledningen under Östersjön), fått en direkt påverkan på de politiska besluten utan att behöva använda sig utav lobbygrupper. Så även om de förenade företagen nu säger sig förespråka stöd och regleringar kommer de tids nog på grund av sin natur att enskilt arbeta för att häva samma regleringar (liksom historien visat).

En New Deal skulle kunna häva krisen och gynna det arbetande folket, vilka alltid drabbas värst. En Green New Deal skulle även kunna skapa förutsättningar för att lösa de enorma miljöproblem som den blinda marknadsfundamentalismen försatt oss i. Men nya regleringar av kapitalismen är endast en tillfällig lösning och kan aldrig sätta stopp för dess grundläggande drivkrafter. För att nå en långsiktig lösning för oss själva och vår natur måste företagens makt brytas och ersättas med reell folklig makt. Reglering av företagen är omöjlig utan demokratisering av de samma. Om vi gemensamt och demokratiskt styr över våra företag blir målet inte längre privata vinster utan vårt gemensamma bästa. Kapitalismen kan inte tyglas men den kan demokratiseras bort. Och det finns inget lämpligare tillfälle att inleda en sådan process än under kapitalismens egen kris.