Israel och skulden

Kriget har nått Sverige. Och inte vilket krig som helst utan det stora kriget. Andra Världskriget. I varje fall är det så det låter ifrån israeliskt håll i den diplomatiska storm som israeliska ministrar och medier piskat upp den senaste veckan. Sverige har intagit Tysklands och nazisternas roll medan offret är detsamma som för 60 år sedan, nämligen det judiska folket. Krigets största antisemit är journalisten Donald Boström, som i Aftonbladet skrivit en artikel som för fram palestinska vittnen till organstöld utfört av den israeliska militären, tätt följd av den svenska regeringen och alla andra som vägrar fördöma samma artikel.

Denna gång är dock beskyllningarna mot artikeln och kraven på ett fördömande, och därmed en inskränkning av den svenska yttrandefriheten, så pass befängda att få verkar ta dem på allvar. Folk börjar snarare fråga sig hur paranoid den israeliska säkerhetstjänsten är som tycks registrera alla utgivna tidningsartiklar runt om i världen.

Den specifika händelsen är måhända uppseendeväckande absurd men inte på något sätt ny eller ovanlig. Israeliska politiker har i själva verket använt den judiska offerrollen som ett politiskt vapen sedan statens bildande. Det är inte heller bara politiker som tar till historia och religion i sina försvarstal. När de rationella argumenten tar slut, vilket händer ganska fort när man försvarar ockupation, etnisk rensning och apartheidstyre, så kastar svenska liberaler och Israel-vänner konsekvent ut beskyllningar om antisemitism och judehat. Ett färskt exempel är den liberala dagstidningen Sydsvenska Dagbladets beslut om att mitt under Israels blodiga invasion av Gaza i januari publicera en artikelserie om judars situation i Malmö.

Offerrollstaktiken är en väl uttänkt och mycket effektiv politisk strategi med två stora fördelar för användaren. För det första så skapar påpekandet av Israel som en judisk stat och utpekandet av kritiker till denna stat som judehatare en nationell sammanhållning och en uppslutning runt nationens förda politik. I utrikespolitisk teori är ”utpekande av yttre hot” ett välbekant begrepp och en vanligt förekommande politisk strategi. Undersökningar visar exempelvis att makthavare i länder som befinner sig i väpnad konflikt (alltså står under ett yttre hot) innehar ett stort folkligt stöd och väldigt sällan förlorar val.

Om den första fördelen är riktad inåt, mot den egna befolkningen, så är den andra riktad utåt, mot omvärlden. Att beskylla kritiker av staten Israel för att vara antisemiter har samma effekt som den gamla härskartekniken ”påförande av skuld och skam”. För det första tvingas mottagaren av beskyllningen att påvisa sin icke-rasistiska hållning vilket flyttar fokus från kritiken. För det andra så visar det ett varnande finger åt alla andra som kan tänkas kritisera staten Israels affärer. Effekten av det rabalder som uppstod som ett resultat av Boströms artikel kommer till exempel troligtvis att få effekten att chefredaktörer blir än mer försiktiga att publicera kritik mot staten Israel.

Användandet av den israeliska offerrollstaktiken är alltså långt ifrån någonting nytt och den förekommer på alla nivåer. Under min tid på västbanken blev exempelvis min egen organisation av fredsobservatörer utmålade som ”vänsterextrema nazister” (hur de nu fick ihop det) i en pamflett utgiven av Israeliska bosättare.

Frågan är dock om inte det senaste israeliska utspelet är så pass befängt att det motverkar sionisternas egna intressen. Den högerextrema israeliska regeringen kan ha använt sitt bästa vapen så pass dåligt att människor slutar att ta det på allvar. I debatten kring artikeln har det till exempel vid ett flertal tillfällen förekommit diskussioner om Israels bakomliggande syften med kritiken. Artikeln kan leda till att svenskar börjar ifrågasätta varför det är just liberaler och Israel-vänner som konsekvent sätter likhetstecken mellan religion och politik snarare än Israels kritiker.

Varhelst israeliska högerpolitiker eller svenska liberaler än säger, så tog kriget, för de allra flesta, slut 1945, och Nazityskland är inte längre ett realpolitiskt faktum. Idag finns det nya stater, nya krig och nytt förtryck som borde ägna vår uppmärksamhet och kritik. En kritik som inte får låta sig tystas av liberalernas attacker på yttrandefriheten.

Stoppa matchen!

1936 hölls olympiad i Berlin. Hakkorsflaggorna vajade i vinden när Adolf Hitler höll invigningstal. Olympiaden var ett utmärkt tillfälle för Hitler att skaffa god publicitet och ordentligt med stöd för att legitimera den tyska naziregimen. 72 år senare hölls en minst lika pampig invigningsceremoni för samma evenemang, men denna gång var det Beijing och Kina som stod som stolta värdar. Trots förhoppningar om att evenemanget skulle sätta fokus på Kinas brott mot mänskliga rättigheter är de flesta bedömare nu överrens om att olympiaden blev en enorm PR-succé för den kinesiska fascistregimen.

Sport har alltid varit intimt kopplat till politik och de stora turneringarna skapades just av politiska anledningar. Länder slåss om att få stå värdar för de stora evenemangen för att på så vis kunna sola i uppmärksamhet och lägga vantarna på sport-turisternas pengar. När nationer möter nationer är spelarna inte främst idrottsutövare utan representanter för sina hemländer.

Imorgon står Malmö värd för Davis Cup matchen mellan nationerna Sverige och Israel. Israel är en nation som sedan 1967, i strid med internationell rätt, ockuperar Västbanken och Gaza där de upprätthåller ett stenhårt apartheidstyre och där de på daglig basis bryter mot de mänskliga rättigheterna. De använder sig bland annat av bosättningar och murar för att fördriva det palestinska folket från sitt land. Under vintern har de dödat 1300 människor på ett av världens fattigaste landområden, Gazaremsan, varav 460 barn.

Det är mer än osmakligt att representanter för staten Israel välkomnas att delta i nationskamper i Sverige samtidigt som förtrycket och fördrivningen av palestinier fortsätter i Mellanöstern. Sport är politik. Det visste Adolf Hitler 1936, det visste Hu Jintao 2008 och det vet Israels regering 2009. Detta inser också de tusentals människor som kommer att gå ut på Malmös gator på lördag.

1968 lyckades svenska demonstranter stoppa Davis Cup matchen mot Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) som då styrdes av en apartheidregim under ledning av diktatorn Ian Smith. I helgen kommer demonstranter att på samma sätt försöka stoppa matchen mot Israels apartheidregim. Om matchen stoppas är det en tydlig markering att vi inte accepterar folkmord och etnisk rensning oavsett vilka som är förövarna. Så låt oss i helgen visa det palestinska folket att vi inte glömt bort dem. Låt oss ta vårt ansvar. Låt oss stoppa matchen!

Berlinolympiaden 1936

Tillägg

Ska tillägga att det självklart vore hemskt trevligt och välkommet om det verkligen hade varit så att liberalerna hade bestämt sig för att sluta upp i den antirasistiska kampen. Dock så skulle det innebära vissa omprioriteringar. De flesta skåningar ser nog inte antisemitismen som det mest aktuella problemet i Sverige idag utan snarare den alarmerande islamofobin, där var och varannan muslim på religiös grund är misstänkta terrorister och där ett starkt främligsfientligt parti håller på att ta plats i riksdagen. De skulle då också tvingas erkänna den mindre påhittade rasismen i deras skyddsstat Israel som är skrämmande likt sydafrikas apartheidregim och där arabiska partier, på etniska grunder, har förbjudits att delta i de ”demokratiska” valen. Om liberalerna verkligen vill komma med i den kampen får de nog börja med att släppa in åtminsonde en artikel om dessa, mer reella, problem på sina ledarsidor.

Stöveltramp i Skåne?

Jaha, då var vi där. Efter en lång väg i den riktningen och många misstankar om vad som komma skulle har den svenska Israel-högern totalt tappat fotfästet, lämnat allt vad rationalitet heter och verkar ha lyft med båda fötter från jordens yta. I Sydsvenska dagbladet lördagen den 7 februari har inte mindre än fyra debattartiklar som behandlar antisemitism tagit plats på tidningens ledarsidor. Detta utgör samtliga debattartiklar i tidningen denna dag.

Under rubriker som ”För att antisemitismen lever” och ”Judehatet grasserar i Malmö” skriver chefredaktörer och folkpartister upprört om den våg av antisemitism och nazism som tydligen håller på att sprida sig i landet i allmänhet och i Skåne i synnerhet. De troligtvis chockerade läsarna fick till exempel veta att ”Sverige 2009 påminner om Sverige 1939″ av en osignerad ledarartikel. För varje artikel med tillhörande bilder på svarta fladdermöss och hakkors blir påståendena om vår tid allt mer skrämmande. Som läsare av Sydsvenskan kan man lätt få för sig att Sverige är på en spikrak väg mot att förvandlas till tredje riket.

Men enligt de (oftast) liberala debattörerna är det inte NSFs marscherande skinheads eller Skånes många sverigedemokrater som ses som något hot. Nej, det är kritiken av Israels politik som håller på att förvandlas till våldsam antisemitism och nazism. Som främsta exempel på detta tas den demonstration för ”Israels rätt till självförsvar” som en grupp folkpartister, sionister och israelvänner anordnade för ungefär två veckor sedan. Demonstrationen som försvarade och uttryckte sympati för Israels folkmord på Gazaremsan möttes naturligtvis av mängder av upprörda motdemonstranter, många av dem med släktingar och vänner som mördats under attackerna. Andra exempel på den tilltagande antisemitismen är tydligen de jämförelser som offentliga personer gjort mellan Israels ockupation och förtryck av det palestinska folket och Nazitysklands förtryck och mord på judar. Bland annat uttalanden som att Gazaremsan idag liknar warsavaghettot på 30-talet och att Israel borde lärt sig av sin egen historia att man inte kan utrota ett helt folk.

Till att börja med kan man undra varför tredje riket alltid är på väg att återupplivas när Israels politik kritiseras. Artikelskribenterna är noga med att påpeka att man får lov att kritisera staten Israel men att det är en annan sak att kritisera judar. Men är det verkligen ok att kritisera staten Israel när ledarsidorna fylls med skräckhistorier om nazismens återkomst varje gång sådan kritik uppkommer?

Man kan också ställa sig frågan hur skribenterna får de kritiska uttalanden där Israels politik liknas vid Nazitysklands till att vara antisemitiska. Jämförelser mellan olika historiska händelser kan vara mer eller mindre orättvisa, mer eller mindre relevanta, men antisemitiska?

Kan det istället vara så att när liberalernas argument till försvar för staten Israels folkrättsvidriga politik har tappat all sin trovärdighet så tar men till det gamla beprövade offerrollsknepet? Och kan det vara så att man genom denna taktik försöker dra uppmärksamheten bort från den verkliga faran, den nu pågående utrotningen av det palestinska folket och dess land?

Artikelskribenternas liknelser är inte bara absurda utan hjälper även själva till att göra religion av politik, vilket de säger sig vilja motverka. Att de stora medieföretagen används som språkrör för, och själva oemotsagt företräder, denna osmakliga och verklighetsfrämmande skrämselpropaganda är också ett stort hot mot demokratin.

Hur man bedriver folkmord och kommer undan med det, Israelisk checklista

1. Upprätta en stat i ett främmande land vilket du anser dig ha rätt till enligt en bok du läst. Var noga med att välja ett land som har ett geografiskt fördelaktigt läge för de som sitter på de översta skikten i världshierarkin. Väl på plats, be de mäktiga staterna som önskar kontroll över din nya region om stöd för att utveckla en av världens mäktigaste militärmakter.

2. Bestäm att endast de människor som läst samma bok som du och har samma typ av mössa på huvudet får bo i din nya stat. Använd sedan din nya militära styrka till att fördriva alla andra, alltså de som bott där innan, och sätt på så vis igång en enorm flyktingvåg. Om du inte lyckas att fördriva alla, inskränk deras rättigheter och gör dem till andra klassens medborgare vilka kan utnyttjas på valfritt sätt, exempelvis inom industrin. Glöm inte att invänta klartecken från dina vänner, de mäktiga staterna.

3. Ockupera även de överbefolkade områden dit den ursprungliga befolkningen lyckats fly. Hävda att dessa delar också är en del av ditt land enligt samma bok som du tidigare använt (om denna ursäkt inte respekteras överallt kan du hävda att du gör det för din egen säkerhets skull). Utvidga din apartheidstat även till dessa områden genom att tilldela människorna där speciella legitimationer med vilka du kringskär deras rättigheter så att de till exempel inte tillåts arbeta vart de vill eller köra på vilka vägar de vill etc. Du kan också terrorisera befolkningen i dessa områden genom att upprätta ett enormt nätverk av vägspärrar och murar (vilka du gör bäst i att kalla barriärer eller säkerhetsstängsel) med vilka du kan utöva en enorm kontroll över samtliga invånare. Var noga med att du har fått grönt ljus för alla handlingar av dina mäktiga vänner.

4. Hävda konsekvent att allt du gör är av säkerhetsskäl och i självförsvar. Ignorera alla internationella regler, FN-resolutioner och internationella domslut. Så länge du är noga med att sköta dina kontakter väl med dina mäktiga vänner, till exempel genom att göda deras krigsindustri, så kan du vara säker på att alla försök till internationella sanktioner effektivt kommer att blockeras.

5. Benämn samtligt motstånd från de du fördrivit för valfritt ord som för tillfället är aktuellt och populärt inom utrikespolitiken (exempelvis terrorist).

6. Vägra acceptera de ockuperades demokrati. Ignorera vinnarna av det ockuperade folkets val och understöd genom dina vänstater istället statskupper utförda av de du helst vill förhandla med. Glöm inte att det är du som bestämmer vilka som ska företräda det ockuperade folket och inte dem själva.

7. Det är viktigt att du lägger på minnet att för att du ska behålla ditt stöd och din ställning i världssamfundet måste du vara både strategiskt och ekonomiskt viktig. För att stödja den nya boomen inrikes säkerhet måste du ständigt hålla din egen befolkning i ett skräcktillstånd. Du behöver också, för att behaga den extremt mäktiga vapenindustrin, upprätthålla ett konstant krigstillstånd med ständigt nya angrepp på din fiende, det folk du ockuperar.

8. För att motivera de nya angrepp och det nya våld du är i ständigt behov av kan du använda dig av i stort sätt vad som helst. Hemmagjorda raketer skjutna in på ”ditt” territorium är till exempel en lysande ursäkt (även om dödsoffren är mindre än de som omkommer i trafiken) som med lite mediestrategi kan förstoras upp till ett hot mot din stats säkerhet och användas som ursäkt för att pröva en mängd nya vapen på de andras civilbefolkning. Det kan dock inte poängteras tillräckligt vikten av att först be om tillåtelse från dina mäktiga vänner!

9. Denna korta instruktionslista ger dig möjligheten att bedriva både etnisk rensning och folkmord utan att möta några som helst konsekvenser (förutom ett ökat hat och motstånd från den ockuperade befolkningen och från vanligt folk världen över vilka du i den rådande världsordningen inte behöver bry dig nämnvärt om). Så nu är det fritt fram att rusta flyget och ställa upp markstyrkorna. Lycka till!

Döda barn bygger inte raketer

Nu är de där igen, bilderna i tidningen. Det känns som om jag har sett samma bild förr men jag inser tyvärr att bilderna är allt för nya och allt för många. En flicka med ett förstört ansikte bärs av någon som kan vara hennes far. Det är svårt att säga om hon lever eller om det, när bilden togs, redan var för sent. Artikeln berättar om att man idag räknat till minst 45 döda, många av dem barn.

Israels bombattacker mot ett av världens fattigaste områden, Gazaremsan, har nästan blivit dagliga nyheter och lata journalister kan snart kopiera artiklarna från dagarna innan. Detta utöver den blockad som staten Israel upprätthåller och som förvärrar situationen ytterligare på denna del av jorden som gud tycks ha glömt. Denna gången var det människorna i flyktinglägret Jabaliya som hade oturen att falla offer för kolonisatörernas bomber och ingen vet vilka som står på tur.

För den som befunnit sig på Gazaremsan den senaste månaden måste mänskliga katastrofer som attackerna mot World Trade Center framstå som en fökylning i jämförelse mot det helvete på jorden som Israel och dess västliga stödstater har förvandlat deras kvarter, städer och land till. Ännu mer bisarrt måste det verka att anledningarna till attackerna påstås vara de hemmagjorda raketer som skjutits in på Israelisk mark och som för 9 månader sedan dödade en israelisk student.

Men ett öga för ett öga, en tand för en tand är en bortglömd fras för den israeliska ockupationsmakten och även i Sverige börjar man vänja sig vid att hundratals eller tusentals palestiniers liv inte ens kan mäta sig med värdet av en Israelisk medborgare (då han eller hon inte är arab förstås).

Det som pågår i mellanöstern är allt annat än ett krig. Det är en militär ockupation och en apartheidliknande kolonisering av landet Palestina och av det det palestinska folket. En kolonisering som mer och mer börjar likna ett folkmord. Detta sker i strid med allt som heter mänskliga rättigheter och möjliggörs av den amerikanska staten och i viss mån EU till fördel för det globala kapitalet (främst representerad av vapenindustrin). Och i Sverige håller vi för öronen inför pratet om folkmord och blundar hårt för tidningarnas bilder, samtidigt som vi planerar vårt fortsatta militära utbyte med kolonialmakten.

Bildt på villospår i det förlorade landet

Historien upprepar sig. Israel har sedan en vecka tillbaka åter igen blockerat alla infartsleder till det fortfarande, på många sätt, ockuperade Gazaremsan. För några dagar sedan bröt man till och med strömmen för de en och en halv miljon människorna som haft olyckan att vara födda på fel ställe. Samtliga människorättsorganisationer och hela världssamfundet (minus USA) fördömer åter igen Israel för denna kollektiva bestraffning och Israel kommer även denna gång att undgå all form av bestraffning då USA som vanligt kommer lägga in sitt veto mot sådana resolutioner i FN. Samtidigt på Gazaremsan så kommer hundratals nya frivilliga att ansluta sig till väpnade motståndsgrupper.

Jag sitter och skummar igenom DNs rapportering av läget när jag helt plötsligt sätter min halvljumna pomelo i halsen. Den svenske utrikesministern Carl Bildt är på besök i Israel. Bildt uttalar sig i frågan och fördömer som vanligt tvetydigt både Hamas raketbeskutning och Israels blockad. Det som följer är dock utom alla moraliska och intellektuella gränser.

-På längre sikt – och det är sannerligen lättare sagt än gjort – måste vi sträva efter att återställa konstitutionellt styre i Gaza, undanröja effekterna av Hamas-kuppen och återförena de bägge palestinska områdena, sade Bildt.

VA? Vänta lite nu Carl Bildt. Hamaskuppen? Kan det vara så att vår käre utrikesminister helt enkelt missat att det var Hamas som vann det palestinska valet och att det därefter var Fatah med Abbas i spetsen och USA och Europa i ryggen som kuppade och tog över makten på Västbanken (vilket de inte lyckades med på Gaza)? Kan det vara så att Sveriges utrikesminister har missat den lilla, men ändå så avgörande, biten av historien? Kan det vara så att han helt sonika har blandat ihop de två palestinska organisationerna eller kan det kanske vara så att Bildt är av övertygelsen att om han inte gillar en bit av historien så kan han, som med ett radergummi, sudda ut den jobbiga biten och skriva dit något annat? Jag är i vilket fall stum av förundran.

Det är tyvärr inte så förvånande att vår borgerliga utrikesminister bortser från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, som säger att ett ockuperat folk har rätt att försvara sig med vilka medel som helst, och fördömer Hamas raketbeskjutning, samtidigt som han lämnar Israels dagliga attacker mot både Gaza och Västbanken (vilka skördar långt många fler dödsoffer) okommenterade. Det förvånar mig inte heller att han, likt andra ledare i väst, inte vill låtsas om utgången av det demokratiska valet i Palestina (för parlamentaristisk demokrati är ju endast någonting bra när det går som man har tänkt). Det som förvånar och chockar mig är dock att den svenska utrikesministern öppet verkar tro sig kunna skriva om historien, alternativt att han aldrig läst den.

Jag drar en lättnad suck när chocken lägger sig och jag inser att mina uruguayanska sambos inte kan läsa på svenska och jag håller tummarna för att vår dåre till utrikesminister inte får figurera i internationell press. Har inte skämts så här mycket sen Roger Pontare ställde upp i Eurovision song contest. Ska spendera resten av dagen inomhus och om någon frågar så är jag från Norge

Tillbaka till Kaanan

För att återvända till ett tema som tidigare varit väl förekommande på denna blogg så har det dykt upp en hel del ny spännande information angående Palestinafrågan. Och här kommer de oumbärliga länkarna…

Mitt under rådande ”fredsförhandling” i Annapolis som som vanligt endast är ett spel för kulisserna och som inte kommer att leda till några viktiga framsteg då Israel vägrar ta kärnfrågorna i konflikten i beaktning, så annordnas ett möte om enstatslösningen i England. Om detta skriver min gamla trädplanterarkompanjon Hanin om i arbetaren. Kolla artikeln här!

Jens sammanfattar även läget i sin blogg där han också berättar för oss om ett osannolikt möte med en gammal officerspolare i Buenos Aires! Läs detta här!

Arbetaren som har mycket intressanta uppdateringar på ämnet just nu har även skrivit om Israels allt mer desperata försök att trygga en majoritet i det som en gång var Palestina. Fakta som är mycket intressant att beakta när man talar om tvåstatslösningens intellektuella kollaps. Läs den artikeln här!

Ett land, två folk

Jag har just läst en av de bästa och mest tänkvärda böckerna jag kommit över på länge och vill gladeligen tipsa om detta värk. I boken ”One Country” redogör Ali Abunimah för sitt förslag på lösningen av mellanösternkonflikten genom att gå tillbaka till den länge förkastade enstatslösningen. Antingen är Abunimah ett retoriskt geni eller så är denna den enda möjliga och rättvisa lösningen den sextioåriga konflikten. Han har i alla fall lyckats övertala mig.

Han börjar med att förkasta den allmänt hyllade tvåstatslösningen på flera sätt. Ett är att israels människorättsvidriga bosättaroffensiv, som har lett till att nästan en halv miljon israeliska judar nu är bosatta på ockuperat område, har gjort det omöjligt för någon israelisk politiker att acceptera ett tillbakadragande till gröna linjen och därmed en vräkning av en stor del av israels befolkning. Samtidigt som det skulle vara otänkbart för någon papalestinier att acceptera att dessa bosättningar blir kvar vilka med sina tillhörande vägar styckar upp Västbanken i små separerade enklaver utan vettiga förbindelser med varandra. En sådan stat (som är det enda Israel erbjuder palestinierna och som skulle existera på ungefär 12% av ursprungliga Palestina) är omöjlig för någon palestinsk ledare att ens ta i beaktning. Men låt oss säga att israelerna skulle dra sig tillbaka till 1967 års gränser eller att palestinierna skulle acceptera smulorna som Israel är villiga att ge dem för en egen stat, så skulle problemet fortfarande bestå med de flera miljoner palestinierna som lever i landsflykt sedan 1948 och som Israel har nekat återvändande. Detta problem tar tvåstatslösningen sällan hänsyn till och problemet skulle efter statens bildande fortfarande bestå och leda till fortsatt våld i regionen. Positionerna är alltså låsta och har mycket få, eller snarare inga, utsikter att leda till en överrennskommelse om en tvåstatslösning. (Situationen förvärras ytterligare när Israel omöjliggör tvåstatslösningen genom sitt byggande av muren som går långt in på palestinskt territorium).

Abunimah behandlar också Israels största problem, det faktum att Israel vill kontrolera palestinierna i de ockuperade områdena men inte ta något ansvar för dem eller ge dem några rättigheter. Samtidigt som de vill ha kontrollen över hela det forna Palestina vill de inte erkänna det som ett enat land (då detta skulle tvinga dem att ge palestinier rättigheter som till exempel rösträtt). Detta löstes rätt smidigt i och med Osloavtalet då skapandet av en Palestinsk myndighet (som egentligen inte har någon reell makt att styra över något) kunde avlasta Israelerna från ansvaret på pappret. När Oslo nu fallit samman (genom att det förvägrades att resultera i ngn palestinsk stat) står Israelerna återigen inför samma problem. Faktumet att antalet palestinier inom det historiska Palestina nu börjar överstiga antalet Israeler är också mäkta skrämmande för de Israeliska ledarna.

Abunimahs lösning på alla dessa problem blir då att skapa en enad demokratisk stat i Palestina-Israel. Detta skulle låta bosättarna stanna på Västbanken och flyktingarna återvända till det som nu kallas Israel. Han tar upp historiska jämförelser som det nyliga avtalet på Nordirland och föreningen av de två rivaliserande etniska grupperna i Belgien som har resulterat i en federalstatslösning. Men mest talande är hans jämförelser med enandet av Sydafrika. Sydafrika under apartheid var häpnandsväckande likt Israel-Palestina idag. De vita försökte även där att skapa en flerstatslösning genom att låta de svarta bo i små enklaver där de kunde upprätta sin egen stat. Lösningen krävde och kräver än idag mycket arbete och mycket terapi i Sydafrika och kommer vara lika svårt i Palestina-Israel, men dock möjligt. Han skriver också om Palestiniernas och Israelernas gemensamma historia och om tiden då de levde tillsammans innan den zionisktiska statens bildande.

Jag kan inte redogöra för hela den här boken här men den innehåller massvis med fler intressanta analyser av dagsläget och möjligheterna för framtiden. Jag blev i alla fall otroligt inspirerad och detta borde vara obligatorisk läsning för alla som är intresserade av konflikten och för alla dem som tror att det är en olöslig situation. Slutligen tar Abunimah upp förutsättningarna för att en sådan här stat skulle kunna formas. En av de viktigaste är att israelernas handlande mot palestineierna måste uppmärksammas på samma sätt som de vitas behandlande av de svarta i Sydafrika. Och det helhjärtade stödet från USA och EU för israels olagliga ockupation och apartheidstyre måste få ett slut. Och, precis som när det gällde Sydafrika, måste vi, folket i dessa länder ställa krav och visa solidaritet med palestinierna.

Skulden och kapitalet

Det har nu gått en vecka sedan jag återvände från det heliga landet och jag försöker fortfarande pussla med allt jag sett och upplevt för att få ihop en någorlunda klar bild av landet och situationen. Det som mest frekvent snurrat i mitt huvud är frågan varför? Varför gör ingen något åt det som händer? Varför har jag aldrig hört Göran Persson eller Fredrik Reinfelt kritisera en av vår tids värsta förtryckarstater? Varför ger media en så partisk bild av konflikten? Varför har jag under hela min uppväxt trott att detta är en konflikt mellan två jämnbördiga parter, mellan två folk som inte tycker om varandra?

Det jag kommit fram till i mina funderingar är att detta framför allt har två anledningar. Den första är en kollektiv skuldkänsla. Århundraden av judeförföljelser i Europa med sin pik under förintelsen skapade en skuldkänsla som fick de europeiska staterna att ställa sig bakom det sionistiska projektet om en stat i Palestina. Jag tror att samma skuldkänsla lever kvar idag och leder till tanken att europeer inte har någon rätt att kritisera judar pga sin historia.

Denna tanke är uppenbart irrationell och det är skrämmande att se att denna irrationalitet tillåts leda till praktisk politik och i detta fall rättfärdiga ockupation, apartheidstyre och brott mot mänsklig rättigheterna. Om man anser att ett land och ett folk ska sona brott begångna av äldre generationer borde väl en rimligare lösningen vara att upprätta en judisk stat i Tyskland där den inte drabbar ett helt oskyldigt folk.

Denna anledningen är jag dock inte lika orolig för (som följande) då jag misstänker att den kommer att dö ut med de äldre generationer som har mer erfarenheter av förintelsen. Unga människor kommer att kunna se mer objektivt på frågan utan irrationella och känslomässiga hinder.

Den andra anledningen är starkare, farligare och svårare att lösa. Den handlar om starka ekonomiska intressen. Vi kan ta Israels största bundsförvant och finansiör USA som exempel. Varje dag tar den Israeliska staten emot den löjligt stora summan 15 miljoner dollar i rent bistånd av USA. Av dessa pengar måste, enligt avtal, 70 procent gå direkt tillbaka till den amerikanska vapenindustrin (detta säger en hel del om hur stark den israeliska armen är). Det finns alltså en mängd mycket inflytelserika personer som tjänar oerhört mycket pengar på att konflikten hålls vid liv (bland andra George Bushs familj som är högst insyltade i den amerikanska vapenindustrin).

Samtidigt som stödet ständigt ökar till Israels ockupation och till USAs egen ockupation av Irak tvingas amerikanska skolor att lägga ned på grund av underfinansiering. Logiken blir än mer skrämmande när man inser att detta, i USA, är en direkt överföring av pengar från fattiga till rika. Från de amerikanska skattebetalarna rakt ner i fickorna på företagsledningarna (med en omväg genom palestinska barns kroppar).

Krig är en av världens största marknader och Sverige och Europa är inte mycket bättre. Vi har samma kapitalism och samma företagsstyre, vilket syntes tydligt under ockupationen av Irak som en mängd europeiska länder ställde sig bakom och som Sverige gav sitt tysta samtycke till. Idag är i stort sett alla amerikanska pansarvagnar i Irak utrustade med Erikssons radarsystem.

Det jag försöker komma till är att krig i regel inte beror på att ”elaka” stater, som USA, är maktgalna och skjutglada utan att det är en naturlig följd av det företagsstyrda kapitalistiska systemet. Företag är inga moraliska varelser utan maskiner programmerade att kämpa för högsta möjliga profit, med alla medel. Desto mindre de regleras och desto mer inflytande vi ger dem, desto fler krig kommer att utkämpas. Krigen och imperialismen är en oskiljaktlig del av kapitalismen.

Media lyder under exakt samma logik. Dagens media är stora företag och har precis samma intressen som andra företag, profitmaximering. De kommer alltid att stå på samma sida som dem som vurmar för den fria marknaden och företagens oinskränkta rättigheter, vilket är dem samma som gärna pratar tyst om Israels ockupation av Palestina. Och således kan en pojke från Kalmar växa upp i tron om att det som händer i mellanöstern är en konflikt mellan två jämnbördiga parter.