FUNSA del Uruguay

När jag cyklat runt i Montevideo i snart en timme börjar jag sakta inse att jag är vilse. Staden har förändrats och runt mig har husen bytts ut mot plåtkonstruktioner. Precis när jag börjar fundera över vad jag har för värdesaker på mig uppenbaras ett jättelikt fabrikskomplex framför mig. En stor skylt avslöjar att jag har kommit rätt, FUNSA Uruguay. Fabriken FUNSA har fungerat sen 1930-talet och är den enda fabriken i landet som tillverkar däck. Med sina cirka 250 anställda är FUNSA också Uruguays största arbetarstyrda företag.

Jag är här för att träffa Nancy som arbetar på ett annat företag, Cofatex, en återtagen textilfabrik som nu ligger nere på grund av problem med sin hyresvärd. Till skillnad från Argentina så härstammar de flesta av de ungefär 25 arbetarstyrda företagen i Uruguay inte från den ekonomiska krisen, men Cofatex är ett undantag. 2002 så satte den gamla ägaren företaget i konkurs och flydde utomlands med arbetarnas obetalda löner, varpå Nancy och fem arbetskamrater ockuperade fabriken.

Arbetarna på FUNSA använder bara hälften av sina lokaler så nu ska de öppna en industripark för andra arbetarstyrda företag på den övriga ytan, och därför är Nancy och hennes arbetskamrater här för att inspektera sina nya lokaler.

När vi står inne i lokalen som ska förvandlas till textilfabrik och Nancy diskuterar tillgången till ström med en elektriker från FUNSA så kommer en man med oljigt blåställ och rufsigt hår inlunkande. Elektrikern skojar lite med den okända mannen medan jobbarna från Cofatex står och diskuterar om något proppskåp som saknas. Senare får jag veta att den oljige mannen som påminner om någon jag sett i en soptunna dagen innan heter Enrique och är ”el presidente” för jätteföretaget FUNSA.

På grund av FUNSAs storlek har arbetarna här infört ett annorlunda demokratiskt system än till exempel Cofatex där samtliga beslut tas i asembleor (möten) bestående av alla arbetarna. Här väljer man varje år ett direktiv på sju personer och en president. Dessa sköter de dagliga besluten men när en viktigare fråga ska behandlas kallar man alla de 250 arbetarna till en asamlea. Asemblean är det högsta beslutsfattande organet och kan när som helst avsätta direktivet.

Efter att ha fått en rundtur av Enrique och hört han passionerat berätta om hela processen hur man tillverkar däck så träffar jag återigen gänget från Cofatex vid huvudporten. Jag sätter mig en stund och pratar med en av jobbarna. Han menar att om arbetarna hade haft kunskapen att återta sina företag under den ekonomiska krisen på 50-talet då man stängde nästan samtliga fryshus och slakterier i Uruguay hade den uruguayanska välfärdsstaten (den första i världen) kunnat räddas. När jag cyklar hem genom plåtskjulen i Montevideo funderar jag över om inte samma sak gäller för oss i Sverige när nu våran välfärd går samma väg som Uruguays.

Välkommen till vår stad

Vi sitter i Juans lilla lastbil pa vag in mot Montevideos centrum. Idag tar vi en omvag och istallet for den bredare motorvagen fardas vi pa en skumpig grusvag. Juan vill visa oss någonting. Vi passerar ett jattelikt bostadsomrade. Det ar skitigt av plastpasar och sopor och husen ar byggda av platstycken. Utanfor ett av husen star det en hast och rotar bland soppasarna. Detta ar en asientamento, Uruguays version av favelas. Har bygger folk sina hus av det material de kommer over, utan tillgang till offentlig service som sophamtning, vatten, eller vettigt avloppssystem.

Langre ner pa grusvagen, en bit bort fran asientamenton, mots vi av en obehanglig lukt. En mangd faglar svavar over ett berg av sopor. Montevideos soptipp. Langs vagen ligger en klunga med hus, eller skjul, som paminner om dem i asientamenton. Har ar det dock inte skitigt, husen ar snarare drankta i sopor. Har bor de manniskor som lever av det de kan finna pa soptippen. Det som de som haft turen att bli fodda med andra forutsattningar kastat bort. Resterna fran ett system som ar skapat for nagra andra.

Nagra dagar senare ar det forelasning pa utrikesministreriet. Temat ar offentlig service och stadsplanering. Stadplaneraren som talar menar att Montevideo och Buenos Aires i stort satt har slutat att vaxa. Massflykten fran landsbyggden till staderna som annars ar ett kant fenomen i latinamerika stammer inte langre pa de har staderna. Undersokningar visar dock att det finns en stor rorelser pa manniskor mellan olika stadsdelar. Omraden med fungerande offentlig service överges till fordel for omraden som saknar detta, till exempel asientamentos. Typfallet som tas upp ar mannen i familjen som forlorar arbetet nar till exempel fabriken laggs ned och som tvingas flytta med familjen till ett omrade dar det ar billigare att bo. Befolkningen i fattiga omraden utan tillgang till offentlig service okar alltsa samtidigt som befolkningsmangden star oforandrad.

Men det finns aven en trend av en viss mangd manniskor som flyttar fran ”medelkklass”omraden till dyrare omraden. Det gemensamma med de tva grupperna ar att de lamnar samma platser, vilket resluterat i den smatt bisarra situationen att man mitt inne i centrala Montevideo hittar omraden dar nastan alla hus star tomma. Hus som antingen ansetts for dyra eller for billiga.

Logiken, som ar sa latt att forestalla sig, blir pa nagot satt synligare an nagonsin dar jag sitter pa askadarbanken. Medelklassen som av staden och systemet ar domd till utplaning. Den lugna processen dar nagra blir rikare medans de flesta trillar ner i de marginaliserades misar. De rika rikare, de fattiga fattigare och darimellan en allt bredare klyfta.

Nar vi lammnar soptippen och ater kan andas den langt mycket battre lukten av avgaser och bensin fran motorvagen har vi inte langt kvar till kommersen i Montevideos centrum. Pa vagen passerar vi ytterligare ett bostadsomrade. Valsopade trottoarer farmfor stora hus med tradgardar. Runt gardarna hojer sig hoga stangsel eller murar med porttelefoner och larmsymboler.

Inom det omrade som utgor stadens granser rymms alltsa flera stader, paralella varldar, sa olika at de skulle kunnat ligga pa olika planeter. En och en halv miljon manniskor. Nagra som staden halsar, varnar och beundrar och andra som staden kastar och glommer bort. Staden som genererar framgang och fordarv men framfor allt ”frihet”. Staden som ar allas men till for nagra. Staden som nu aven ar min.