Chiles öppna ådror

Det är karneval i Valparaiso och nästan alla är på bra humör. För en stund sedan var det livemusik nere i hamnen med artister från hela Latinamerika. Hela torget Anibal Pinto är fullt till bristningsgränsen av festande människor. Några spelar trummor och folk dansar. Helt plötsligt avbryts festen och tumult uppstår när stora gröna bussar kör rakt in i folkmassan samtidigt som de avfyrar salvor av tårgasblandat vatten från kanonerna på taket. Människor flyr, snubblande över varandra, upp mot kullarna. En del börjar kasta flaskor och stenar mot de bepansrade bussarna.

Kvällen innan var jag ute i grannstaden Vina del Mar. Två killar slog oss följe runt på barer och klubbar. I taxin på vägen hem råkade vi komma in på en politisk diskussion. En av killarna menade att Chile inte hade haft en chans utan diktatorn Augusto Pinochet. Samma snubbe som jag en halvtimme tidigare hade skrattat och druckit öl med visade sig vara en rättrogen fascist. Något som med största sannolikhet var ganska naturligt för honom som kom från den övre medelklassen och hade en far som tjänstgjort i armen.

Det är långt ifrån första gången jag springer på folk av de åsikterna i Chile. Arvet eller såret från diktaturen är, vad jag upplevt, djupare i Chile än i något annat latinamerikanskt land. Det går en spricka genom det chilenska samhället som delar det i två delar. På ena sidan finns de människor som levde i ständig rädsla under Pinochets skräckvälde, de som förtrycktes både av militärerna och av det ekonomiska system som Pinochet och Chicago-ekonomerna tvingade på dem. De som än idag förtrycks av samma system och de som än idag sällan vågar prata om det som varit.

På andra sidan (som dock är mycket mindre men vars röst är väger femfaldigt tyngre i alla betydande sammanhang) finns de människor som tjänade på det nya ekonomiska systemet och som med nöje såg på när militären hämtade fackföreningsledarna från deras fabriker. För dem var Pinochet en räddare som införde ordning och reda och såg till deras intressen. Förutom överklassen återfinns här även de som är anställda av Chiles enorma militär och polis-apparat. Även de glorifierar den tid då de fick friheten och makten att styra samhället utan politisk inblandning.

Dessa två sidor är lika tydliga idag som under diktaturen och sprickan mellan dem är fortfarande avgrundsdjup. Den större sidan har ännu inte vågat ställa sig upp efter katastrofen som drabbade dem. I grannländerna har de sociala krafterna börjat återhämta sig och många av de intellektuella och utbildade som flydde under diktaturen har återvänt för att hjälpa till. I till exempel Argentina har man genom en imponerande social mobilisering lyckats få militärer dömda för sina brott. I Chile lyckades symbolen för förtrycket självt Augusto Pinochet undkomma dom och straff. I Argentina drar sig polisen för att konfrontera demonstrationer, vilka är vanligt förekommande. I Chile visar polismakten sin position i samhället genom att attackera festande människor och mötesfriheten.

I och med USAs, Pinochets och efterkommande politikers hårda nyliberala politik har Chile idag världens största inkomstklyftor efter Brasilien. En politik som stöds av en ekonomiskt överlägsen överklass och som med hjälp av en militär och polismakt som inte tolererar den minsta missnöjesyttring. Och det kanske är just på grund av denna politik som det chilenska folket fortfarande inte har lyckats resa sig ur sin aska och fortfarande inte lyckats plåstra om sitt blödande sår.

Att återvända

Redan i gränskontrollen på toppen av Anderna pirrar det på ett lustigt sätt i magen och när bussen rullar in över kullarna och jag ser Stilla havets kust strömmar känslorna. Bukten med hamnen och dess lastfartyg som bevakas av kullarna som likt ett lapptäcke täcks av bebyggelse i alla möjliga färger. Valparaiso är troligen den vackraste staden jag sett och den jag blivit mest imponerad av. Det är staden som jag gav ett år av mitt liv, som jag lämnade en höstdag för två år sedan och som jag då fruktade att jag aldrig skulle återvända till.

När bussen stannat och jag går genom staden känns allting nostalgiskt. Varje plats står för ett minne. Där åt jag empanadas, där var jag på fest, där var jag full, där hånglade jag och där, där borta, där kände jag den där känslan av att jag är här.

Det är någonting speciellt med att återvända. Ofta så är själva tanken på att återvända mer dramatisk än själva återvändandet. Man har någon slags föreställning om att människor ska stå vid vägkanten med flaggor och vimplar och hälsa en välkommen tillbaka och undra vart man har varit all denna tid. Själva återvändandet kan lätt bli en besvikelse när man inser att platsen är så mycket viktigare för en själv än man själv är för platsen. Men mitt återvändande till Chiles ”paraiso” skuggades av någon konstig anledning inte av denna besvikelse.

Många saker har förändrats men det mesta är som det varit och jag får en känsla av att jag lika gärna kunde ha lämnat staden igår eller för några dagar sen. Vitlöksmannen försöker fortfarande på stapplande ben sälja sina vitlökar utanför Lider, en incompleto på Kanibal kostar fortfarande 500 pesos, chilenskan är fortfarande oförståelig. Och min totala beundran för denna stad och dess folk är mer cementerad än någonsin.