Besök på Zanon, Bajo obrero control

Här kommer lite bilder från den arbetarstyrda keramikfabriken Zanon i Neuquen, södra Argentina, som jag besökte under semestern.

För att ge er en bakgrund så är Zanon det största av Argentinas återtagna företag. En imponerande fabrik med nästan 500 anställda. Man har efter övertagandet lyckats nästan dubblera antalet anställda samtidigt som produktionens kvantitet fortfarande ligger under den som var under den gamla ägaren. Arbetarna har också kunnat tredubbla sina löner. Med dessa siffror kan man ana hur mycket pengar som försvann till chefer, ledningar och aktieägare, men som idag kan betalas ut till dem som faktiskt står för produktionen.

Fabriken har fått en alldeles speciell status i staden Neuquen. Arbetarna säger att Zanon tillhör folket och fabriken drivs faktiskt med och för samhället. Ska en skola eller ett sjukhus byggas så ställer Zanonarbetarna upp med gratis keramik och man jobbar för att anställa människor från fattiga områden och långtidsarbetslösa.

Det primära målet för Zanon idag, berättar en av arbetarna, är inte att ”höja våra löner, de är tillräckliga”. Utan målet är att kunna anställa fler människor för att minska arbetslösheten i Neuquen och på det sättet hjälpa människor ur misär och fattigdom. Jämför det med målen för ett vanligt toppstyrt företag där vinst är hela drivkraften och där anställda är en kostnad som till varje pris bör minimeras!

I en fabrik i en stad i södra Argentina har man alltså lyckats höja människors värde från enbart en marknadsvara (”humant kapital”) till mänskliga individer, och det övriga samhället från enbart konsumenter till medmänniskor som man har som plikt att stödja och hjälpa.

Utanfor fabriken

t.h: Under arbetarkontroll

Pa Zanons lager

t.v: 6 ar av kamp och produktion tillsammans med samhallet. t.h: I centrala Neuquen har nagon skrivit Expropriering nu!

Zanon under arbetarkontroll. Expropriering nu!

 

Tillbaka till framtiden

Tillbaks i Buenos Aires. Miljontals manniskor, 7 filiga vagar som slingrar sig som bergochdalbanor och fororter storre an Stockholm. Pa utsidan ser det ut som en europeisk monsterstad. Men pa insidan, nar man blaser bort dammet och dyker ner i myllret sa visar Buenos Aires och Argentina upp nagot glimmande nytt och kanske det mest intressanta politiska experimentet i modern historia, de arbetarstyrda foretagen.

I och med att Argentinas nyliberala ekonomi kollapsade 2001 och utloste kontinentens hittills varsta ekonomiska kris sa flydde kapitalet landet hals over huvud. Foretagsledarna slutade betala ut loner till sina anstallda och lamnade tillslut foretagslokaler och fabriker overgivna. De fore detta anstallda fann sig i en situation dar valet stod mellan arbete eller svalt. De slot sig samman, ockuperade sina gamla fabriker och borjade driva dem sjalva, utan chefer.

For tva ar sedan var jag har och gjorde film om detta fenomen, och foretagen har fortsatt att fungera sedan dess. Trots att detta endast handlar om circa 200 foretag, som fortfarande verkar inom det kapitalisktiska systemet och som i viss man spelar efter dess regler, sa visar och bevisar dessa foretag att en annan varld ar mojlig.

Ideer om ett system som bygger pa denna typ av demokratiskt agande och bestammande over ekonomin har funnits lange. Nar Sovjetunionen kollapsade var det till exempel inte en overgang till en kall marknadsekonomi som majoriteten av befolkningen ville ha, utan en demokratisering dar foretagen overgick i folkets hander.

Pa 20-talet skrev britten G D H Cole om nagot som han kallade gillesocialism dar hela produktionen skulle ligga i de organiserade arbetarnas hander och dar staten endast skulle fungera som en foretradare for de organiserade konsumenternas intressen. Vad som produceras skulle bestammas av konsumenterna (for att undervika overproduktion) och hur det skulle produceras av arbetarna. Har kritiserades bade stadssocialismen och syndikalismen och det erbjods istallet en mellanvag, som bygger pa politisk och ekonomisk demokrati.

Pa 20-talet skerv aven den gamla radikalsossen Ernst Wigforss om vad han kallade for industriell demokrati, dar han menade att demokrati och socialism aldrig var mojligt om inte aven ekonomin demokratiserades.

Bada dessa ansag dock att det skulle kravas lang process av folkbildning innan arbetarna skulle kunna styra sina foretag. Detta har dock kraftikt motbevisats av det argentinska exemplet. Det man snarare insett ar chefernas overflodiga roll och att man har kunnat effektivisera produktionen genom att gora sig av med dem och dess hoga loner.

Det mest spannande ar dock som alltid att forsoka applicera exemplet pa Sverige. I Sverige har vi under manga ar sett nedlaggningar av vinstdrivande foretag dar man flyttat produktionen till lander med billigare arbetskraft. En oppning som liknar den argentinska for arbetarna att ta over sina foretag. De yrken som finns kvar i Sverige tenderar ocksa att krava en hog kunskapsniva. De som jobbar forvantas kunna/och kan i stort sett alla steg i produktionen/tjansten. Vara chefer och mellanchefer ar alltsa an mer overflodiga an dem i Argentina och ar oftare bara ett verktyg for att stalla arbetare mot varandra genom att inspirera dem till karriarsklattring. En overgang till ekonomisk demokrati i Sverige skulle alltsa inte bara innebara en demokratisering utan aven en effektivisering.

Det som inspirerar mig har i Argentina ar att man har inte bara kampar mot nagot. Kampen for overlevnad har har skapat ett alternativ. Idag nar fler och fler manniskor inser att den skenande ”fria” marknaden maste stoppas (om inte annat av miljoskal) for att var varld och manskligheten ska ha en framtid sa visar de atertagna foretagen i Argentina en vag att ga. Med deras blotta existens visar dem att foretag inte nodvandigtvis maste arbeta mot folket utan for folket och att manniskor inte behovs ses som en dod vara bland andra utan som individer som arbetar for sig sjalva och for varandra. Detta ar en sann modernitet.

Arbetare vid keramikfabriken Zanon. Banderollen: ”Zanon tillhor folket”.