FUNSA del Uruguay

När jag cyklat runt i Montevideo i snart en timme börjar jag sakta inse att jag är vilse. Staden har förändrats och runt mig har husen bytts ut mot plåtkonstruktioner. Precis när jag börjar fundera över vad jag har för värdesaker på mig uppenbaras ett jättelikt fabrikskomplex framför mig. En stor skylt avslöjar att jag har kommit rätt, FUNSA Uruguay. Fabriken FUNSA har fungerat sen 1930-talet och är den enda fabriken i landet som tillverkar däck. Med sina cirka 250 anställda är FUNSA också Uruguays största arbetarstyrda företag.

Jag är här för att träffa Nancy som arbetar på ett annat företag, Cofatex, en återtagen textilfabrik som nu ligger nere på grund av problem med sin hyresvärd. Till skillnad från Argentina så härstammar de flesta av de ungefär 25 arbetarstyrda företagen i Uruguay inte från den ekonomiska krisen, men Cofatex är ett undantag. 2002 så satte den gamla ägaren företaget i konkurs och flydde utomlands med arbetarnas obetalda löner, varpå Nancy och fem arbetskamrater ockuperade fabriken.

Arbetarna på FUNSA använder bara hälften av sina lokaler så nu ska de öppna en industripark för andra arbetarstyrda företag på den övriga ytan, och därför är Nancy och hennes arbetskamrater här för att inspektera sina nya lokaler.

När vi står inne i lokalen som ska förvandlas till textilfabrik och Nancy diskuterar tillgången till ström med en elektriker från FUNSA så kommer en man med oljigt blåställ och rufsigt hår inlunkande. Elektrikern skojar lite med den okända mannen medan jobbarna från Cofatex står och diskuterar om något proppskåp som saknas. Senare får jag veta att den oljige mannen som påminner om någon jag sett i en soptunna dagen innan heter Enrique och är ”el presidente” för jätteföretaget FUNSA.

På grund av FUNSAs storlek har arbetarna här infört ett annorlunda demokratiskt system än till exempel Cofatex där samtliga beslut tas i asembleor (möten) bestående av alla arbetarna. Här väljer man varje år ett direktiv på sju personer och en president. Dessa sköter de dagliga besluten men när en viktigare fråga ska behandlas kallar man alla de 250 arbetarna till en asamlea. Asemblean är det högsta beslutsfattande organet och kan när som helst avsätta direktivet.

Efter att ha fått en rundtur av Enrique och hört han passionerat berätta om hela processen hur man tillverkar däck så träffar jag återigen gänget från Cofatex vid huvudporten. Jag sätter mig en stund och pratar med en av jobbarna. Han menar att om arbetarna hade haft kunskapen att återta sina företag under den ekonomiska krisen på 50-talet då man stängde nästan samtliga fryshus och slakterier i Uruguay hade den uruguayanska välfärdsstaten (den första i världen) kunnat räddas. När jag cyklar hem genom plåtskjulen i Montevideo funderar jag över om inte samma sak gäller för oss i Sverige när nu våran välfärd går samma väg som Uruguays.

Besök på Zanon, Bajo obrero control

Här kommer lite bilder från den arbetarstyrda keramikfabriken Zanon i Neuquen, södra Argentina, som jag besökte under semestern.

För att ge er en bakgrund så är Zanon det största av Argentinas återtagna företag. En imponerande fabrik med nästan 500 anställda. Man har efter övertagandet lyckats nästan dubblera antalet anställda samtidigt som produktionens kvantitet fortfarande ligger under den som var under den gamla ägaren. Arbetarna har också kunnat tredubbla sina löner. Med dessa siffror kan man ana hur mycket pengar som försvann till chefer, ledningar och aktieägare, men som idag kan betalas ut till dem som faktiskt står för produktionen.

Fabriken har fått en alldeles speciell status i staden Neuquen. Arbetarna säger att Zanon tillhör folket och fabriken drivs faktiskt med och för samhället. Ska en skola eller ett sjukhus byggas så ställer Zanonarbetarna upp med gratis keramik och man jobbar för att anställa människor från fattiga områden och långtidsarbetslösa.

Det primära målet för Zanon idag, berättar en av arbetarna, är inte att ”höja våra löner, de är tillräckliga”. Utan målet är att kunna anställa fler människor för att minska arbetslösheten i Neuquen och på det sättet hjälpa människor ur misär och fattigdom. Jämför det med målen för ett vanligt toppstyrt företag där vinst är hela drivkraften och där anställda är en kostnad som till varje pris bör minimeras!

I en fabrik i en stad i södra Argentina har man alltså lyckats höja människors värde från enbart en marknadsvara (”humant kapital”) till mänskliga individer, och det övriga samhället från enbart konsumenter till medmänniskor som man har som plikt att stödja och hjälpa.

Utanfor fabriken

t.h: Under arbetarkontroll

Pa Zanons lager

t.v: 6 ar av kamp och produktion tillsammans med samhallet. t.h: I centrala Neuquen har nagon skrivit Expropriering nu!

Zanon under arbetarkontroll. Expropriering nu!

 

Chiles öppna ådror

Det är karneval i Valparaiso och nästan alla är på bra humör. För en stund sedan var det livemusik nere i hamnen med artister från hela Latinamerika. Hela torget Anibal Pinto är fullt till bristningsgränsen av festande människor. Några spelar trummor och folk dansar. Helt plötsligt avbryts festen och tumult uppstår när stora gröna bussar kör rakt in i folkmassan samtidigt som de avfyrar salvor av tårgasblandat vatten från kanonerna på taket. Människor flyr, snubblande över varandra, upp mot kullarna. En del börjar kasta flaskor och stenar mot de bepansrade bussarna.

Kvällen innan var jag ute i grannstaden Vina del Mar. Två killar slog oss följe runt på barer och klubbar. I taxin på vägen hem råkade vi komma in på en politisk diskussion. En av killarna menade att Chile inte hade haft en chans utan diktatorn Augusto Pinochet. Samma snubbe som jag en halvtimme tidigare hade skrattat och druckit öl med visade sig vara en rättrogen fascist. Något som med största sannolikhet var ganska naturligt för honom som kom från den övre medelklassen och hade en far som tjänstgjort i armen.

Det är långt ifrån första gången jag springer på folk av de åsikterna i Chile. Arvet eller såret från diktaturen är, vad jag upplevt, djupare i Chile än i något annat latinamerikanskt land. Det går en spricka genom det chilenska samhället som delar det i två delar. På ena sidan finns de människor som levde i ständig rädsla under Pinochets skräckvälde, de som förtrycktes både av militärerna och av det ekonomiska system som Pinochet och Chicago-ekonomerna tvingade på dem. De som än idag förtrycks av samma system och de som än idag sällan vågar prata om det som varit.

På andra sidan (som dock är mycket mindre men vars röst är väger femfaldigt tyngre i alla betydande sammanhang) finns de människor som tjänade på det nya ekonomiska systemet och som med nöje såg på när militären hämtade fackföreningsledarna från deras fabriker. För dem var Pinochet en räddare som införde ordning och reda och såg till deras intressen. Förutom överklassen återfinns här även de som är anställda av Chiles enorma militär och polis-apparat. Även de glorifierar den tid då de fick friheten och makten att styra samhället utan politisk inblandning.

Dessa två sidor är lika tydliga idag som under diktaturen och sprickan mellan dem är fortfarande avgrundsdjup. Den större sidan har ännu inte vågat ställa sig upp efter katastrofen som drabbade dem. I grannländerna har de sociala krafterna börjat återhämta sig och många av de intellektuella och utbildade som flydde under diktaturen har återvänt för att hjälpa till. I till exempel Argentina har man genom en imponerande social mobilisering lyckats få militärer dömda för sina brott. I Chile lyckades symbolen för förtrycket självt Augusto Pinochet undkomma dom och straff. I Argentina drar sig polisen för att konfrontera demonstrationer, vilka är vanligt förekommande. I Chile visar polismakten sin position i samhället genom att attackera festande människor och mötesfriheten.

I och med USAs, Pinochets och efterkommande politikers hårda nyliberala politik har Chile idag världens största inkomstklyftor efter Brasilien. En politik som stöds av en ekonomiskt överlägsen överklass och som med hjälp av en militär och polismakt som inte tolererar den minsta missnöjesyttring. Och det kanske är just på grund av denna politik som det chilenska folket fortfarande inte har lyckats resa sig ur sin aska och fortfarande inte lyckats plåstra om sitt blödande sår.

Att återvända

Redan i gränskontrollen på toppen av Anderna pirrar det på ett lustigt sätt i magen och när bussen rullar in över kullarna och jag ser Stilla havets kust strömmar känslorna. Bukten med hamnen och dess lastfartyg som bevakas av kullarna som likt ett lapptäcke täcks av bebyggelse i alla möjliga färger. Valparaiso är troligen den vackraste staden jag sett och den jag blivit mest imponerad av. Det är staden som jag gav ett år av mitt liv, som jag lämnade en höstdag för två år sedan och som jag då fruktade att jag aldrig skulle återvända till.

När bussen stannat och jag går genom staden känns allting nostalgiskt. Varje plats står för ett minne. Där åt jag empanadas, där var jag på fest, där var jag full, där hånglade jag och där, där borta, där kände jag den där känslan av att jag är här.

Det är någonting speciellt med att återvända. Ofta så är själva tanken på att återvända mer dramatisk än själva återvändandet. Man har någon slags föreställning om att människor ska stå vid vägkanten med flaggor och vimplar och hälsa en välkommen tillbaka och undra vart man har varit all denna tid. Själva återvändandet kan lätt bli en besvikelse när man inser att platsen är så mycket viktigare för en själv än man själv är för platsen. Men mitt återvändande till Chiles ”paraiso” skuggades av någon konstig anledning inte av denna besvikelse.

Många saker har förändrats men det mesta är som det varit och jag får en känsla av att jag lika gärna kunde ha lämnat staden igår eller för några dagar sen. Vitlöksmannen försöker fortfarande på stapplande ben sälja sina vitlökar utanför Lider, en incompleto på Kanibal kostar fortfarande 500 pesos, chilenskan är fortfarande oförståelig. Och min totala beundran för denna stad och dess folk är mer cementerad än någonsin.

Tillbaka till framtiden

Tillbaks i Buenos Aires. Miljontals manniskor, 7 filiga vagar som slingrar sig som bergochdalbanor och fororter storre an Stockholm. Pa utsidan ser det ut som en europeisk monsterstad. Men pa insidan, nar man blaser bort dammet och dyker ner i myllret sa visar Buenos Aires och Argentina upp nagot glimmande nytt och kanske det mest intressanta politiska experimentet i modern historia, de arbetarstyrda foretagen.

I och med att Argentinas nyliberala ekonomi kollapsade 2001 och utloste kontinentens hittills varsta ekonomiska kris sa flydde kapitalet landet hals over huvud. Foretagsledarna slutade betala ut loner till sina anstallda och lamnade tillslut foretagslokaler och fabriker overgivna. De fore detta anstallda fann sig i en situation dar valet stod mellan arbete eller svalt. De slot sig samman, ockuperade sina gamla fabriker och borjade driva dem sjalva, utan chefer.

For tva ar sedan var jag har och gjorde film om detta fenomen, och foretagen har fortsatt att fungera sedan dess. Trots att detta endast handlar om circa 200 foretag, som fortfarande verkar inom det kapitalisktiska systemet och som i viss man spelar efter dess regler, sa visar och bevisar dessa foretag att en annan varld ar mojlig.

Ideer om ett system som bygger pa denna typ av demokratiskt agande och bestammande over ekonomin har funnits lange. Nar Sovjetunionen kollapsade var det till exempel inte en overgang till en kall marknadsekonomi som majoriteten av befolkningen ville ha, utan en demokratisering dar foretagen overgick i folkets hander.

Pa 20-talet skrev britten G D H Cole om nagot som han kallade gillesocialism dar hela produktionen skulle ligga i de organiserade arbetarnas hander och dar staten endast skulle fungera som en foretradare for de organiserade konsumenternas intressen. Vad som produceras skulle bestammas av konsumenterna (for att undervika overproduktion) och hur det skulle produceras av arbetarna. Har kritiserades bade stadssocialismen och syndikalismen och det erbjods istallet en mellanvag, som bygger pa politisk och ekonomisk demokrati.

Pa 20-talet skerv aven den gamla radikalsossen Ernst Wigforss om vad han kallade for industriell demokrati, dar han menade att demokrati och socialism aldrig var mojligt om inte aven ekonomin demokratiserades.

Bada dessa ansag dock att det skulle kravas lang process av folkbildning innan arbetarna skulle kunna styra sina foretag. Detta har dock kraftikt motbevisats av det argentinska exemplet. Det man snarare insett ar chefernas overflodiga roll och att man har kunnat effektivisera produktionen genom att gora sig av med dem och dess hoga loner.

Det mest spannande ar dock som alltid att forsoka applicera exemplet pa Sverige. I Sverige har vi under manga ar sett nedlaggningar av vinstdrivande foretag dar man flyttat produktionen till lander med billigare arbetskraft. En oppning som liknar den argentinska for arbetarna att ta over sina foretag. De yrken som finns kvar i Sverige tenderar ocksa att krava en hog kunskapsniva. De som jobbar forvantas kunna/och kan i stort sett alla steg i produktionen/tjansten. Vara chefer och mellanchefer ar alltsa an mer overflodiga an dem i Argentina och ar oftare bara ett verktyg for att stalla arbetare mot varandra genom att inspirera dem till karriarsklattring. En overgang till ekonomisk demokrati i Sverige skulle alltsa inte bara innebara en demokratisering utan aven en effektivisering.

Det som inspirerar mig har i Argentina ar att man har inte bara kampar mot nagot. Kampen for overlevnad har har skapat ett alternativ. Idag nar fler och fler manniskor inser att den skenande ”fria” marknaden maste stoppas (om inte annat av miljoskal) for att var varld och manskligheten ska ha en framtid sa visar de atertagna foretagen i Argentina en vag att ga. Med deras blotta existens visar dem att foretag inte nodvandigtvis maste arbeta mot folket utan for folket och att manniskor inte behovs ses som en dod vara bland andra utan som individer som arbetar for sig sjalva och for varandra. Detta ar en sann modernitet.

Arbetare vid keramikfabriken Zanon. Banderollen: ”Zanon tillhor folket”.

Varför gillar inte Erik Venezuela?

Venezuela har de senaste åren fallit offer för kanske den värsta smutskastningskampanjen hittills under 2000-talet. Spaltmeter efter spaltmeter har skrivits i svensk media om det totalitära, odemokratiska, vissa gånger diktatoriska venezuela som har en fullständigt tokig (ibland ”sinnessjuk”) president som styr det hjälplösa folket i ren stalinistisk anda.

Ibland har kritiken snuddat på det absurda som till exempel med skandalen när den venezuelanska staten ”förbjöd” en TV kanal som kritiserat densamme. Vad som inte nämndes i DNs artiklar var att kanalen, som aktivt stött en stadskupp ämnad att ersätta den demokratiskt valda regeringen med en militärjunta, endast blev nekad fortsatt sändningstillstånd på det venezuelanska marknätet. Något som TV3 och Kanal 5 på samma sätt ständigt blir nekade i Sverige. Den venezuelanska kanalen kan liksom 3:an och 5:an lugnt fortsätta att sända via satellit. Men att måla diktator på väggen var uppenbarligen bättre rubriker i svenska medier.

I många fall så har även vänsterpressen hakat på kritiken av vad jag misstänker vara en rädsla för att bli förknippade med den äldre svenska vänstergenerationens mer centraliserade idéer och stöd till stadsbyggen som visat sig vara totalitära förtryckarstater a la Jan Myrdal.

Det är för mig mycket förvånande att Venezuela förtjänar denna uppmärksamhet som just odemokratiskt när den Venezuelanska regeringskoalitionen är den som genomgått flest demokratiska val och har haft den största majoriteten i dessa i landets historia. Med den västerländska snäva definitionen på demokrati där det gäller att vinna val vart 4:e år så borde Venezuela snarare hyllas som en demokratisk förebild. Då till exempel grannlandet Colombia, där hot är en del av valkampanjerna och där politiska mord är en vardaglig företeelser, inte ens nämns i demokratidebatten så börjar man misstänka att det är något i den venezuelanska regeringens förda politik som är anledningen till mediernas upphetsning.

Något som borde intressera den svenska vänstern är också de riktiga (min definition) demokratiseringsprojekt som sjösatts i Venezuela. Företag har köpts upp av staten och därmed satts under demokratisk kontroll och folkkommittéer har bildats som ska komplettera den parlamentaristiska demokratin. Man har även studerat det argentinska exemplet och satt företag under arbetarkontroll (något som jag tror är en grundförutsättning för djupgående demokrati och ett rättvist samhälle).

Det finns självklart också mindre hyllningsvärda inslag i det venezuelanska dagsläget. En av dem är personkulten runt presidenten Hugo Chávez. Något som sägs ha växt fram ur venezuelanernas misstro till politiker som kan härledas till den förra genomkorrupta regeringen. Människor vägrar nu lita på någon annan politiker än sin president som de kan hålla personligt ansvarig. Personkulter är något per definition dåligt och bör bekämpas på alla möjliga sätt. Det är därför oroväckande när det i regeringskoalitionens förslag på ny konstitution finns med en paragraf om som gör möjligt för presidenten att sitta en längre tid vid makten.

Desto bättre utlystes det, av regeringskoalitionen, en folkomröstning om just denna nya konstitution vilken häromdagen röstades ner med en procents övervikt. Anledningen sägs vara att stora delar av de fattiga invånarna i landet, som av naturliga skäl stöder regeringskoalitionen, inte gick och röstade.

Detta firas i svensk media och av DN:s Erik de la Reguera med att förmedla en känsla av euforisk stämning. ”Vrål av glädje ekade över Caracas, fyrverkerier smattrade och människor kramade om varandra på gatorna.” Eriks artikel är i vanligt svenskt mediamanér fylld av konstigheter. En är till exempel Eriks förklaring på varför venezuelanerna inte röstade för en ny konstitution. ”Det kan delvis förklaras med att Chávez retorik blivit allt mer renlärigt socialistisk”. Vad som glöms bort är att det snarare är den folkliga opinionen som pressat fram denna retoriken (och då troligen inte skräms av den), då Chávez inte från början var uttalad socialist. Något som har kallats populism av vissa och demokrati av andra.

Erik avslutar med en förväntning att Chávez skulle göra som Göran Persson i EMU-omröstningen och meddela att folket ”röstat fel” och att frågan ska tas upp igen vid ett senare tillfälle. Sedan kryddar han sina mellanrader med lite sedvanlig domedagsprofetia över den venezuelanska modellens väg mot döden.

Så varför är Erik och svensk media så rädda för detta latinamerikanska land? Och inte för länder där demokratin verkligen satts på spel till fördel för marknaden? Är det för att man nekar IMF och Världsbanken rätten att bestämma vem som ska gå i skolan? Är det för att man vägrar se sjukvård som en handelsvara? Eller är det för att man där ifrågasatt hela det system som håller stora odemokratiska mediakoncerner som Eriks vid liv?

Det är meningslöst att studera Venezuela utifrån ett svart eller vitt/för eller emot-tänkande. Det finns inga idealstater och har aldrig funnits några. Det man kan göra är att se till det människor lyckats med och plocka de bra sakerna. Venezuela är kanske det hittills mest radikala men långt ifrån det enda exemplet på länder och rörelser i latinamerika som nu reser sig och försöker frigöra sig från ”den enda vägens politik” och gå en annan väg. Och alla plockar dem idéer från och påverkas av varandra. Jag är övertygad om att Venezuelas historia kommer att fortsätta trots medias profetior. För rättvisa och autonomi är berusande och ger mersmak.

Välkommen till vår stad

Vi sitter i Juans lilla lastbil pa vag in mot Montevideos centrum. Idag tar vi en omvag och istallet for den bredare motorvagen fardas vi pa en skumpig grusvag. Juan vill visa oss någonting. Vi passerar ett jattelikt bostadsomrade. Det ar skitigt av plastpasar och sopor och husen ar byggda av platstycken. Utanfor ett av husen star det en hast och rotar bland soppasarna. Detta ar en asientamento, Uruguays version av favelas. Har bygger folk sina hus av det material de kommer over, utan tillgang till offentlig service som sophamtning, vatten, eller vettigt avloppssystem.

Langre ner pa grusvagen, en bit bort fran asientamenton, mots vi av en obehanglig lukt. En mangd faglar svavar over ett berg av sopor. Montevideos soptipp. Langs vagen ligger en klunga med hus, eller skjul, som paminner om dem i asientamenton. Har ar det dock inte skitigt, husen ar snarare drankta i sopor. Har bor de manniskor som lever av det de kan finna pa soptippen. Det som de som haft turen att bli fodda med andra forutsattningar kastat bort. Resterna fran ett system som ar skapat for nagra andra.

Nagra dagar senare ar det forelasning pa utrikesministreriet. Temat ar offentlig service och stadsplanering. Stadplaneraren som talar menar att Montevideo och Buenos Aires i stort satt har slutat att vaxa. Massflykten fran landsbyggden till staderna som annars ar ett kant fenomen i latinamerika stammer inte langre pa de har staderna. Undersokningar visar dock att det finns en stor rorelser pa manniskor mellan olika stadsdelar. Omraden med fungerande offentlig service överges till fordel for omraden som saknar detta, till exempel asientamentos. Typfallet som tas upp ar mannen i familjen som forlorar arbetet nar till exempel fabriken laggs ned och som tvingas flytta med familjen till ett omrade dar det ar billigare att bo. Befolkningen i fattiga omraden utan tillgang till offentlig service okar alltsa samtidigt som befolkningsmangden star oforandrad.

Men det finns aven en trend av en viss mangd manniskor som flyttar fran ”medelkklass”omraden till dyrare omraden. Det gemensamma med de tva grupperna ar att de lamnar samma platser, vilket resluterat i den smatt bisarra situationen att man mitt inne i centrala Montevideo hittar omraden dar nastan alla hus star tomma. Hus som antingen ansetts for dyra eller for billiga.

Logiken, som ar sa latt att forestalla sig, blir pa nagot satt synligare an nagonsin dar jag sitter pa askadarbanken. Medelklassen som av staden och systemet ar domd till utplaning. Den lugna processen dar nagra blir rikare medans de flesta trillar ner i de marginaliserades misar. De rika rikare, de fattiga fattigare och darimellan en allt bredare klyfta.

Nar vi lammnar soptippen och ater kan andas den langt mycket battre lukten av avgaser och bensin fran motorvagen har vi inte langt kvar till kommersen i Montevideos centrum. Pa vagen passerar vi ytterligare ett bostadsomrade. Valsopade trottoarer farmfor stora hus med tradgardar. Runt gardarna hojer sig hoga stangsel eller murar med porttelefoner och larmsymboler.

Inom det omrade som utgor stadens granser rymms alltsa flera stader, paralella varldar, sa olika at de skulle kunnat ligga pa olika planeter. En och en halv miljon manniskor. Nagra som staden halsar, varnar och beundrar och andra som staden kastar och glommer bort. Staden som genererar framgang och fordarv men framfor allt ”frihet”. Staden som ar allas men till for nagra. Staden som nu aven ar min.

Tillbaka till Latinamerika

Så då var jag i Latinamerika igen. Kontinenten som hamnade på fel bakgård, som blivit våldtagen, förslavad och rånad på allt sitt innehåll i över 500 år. Som tvingats genomlida en kolonisering där man mördade, och i vissa fall utrotade all ursprungsbefolkning. Som påtvingats de sjukaste skräckvälden under år av militärdiktaturer. Och som fått assistera chicagoekonomernas experimentstater i deras nya världsorning, nyliberalismen. En ordning som sedan dess plundrat nationerna på dess tillgångar, skapat ekonomiska kriser och försatt miljontals människor i fattigdom, allt i den eftertraktade ”frihetens” namn.

Men Latinamerika är samtidigt den kontinent där människor har slutit sig samman och sagt ifrån. Där man ständigt kämpat för förändring och där man producerat alternativ till de förtryckande ordningarna. Och idag är man kanske mer än någonsin på väg att bryta beroendet och underordningen för att istället gå sin egen väg. I Bolivia har man för första gången fått en president som är indian och det pratas om att man först nu har brytit en 500 år lång kolonisering. I Ecuador har indianrörelsen tillsammans med andra rörelser avsatt en mängd presidenter och nu tillsatt en som talar om avkolonisering och socialism. I Venezuela har man tagit kontroll över de oljetillgångar som de ständigt blivit bestulna och börjat satsa dem på det egna folket i form av utbildning och sjukvård. I Brasilien ockuperar tusentals jordlösa bönder mark att bruka samtidigt som man i vissa delar exprimenterar med deltagande demokrati. Och i Argentina och Uruguay har arbetarna tagit över sina företag för att driva dem tillsammans, utan chefer, och på så sätt skapar de nya demokratiska ordningar som i sin struktur och med sin blotta existens ifrågasätter hela det konventionella kapitalistiska systemet. Alla skapar de en mosaik av alternativ och ideer om hur vi skapar en rättvis och hållbar värld. Och det är härifrån vi har allt att lära.

Och det är kanske därför jag är här igen. För att finna något, inspireras, känna mig delaktig. Men kanske också för att fly något annat. När jag satt på båten över Rio de la Plata slog det mig att jag åker ifrån något lika mycket som till något. Förutom min vanliga rastlöshet så ligger en känsla av hopplöshet bakom resan. Bristen av hopp jag får från den svenska vardagen. Så istället för att förvandla den känslan till handling så flyr jag i exil någonstans där jag tror att jag åter kommer erbjudas hoppet. Men förhoppningsvis kan jag, efter mina fem månader i Uruguay, ta med mig varan över atlanten. För att när vi är i full gång med att frivilligt göra de misstag som de här folken blivit påtvingade så kanske det är där den behövs mest.