Fackligt avveckling

Det är nu mer än ett år sedan som vi varje måndag trotsade vinterkylan och samlades på mynttorget i Stockholm. Regeringen hade föreslagit att sänka a-kassan och höja dess avgifter. Det var ett halvår sedan valet och Sverige hade sakta börjat inse att de nya moderaterna kanske inte var så nya trots allt. De flesta av oss som stod där på torget krävde att en politisk strejk skulle utlysas for att stoppa forslaget. En av kvällarna kom en kvinna från LOs ledarskikt för att tala. Hon menade att politisk strejk, som hon liknade vid en sabel, var ett vapen som man inte skulle använda i onödan. Igår rapporterade svenska tidningar om att ytterligare 185 000 personer lämnar de svenska facken.

A-kassan är någonting som arbetande människor i Sverige kämpat till sig för att öka sin säkerhet och for att hålla uppe sina löner i perioder av hög arbetslöshet. Desto lägre a-kassa arbetslösa kan ta ut, desto mer desperata kommer de att bli av att skaffa ett nytt arbete, vilket resulterar i att de tvingas acceptera vilket arbete som helst, oavsett lön och arbetsförhållanden. Detta ger i sin tur företagen friheten att pressa ner lönerna. En sänkning av a-kassan leder alltså i förlängningen oundvikligen till sänkta löner.

Det som förutom a-kassan håller uppe människors löner är naturligtvis facket. Genom att höja avgifterna lyckades man även försvaga denna institution. Man visste alltför väl att en chockhöjning av a-kasseavgifterna skulle sätta en ekonomisk press på människor att lämna sina fackforeningar, vilket vi nu ser resultaten av.

Den svenska välfärden bygger (byggde?) på starka fackforeningar som kunde agera motvikt mot företagens makt, och därigenom tillkämpa sig reformer som t ex. fri sjukvård och hög arbetslöshetsersättning. Samtidigt som Reinfelt med ett leende börjat bruka ordet välfard som han påstar sig värna, måttar han ivrigt slag efter slag mot välfärdens grundpelare. En plan som är alltfor noga uttänkt, i strävan efter det som de gamla moderaterna alltid strävat efter, att tillgodose näringslivet på bekostnad av det arbetande folket. Att ta från de fattiga och ge till de rika.

Och slutligen tillbaka till den där vinterkvällen, LO-pampen och hennes sabel. Vad hon hade missat, eller förträngt, är att för varje medlem som lämnar facket blir hennes sabel allt trubbigare, och risken verkar överhängande att den rostar sönder innan hon tillåter sig använda den. For när de borgerliga nu slungar allt hårdare sparkar mot välfärden så verkar fackpamparna allt för upptagna av att hälla klister över sina egna medlemmar än att höra varningssignalen. Genom denna ouppmärksamhet och passivitet hjälper de nu till att avveckla sin organisation och sig själva.

Wanja och 6-timmarsdagen

När man är i kontakt med människor här i Latinamerika som är aktiva på sina arbetsplatser eller till och med tillsammans har tagit över driften av sina arbetsplatser möts man ofta av frågan; Hur är det i Sverige? Hur är de svenska fackföreningarna? Man finner sig då ofta i en situation där man inte vet om man ska skämmas eller gråta. För hur har vi det i Sverige? Hur går det för dem som jobbar och hur är det egentligen fatt med ”världens starkaste fackföreningsrörelse”?

För att ta ställa diagnos på det svenska facket kommer jag här ta ett exempel som klart visar på organisationens grava sjukdomsstadie, 6-timmarsdagen. Kortare arbetstid med bibehållen lön har varit ett krav från sociala rörelser och framför allt kvinnorörelsen under hela 1900-talet. Efter andra världskriget lyckades de svenska fackföreningarna reglera arbetstiden, först till 48-timmar i veckan, sedan nedförhandlad till 45, sedan 43 och slutligen till 40 timmar. Och där verkar den ha stött på någon, likt av Gud, given gräns. När kraven kom på en ytterligare sänkt arbetstid, nu till 6-timmarsdagen, så sa de nya toppskikten och byråkraterna inom facket plötsligt nej. Några menade att det redan, sammanlagt, existerade då de flesta kvinnor var deltidsanställda (4+8=12) och andra började hävda att det skulle vara en för dyr och kostsam reform (för vem sades inte).

Idag befinner vi oss i en situation då både kvinnor och män jobbar (minst) 8 timmar om dagen. Stress och utbrändhet börjar bli en folksjukdom och människors engagemang utanför arbetet, i det så kallade civila samhället, sjunker stadigt. Samtidigt så har vi en stor arbetslöshet (något som vår regering försöker få oss att tro beror på lathet trots att de aldrig kunnat visa upp några tomma arbetsplatser som går under av personalbrist) som är otroligt kostsam för samhället, både i ekonomiska termer och i kompetensförlust. Vi har helt enkelt för få arbeten för att det ska räcka åt alla. Och då produktionen flyttas utomlands och vi fortfarande bara är 9 miljoner kunder för service-sektorn är detta en situation som inte heller bara kommer försvinna (trots Göran Perssons optimism).

Att vi delar på de arbeten som finns (med bibehållna löner), vilket varken skulle vara en stor kostnad för kommunerna, som redan betalar jättebelopp för arbetslösheten och dess sociala följder, eller en nämnvärd kostnad för de privata företagen som visar upp nya rekordvinster varje år, borde väl då stå högst upp på de svenska fackens dagordning. Men när de översta lagren i dessa pyramidorganisationer som det svenska facket har blivit fortfarande blundar och håller för öronen för dessa krav börjar man ju undra vilka de egentligen företräder.

Jag tvingas helt enkelt skamset att erkänna sanningen för dem jag möter. Det som en gång var världens starkaste fackföreningsrörelse har lyckats, genom att bygga upp en struktur med ett toppskikt som avlönas likt näringslivets, bryta ned allt som den en gång stod för och allt som gjorde den till en folkrörelse. Har man en lön på över 100 tusen i månaden så tjänar man helt enkelt inte på att kämpa för radikala, betydande reformer som kan äventyra samma lön. Det man tjänar på är att föra lugna förhandlingar en gång per år, att prata om löneutrymme och att få människor att tro att facket är någonting man ringer till, inte någonting man är.

Men när vi, liksom det man gjort på vissa ställen i Argentina och Uruguay, inser att det är vi själva som utgör och bygger vår egen framtid, så kan vi sluta lyssna på dem som inte lyssnar på oss och underifrån demokratisera de organisationer som egentligen är våra. Då kan vi plocka ner Wanja från hennes höga trojanska häst och riva hennes borg, för det är hon och den som är det storsta hindret till förandring. Tills dess återfinns det enda ljuset på andra sidan havet.