För att belysa den brist på teori, eller kanske den brist på debatt kring teori, som det ”posthistoriska” samhället erbjuder vill jag här ta er tillbaka en bit i historien, närmare bestämt till 1920-talet och England, och låta er inspireras av den idédebatt som då blomstrade. Nedan följer ett mycket intressant och inspirerande utdrag ur G. D. H. Coles verk ”Industriell självstyrelse” där han skisserar på det kommande samhället enligt gillesocialismen. Boken hade kunnat vara skriven idag och är minst lika viktig för den idedebatt som vi idag måste återuppliva. Så håll till godo!
”I det nuvarande samhället är staten en tvångsmakt, som är till för privategendomens skydd och som i sin underdånighet gentemot kapitalismen helt enkelt återspeglar den moderna världens ekonomiska klasstruktur. Nutidens fackföreningar äro endast sammanslutningar av lönearbetare, som tillkommit under den kapitalistiska exploateringens tryck för att bereda dem själva mindre betungande existensvillkor. Vilken bild av framtidens samhälle kunna nu vi socialister frambesvärja av dessa båda element – den kapitalistiska staten och lönearbetarnas fackföreningar?
I det att vi riktigt nog inse, att det nuvarande industrisamhällets beskaffenhet finner sitt naturliga och oundvikliga uttryck i klasskampen, och oavlåtligt sysselsatta som vi äro med de fordringar som vår dagliga kamp med kapitalismen ställer på oss, äro vi trots vår vilja till samhällets pånyttfödelse allt för benägna att betrakta statens nuvarande karaktäristika såväl som fackföreningarna såsom någonting en gång för alla fixerat och oföränderligt. Somliga betrakta staten såsom i det väsentliga ett uttryck för kapitalismen och göra gällande, att, i och med arbetarnas uppstigande till makten, även staten och alla dess funktioner skola automatiskt upphöra. Detta är anarkism, varmed en art av syndikalism är besläktad. Andra betrakta åter fackföreningen såsom i huvudsak ett förhandlingsorgan, som med kapitalismens försvinnande skall hava uppfyllt sitt ändamål, och som då med ens skall komma att upphöra eller nedsjunka i betydelselöshet. Detta är den rent statssocialistiska eller kollektivistiska synpunkten, såsom den allmänt oriktigt uppfattats både i Storbritannien och annorstädes.
Båda dessa åsikter vilar på falska förutsättningar. Den ena förutsätter att staten alltjämt måste i huvudsak förbliva sådan den är idag; den andra förutsätter att dess trånga uppfattning av fackföreningarnas uppgifter under kapitalismen innesluter alla de uppgifter som någonsin kunna eller bör tillkomma fackföreningarna. Båda åsikterna äro i så måtto ensidiga att de acceptera möjligheten av en förändring av det ena av ifrågavarande organ men bestrida möjligheten av en omvandling av det andra. Men ingenting är mera visst, än att både staten och fackföreningarna, därest dessa båda skola komma att bliva ett människovärdigt samhälles grundpelare, måste undergå en genomgripande förändring och genomsyras av en ny anda.
Endast om både staten och fackföreningarna taga sig an nya uppgifter och beklädes med kontroll över sina respektive verksamhetsområden, kan ett välbalanserat samhälle danas, där alla olika konsument- och producentgruppers rättigheter och värde såsom människor bliva behörigen tillgodosedda. En kollektivistisk samhällsordning, som icke utfylles av starka fackföreningar, skulle helt enkelt betyda statsbyråkratism i enorm skala; ett fackföreningsväsende, som icke motväges av en stark och demokratiserad stat, skulle mycket väl kunna bliva lika tyrannisk som den av varje motvägande organ ohämmade överhetsstaten…
…Den politiska demokratin måste kompletteras med demokrati i fabrikerna; den industriella demokratin måste inse, att den skulle återfalla i ett industrialismens tyranni, om den förnekade staten. Om socialisterna, i stället för att döma syndikalismen ohörd, ville söka förstå denna dess centrala idé och söka att bringa densamma i harmoni med deras egna politiska rättfärdighetsideal, då skulle kollektivismen och syndikalismen komma att framstå, icke som motståndare till varandra, utom såsom oumbärliga och varandra kompletterande idéer.”
juni 17, 2009 at 10:21 e m
Fint. Du har hittat hem ser jag.
augusti 15, 2009 at 11:40 e m
Hojhoj! Jens sa nånting om gillesocialismen idag och att det fanns en spricka mellan oss (mig och honom). Så nu måste jag ju läsa och kommentera.
Jag håller med om grundprincipen – dvs att makten måste splittras upp till flera olika ”centra” som kan balansera varandra. Men jag tycker att texten blir lite meningslös om man inte vet vad som menas med vare sig ”stat” eller ”fackförening”. Att hålla fast vid en nationalstat känns sinnessjukt och omöjligt. Någon sorts konfederation av mindre områden blir väl ett måste, eller? Får den här ”staten” ingripa i ekonomin på nåt sätt? Eller är det upp till marknaden att fördela allt men med en förhoppning om att starka demokratiska fackföreningar kan balansera upp kapitalet?
Om den helt enkelt ska läsas som en beskrivning av en utopi med små direktdemokratiska stater där arbetsplatserna styrs av de som jobbar där och produktionsmålen sätts av en kombination av demokratiska beslut och efterfrågan, då låter det sympatiskt. Men jag vill ha någon sorts handlingsprogram för att röra mig ditåt!!
augusti 20, 2009 at 9:30 f m
Den publicerade texten är naturligtvis endast ett kort utdrag ur en relativt lång bok där Cole propagerar för den produktionsordning han och gillesocialisterna förespråkar. I boken verkar han mena att både staten och fackföreningarna måste ändra karaktär.
Vad det gäller fackföreningarna så måste dessa förändras (från 20-talets engelska föreningar som uppenbarligen endast förde kamp för högre löner) till ideologiska kamporganisationer för ett nytt och modernare samhälle, dvs ett gillesocialistiskt sådant. Han menar att det är genom fackföreningarnas kamp och deras gradvis övertagande av makten på sina arbetsplatser som samhällets kommer omdanas.
Vad gäller begreppet stat tycks Cole förespråka en slags federation där på lokal nivå både producenterna (fackföreningarna) och brukarna (staten) ska vara organiserade. I en annan passage skriver han ”De båda organisationsformerna kommer därför att operera jämsides med varandra, och gillesamhället måste sålunda, vad dess fundamentala karaktär beträffar, anses vara mera lokal än en nationell eller internationell gemenskap av producenter och konsumenter, av tjänsteförättare och tjänstemottagare.”
Han öppnar dock upp för att samarbete kan existera mellan de olika lokalt organiserade aktörerna. Som exempelvis rikskongresser för både producenter och brukare i dess vardera organisationer.
Nationalstaten är enligt mig endast problematisk i dess definition som en sammanslutning av en etnisk och kulturell homogen grupp. Det finns dock inget i gillesocialismen som verkar kräva att de geografiskt avgränsade områdena med nödvändighet måste vara konstruerade på detta sätt.
Avslutar kommentaren med ett annat intressant citat från Industriell Självstyrelse:
”Sovjetidén är i själva verket gilleidén, eller den har åtminstone mycket därmed gemensamt. Det kan icke nog kraftigt framhållas, att den organisationsform, som sovjet innebär, i grund och botten ingenting har att göra med bolsjevismen. Bolsjevikerna befrämja bildandet av sovjets såsom medel för utövandet av proletariatets temporära diktatur; men sovjets hava också många anhängare, som på intet vis äro bolsjeviker.”