För att belysa den brist på teori, eller kanske den brist på debatt kring teori, som det ”posthistoriska” samhället erbjuder vill jag här ta er tillbaka en bit i historien, närmare bestämt till 1920-talet och England, och låta er inspireras av den idédebatt som då blomstrade. Nedan följer ett mycket intressant och inspirerande utdrag ur G. D. H. Coles verk ”Industriell självstyrelse” där han skisserar på det kommande samhället enligt gillesocialismen. Boken hade kunnat vara skriven idag och är minst lika viktig för den idedebatt som vi idag måste återuppliva. Så håll till godo!
”I det nuvarande samhället är staten en tvångsmakt, som är till för privategendomens skydd och som i sin underdånighet gentemot kapitalismen helt enkelt återspeglar den moderna världens ekonomiska klasstruktur. Nutidens fackföreningar äro endast sammanslutningar av lönearbetare, som tillkommit under den kapitalistiska exploateringens tryck för att bereda dem själva mindre betungande existensvillkor. Vilken bild av framtidens samhälle kunna nu vi socialister frambesvärja av dessa båda element – den kapitalistiska staten och lönearbetarnas fackföreningar?
I det att vi riktigt nog inse, att det nuvarande industrisamhällets beskaffenhet finner sitt naturliga och oundvikliga uttryck i klasskampen, och oavlåtligt sysselsatta som vi äro med de fordringar som vår dagliga kamp med kapitalismen ställer på oss, äro vi trots vår vilja till samhällets pånyttfödelse allt för benägna att betrakta statens nuvarande karaktäristika såväl som fackföreningarna såsom någonting en gång för alla fixerat och oföränderligt. Somliga betrakta staten såsom i det väsentliga ett uttryck för kapitalismen och göra gällande, att, i och med arbetarnas uppstigande till makten, även staten och alla dess funktioner skola automatiskt upphöra. Detta är anarkism, varmed en art av syndikalism är besläktad. Andra betrakta åter fackföreningen såsom i huvudsak ett förhandlingsorgan, som med kapitalismens försvinnande skall hava uppfyllt sitt ändamål, och som då med ens skall komma att upphöra eller nedsjunka i betydelselöshet. Detta är den rent statssocialistiska eller kollektivistiska synpunkten, såsom den allmänt oriktigt uppfattats både i Storbritannien och annorstädes.
Båda dessa åsikter vilar på falska förutsättningar. Den ena förutsätter att staten alltjämt måste i huvudsak förbliva sådan den är idag; den andra förutsätter att dess trånga uppfattning av fackföreningarnas uppgifter under kapitalismen innesluter alla de uppgifter som någonsin kunna eller bör tillkomma fackföreningarna. Båda åsikterna äro i så måtto ensidiga att de acceptera möjligheten av en förändring av det ena av ifrågavarande organ men bestrida möjligheten av en omvandling av det andra. Men ingenting är mera visst, än att både staten och fackföreningarna, därest dessa båda skola komma att bliva ett människovärdigt samhälles grundpelare, måste undergå en genomgripande förändring och genomsyras av en ny anda.
Endast om både staten och fackföreningarna taga sig an nya uppgifter och beklädes med kontroll över sina respektive verksamhetsområden, kan ett välbalanserat samhälle danas, där alla olika konsument- och producentgruppers rättigheter och värde såsom människor bliva behörigen tillgodosedda. En kollektivistisk samhällsordning, som icke utfylles av starka fackföreningar, skulle helt enkelt betyda statsbyråkratism i enorm skala; ett fackföreningsväsende, som icke motväges av en stark och demokratiserad stat, skulle mycket väl kunna bliva lika tyrannisk som den av varje motvägande organ ohämmade överhetsstaten…
…Den politiska demokratin måste kompletteras med demokrati i fabrikerna; den industriella demokratin måste inse, att den skulle återfalla i ett industrialismens tyranni, om den förnekade staten. Om socialisterna, i stället för att döma syndikalismen ohörd, ville söka förstå denna dess centrala idé och söka att bringa densamma i harmoni med deras egna politiska rättfärdighetsideal, då skulle kollektivismen och syndikalismen komma att framstå, icke som motståndare till varandra, utom såsom oumbärliga och varandra kompletterande idéer.”
