Krismedicin, ekonomisk kris del 2

Hur tar man sig ur en ekonomisk kris? Hur ska man reda ut denna röra som vi handlöst kastats in i? Hur ska företagen räddas och hur ska arbeten och människors leverbröd garanteras? Det är dessa frågor som i krisens hetta nu upptar människornas tankar och tidningarnas debattsidor. För att söka svar på dem måste vi först bege oss en bit tillbaka i historien.

Förr visste man hur kriser skulle skötas och lösas. När den stora depressionen bröt ut i 30-talets USA och spred sig till Europa lanserade president Franklin D. Roosevelt ”the New Deal”. The New Deal var ett reformprogram som gick ut på att få fart på ekonomin genom starkt statligt agerande. Idéerna kom från nationalekonomen John Maynard Keynes som ansåg att staten skulle ha ett starkt inflytande över och tillåtas reglera ekonomin, speciellt under lågkonjunkturer och kriser då staten skulle anställa de människor som blev arbetslösa och på så sätt få fart på ekonomin och häva krisen. Under efterkrigstiden så rådde det bland de rika västländerna en bred konsensus runt denna politik och stolta organisationer som IMF och Världsbanken bildades i syfte att gemensamt reglera den internationella ekonomin.

På 70-talet vände dock denna trend. Företagen och bankerna hade växt och utökat sin politiska makt på bekostnad av nationalstaterna och en ny ideologi fick sitt genombrott. Nyliberalismen prövades först i diktaturens Latinamerika men spred sig snabbt, och påhejad av företagen slog dess idéer snart rot även i de rika länderna. Nyliberalerna förespråkade ett totalt avskaffande av statlig inblandning i ekonomin. Det enda staten skulle ägna sig åt var att försvara den privata äganderätten med en stark ordningsmakt. Ett vilda västern-samhälle utvecklades inom den internationella ekonomin där fackliga rättigheter och sociala förmåner som skola och sjukvård åsidosattes till fördel för företagens vinstintressen. De organisationer som var ämnade att reglera ekonomin och motverka kriser stöptes om till missionsorganisationer för nyliberalismens sak. Denna verklighet har varit ett faktum tills våra dagar.

Nu när krisen åter kommit till stan så höjs röster från alla håll och kanter om att en ny New Deal måste lanseras. Bankernas måste regleras (ibland även förstatligas) och företagen måste räddas med statliga medel. Till och med företagen själva, genom Svenskt Näringsliv, pressar regeringen att öppna plånboken. De intressantaste teorierna från New Deal-förespråkarna handlar dock om skapandet av en ”New Green Deal” där staten ska anställa människor inom sektorer som gynnar miljön och motverkar den globala uppvärmningen, som till exempel inom utbyggnad av järnvägsnät och i forskning i förnybar energi. De enda som verkar slå dövörat till för alla dessa kav och krampaktigt hålla fast vid de nyliberala värderingarna verkar vara vår sittande regering och Mona Sahlin (som med rätta kallats den sista nyliberalen) som båda håller fast vid föråldrade principer om budgettak och sparkrav. Ideologiska principer som kommer att få förödande effekter för det arbetande folket.

Kraven på att införa en ny New Deal är hämtade från den historiska erfarenheten. Medicinen har fungerat förut och bör därför sättas in igen. Vad New Deal- förespråkarna missar är dock att se till hela historien. Hur gick det sen? Varför övergavs keynianismen och de statliga regleringarna? Varför infördes istället en fundamental marknadsliberalism som kunde bana väg för en ny kris? Svaret på detta ligger ännu en gång i kapitalismens natur. Att reglera och tygla kapitalismen är som att försöka bota spetälska med plåster. Företag i ett kapitalistiskt system kommer alltid att arbeta för avregleringar i syfte att öka sina vinster och överleva i konkurrensen. På grund av detta kommer nya regleringar aldrig att kunna vara något annat än en temporär lösning. Denna gång skulle det gå ännu snabbare att återgå till vilda västern-marknaden då företagens makt är betydligt större idag än för 80 år sedan. Dessutom har de, genom den senaste tidens utveckling mot så kallade korporativa stater, stater där statens och företagens makthavare har ett nära samarbete och där de ibland är samma personer (se t ex. Carl Bildts intressen i gasledningen under Östersjön), fått en direkt påverkan på de politiska besluten utan att behöva använda sig utav lobbygrupper. Så även om de förenade företagen nu säger sig förespråka stöd och regleringar kommer de tids nog på grund av sin natur att enskilt arbeta för att häva samma regleringar (liksom historien visat).

En New Deal skulle kunna häva krisen och gynna det arbetande folket, vilka alltid drabbas värst. En Green New Deal skulle även kunna skapa förutsättningar för att lösa de enorma miljöproblem som den blinda marknadsfundamentalismen försatt oss i. Men nya regleringar av kapitalismen är endast en tillfällig lösning och kan aldrig sätta stopp för dess grundläggande drivkrafter. För att nå en långsiktig lösning för oss själva och vår natur måste företagens makt brytas och ersättas med reell folklig makt. Reglering av företagen är omöjlig utan demokratisering av de samma. Om vi gemensamt och demokratiskt styr över våra företag blir målet inte längre privata vinster utan vårt gemensamma bästa. Kapitalismen kan inte tyglas men den kan demokratiseras bort. Och det finns inget lämpligare tillfälle att inleda en sådan process än under kapitalismens egen kris.