Hur man bedriver folkmord och kommer undan med det, Israelisk checklista

1. Upprätta en stat i ett främmande land vilket du anser dig ha rätt till enligt en bok du läst. Var noga med att välja ett land som har ett geografiskt fördelaktigt läge för de som sitter på de översta skikten i världshierarkin. Väl på plats, be de mäktiga staterna som önskar kontroll över din nya region om stöd för att utveckla en av världens mäktigaste militärmakter.

2. Bestäm att endast de människor som läst samma bok som du och har samma typ av mössa på huvudet får bo i din nya stat. Använd sedan din nya militära styrka till att fördriva alla andra, alltså de som bott där innan, och sätt på så vis igång en enorm flyktingvåg. Om du inte lyckas att fördriva alla, inskränk deras rättigheter och gör dem till andra klassens medborgare vilka kan utnyttjas på valfritt sätt, exempelvis inom industrin. Glöm inte att invänta klartecken från dina vänner, de mäktiga staterna.

3. Ockupera även de överbefolkade områden dit den ursprungliga befolkningen lyckats fly. Hävda att dessa delar också är en del av ditt land enligt samma bok som du tidigare använt (om denna ursäkt inte respekteras överallt kan du hävda att du gör det för din egen säkerhets skull). Utvidga din apartheidstat även till dessa områden genom att tilldela människorna där speciella legitimationer med vilka du kringskär deras rättigheter så att de till exempel inte tillåts arbeta vart de vill eller köra på vilka vägar de vill etc. Du kan också terrorisera befolkningen i dessa områden genom att upprätta ett enormt nätverk av vägspärrar och murar (vilka du gör bäst i att kalla barriärer eller säkerhetsstängsel) med vilka du kan utöva en enorm kontroll över samtliga invånare. Var noga med att du har fått grönt ljus för alla handlingar av dina mäktiga vänner.

4. Hävda konsekvent att allt du gör är av säkerhetsskäl och i självförsvar. Ignorera alla internationella regler, FN-resolutioner och internationella domslut. Så länge du är noga med att sköta dina kontakter väl med dina mäktiga vänner, till exempel genom att göda deras krigsindustri, så kan du vara säker på att alla försök till internationella sanktioner effektivt kommer att blockeras.

5. Benämn samtligt motstånd från de du fördrivit för valfritt ord som för tillfället är aktuellt och populärt inom utrikespolitiken (exempelvis terrorist).

6. Vägra acceptera de ockuperades demokrati. Ignorera vinnarna av det ockuperade folkets val och understöd genom dina vänstater istället statskupper utförda av de du helst vill förhandla med. Glöm inte att det är du som bestämmer vilka som ska företräda det ockuperade folket och inte dem själva.

7. Det är viktigt att du lägger på minnet att för att du ska behålla ditt stöd och din ställning i världssamfundet måste du vara både strategiskt och ekonomiskt viktig. För att stödja den nya boomen inrikes säkerhet måste du ständigt hålla din egen befolkning i ett skräcktillstånd. Du behöver också, för att behaga den extremt mäktiga vapenindustrin, upprätthålla ett konstant krigstillstånd med ständigt nya angrepp på din fiende, det folk du ockuperar.

8. För att motivera de nya angrepp och det nya våld du är i ständigt behov av kan du använda dig av i stort sätt vad som helst. Hemmagjorda raketer skjutna in på ”ditt” territorium är till exempel en lysande ursäkt (även om dödsoffren är mindre än de som omkommer i trafiken) som med lite mediestrategi kan förstoras upp till ett hot mot din stats säkerhet och användas som ursäkt för att pröva en mängd nya vapen på de andras civilbefolkning. Det kan dock inte poängteras tillräckligt vikten av att först be om tillåtelse från dina mäktiga vänner!

9. Denna korta instruktionslista ger dig möjligheten att bedriva både etnisk rensning och folkmord utan att möta några som helst konsekvenser (förutom ett ökat hat och motstånd från den ockuperade befolkningen och från vanligt folk världen över vilka du i den rådande världsordningen inte behöver bry dig nämnvärt om). Så nu är det fritt fram att rusta flyget och ställa upp markstyrkorna. Lycka till!

Krismedicin, ekonomisk kris del 2

Hur tar man sig ur en ekonomisk kris? Hur ska man reda ut denna röra som vi handlöst kastats in i? Hur ska företagen räddas och hur ska arbeten och människors leverbröd garanteras? Det är dessa frågor som i krisens hetta nu upptar människornas tankar och tidningarnas debattsidor. För att söka svar på dem måste vi först bege oss en bit tillbaka i historien.

Förr visste man hur kriser skulle skötas och lösas. När den stora depressionen bröt ut i 30-talets USA och spred sig till Europa lanserade president Franklin D. Roosevelt ”the New Deal”. The New Deal var ett reformprogram som gick ut på att få fart på ekonomin genom starkt statligt agerande. Idéerna kom från nationalekonomen John Maynard Keynes som ansåg att staten skulle ha ett starkt inflytande över och tillåtas reglera ekonomin, speciellt under lågkonjunkturer och kriser då staten skulle anställa de människor som blev arbetslösa och på så sätt få fart på ekonomin och häva krisen. Under efterkrigstiden så rådde det bland de rika västländerna en bred konsensus runt denna politik och stolta organisationer som IMF och Världsbanken bildades i syfte att gemensamt reglera den internationella ekonomin.

På 70-talet vände dock denna trend. Företagen och bankerna hade växt och utökat sin politiska makt på bekostnad av nationalstaterna och en ny ideologi fick sitt genombrott. Nyliberalismen prövades först i diktaturens Latinamerika men spred sig snabbt, och påhejad av företagen slog dess idéer snart rot även i de rika länderna. Nyliberalerna förespråkade ett totalt avskaffande av statlig inblandning i ekonomin. Det enda staten skulle ägna sig åt var att försvara den privata äganderätten med en stark ordningsmakt. Ett vilda västern-samhälle utvecklades inom den internationella ekonomin där fackliga rättigheter och sociala förmåner som skola och sjukvård åsidosattes till fördel för företagens vinstintressen. De organisationer som var ämnade att reglera ekonomin och motverka kriser stöptes om till missionsorganisationer för nyliberalismens sak. Denna verklighet har varit ett faktum tills våra dagar.

Nu när krisen åter kommit till stan så höjs röster från alla håll och kanter om att en ny New Deal måste lanseras. Bankernas måste regleras (ibland även förstatligas) och företagen måste räddas med statliga medel. Till och med företagen själva, genom Svenskt Näringsliv, pressar regeringen att öppna plånboken. De intressantaste teorierna från New Deal-förespråkarna handlar dock om skapandet av en ”New Green Deal” där staten ska anställa människor inom sektorer som gynnar miljön och motverkar den globala uppvärmningen, som till exempel inom utbyggnad av järnvägsnät och i forskning i förnybar energi. De enda som verkar slå dövörat till för alla dessa kav och krampaktigt hålla fast vid de nyliberala värderingarna verkar vara vår sittande regering och Mona Sahlin (som med rätta kallats den sista nyliberalen) som båda håller fast vid föråldrade principer om budgettak och sparkrav. Ideologiska principer som kommer att få förödande effekter för det arbetande folket.

Kraven på att införa en ny New Deal är hämtade från den historiska erfarenheten. Medicinen har fungerat förut och bör därför sättas in igen. Vad New Deal- förespråkarna missar är dock att se till hela historien. Hur gick det sen? Varför övergavs keynianismen och de statliga regleringarna? Varför infördes istället en fundamental marknadsliberalism som kunde bana väg för en ny kris? Svaret på detta ligger ännu en gång i kapitalismens natur. Att reglera och tygla kapitalismen är som att försöka bota spetälska med plåster. Företag i ett kapitalistiskt system kommer alltid att arbeta för avregleringar i syfte att öka sina vinster och överleva i konkurrensen. På grund av detta kommer nya regleringar aldrig att kunna vara något annat än en temporär lösning. Denna gång skulle det gå ännu snabbare att återgå till vilda västern-marknaden då företagens makt är betydligt större idag än för 80 år sedan. Dessutom har de, genom den senaste tidens utveckling mot så kallade korporativa stater, stater där statens och företagens makthavare har ett nära samarbete och där de ibland är samma personer (se t ex. Carl Bildts intressen i gasledningen under Östersjön), fått en direkt påverkan på de politiska besluten utan att behöva använda sig utav lobbygrupper. Så även om de förenade företagen nu säger sig förespråka stöd och regleringar kommer de tids nog på grund av sin natur att enskilt arbeta för att häva samma regleringar (liksom historien visat).

En New Deal skulle kunna häva krisen och gynna det arbetande folket, vilka alltid drabbas värst. En Green New Deal skulle även kunna skapa förutsättningar för att lösa de enorma miljöproblem som den blinda marknadsfundamentalismen försatt oss i. Men nya regleringar av kapitalismen är endast en tillfällig lösning och kan aldrig sätta stopp för dess grundläggande drivkrafter. För att nå en långsiktig lösning för oss själva och vår natur måste företagens makt brytas och ersättas med reell folklig makt. Reglering av företagen är omöjlig utan demokratisering av de samma. Om vi gemensamt och demokratiskt styr över våra företag blir målet inte längre privata vinster utan vårt gemensamma bästa. Kapitalismen kan inte tyglas men den kan demokratiseras bort. Och det finns inget lämpligare tillfälle att inleda en sådan process än under kapitalismens egen kris.