Fackligt avveckling

Det är nu mer än ett år sedan som vi varje måndag trotsade vinterkylan och samlades på mynttorget i Stockholm. Regeringen hade föreslagit att sänka a-kassan och höja dess avgifter. Det var ett halvår sedan valet och Sverige hade sakta börjat inse att de nya moderaterna kanske inte var så nya trots allt. De flesta av oss som stod där på torget krävde att en politisk strejk skulle utlysas for att stoppa forslaget. En av kvällarna kom en kvinna från LOs ledarskikt för att tala. Hon menade att politisk strejk, som hon liknade vid en sabel, var ett vapen som man inte skulle använda i onödan. Igår rapporterade svenska tidningar om att ytterligare 185 000 personer lämnar de svenska facken.

A-kassan är någonting som arbetande människor i Sverige kämpat till sig för att öka sin säkerhet och for att hålla uppe sina löner i perioder av hög arbetslöshet. Desto lägre a-kassa arbetslösa kan ta ut, desto mer desperata kommer de att bli av att skaffa ett nytt arbete, vilket resulterar i att de tvingas acceptera vilket arbete som helst, oavsett lön och arbetsförhållanden. Detta ger i sin tur företagen friheten att pressa ner lönerna. En sänkning av a-kassan leder alltså i förlängningen oundvikligen till sänkta löner.

Det som förutom a-kassan håller uppe människors löner är naturligtvis facket. Genom att höja avgifterna lyckades man även försvaga denna institution. Man visste alltför väl att en chockhöjning av a-kasseavgifterna skulle sätta en ekonomisk press på människor att lämna sina fackforeningar, vilket vi nu ser resultaten av.

Den svenska välfärden bygger (byggde?) på starka fackforeningar som kunde agera motvikt mot företagens makt, och därigenom tillkämpa sig reformer som t ex. fri sjukvård och hög arbetslöshetsersättning. Samtidigt som Reinfelt med ett leende börjat bruka ordet välfard som han påstar sig värna, måttar han ivrigt slag efter slag mot välfärdens grundpelare. En plan som är alltfor noga uttänkt, i strävan efter det som de gamla moderaterna alltid strävat efter, att tillgodose näringslivet på bekostnad av det arbetande folket. Att ta från de fattiga och ge till de rika.

Och slutligen tillbaka till den där vinterkvällen, LO-pampen och hennes sabel. Vad hon hade missat, eller förträngt, är att för varje medlem som lämnar facket blir hennes sabel allt trubbigare, och risken verkar överhängande att den rostar sönder innan hon tillåter sig använda den. For när de borgerliga nu slungar allt hårdare sparkar mot välfärden så verkar fackpamparna allt för upptagna av att hälla klister över sina egna medlemmar än att höra varningssignalen. Genom denna ouppmärksamhet och passivitet hjälper de nu till att avveckla sin organisation och sig själva.