FUNSA del Uruguay

När jag cyklat runt i Montevideo i snart en timme börjar jag sakta inse att jag är vilse. Staden har förändrats och runt mig har husen bytts ut mot plåtkonstruktioner. Precis när jag börjar fundera över vad jag har för värdesaker på mig uppenbaras ett jättelikt fabrikskomplex framför mig. En stor skylt avslöjar att jag har kommit rätt, FUNSA Uruguay. Fabriken FUNSA har fungerat sen 1930-talet och är den enda fabriken i landet som tillverkar däck. Med sina cirka 250 anställda är FUNSA också Uruguays största arbetarstyrda företag.

Jag är här för att träffa Nancy som arbetar på ett annat företag, Cofatex, en återtagen textilfabrik som nu ligger nere på grund av problem med sin hyresvärd. Till skillnad från Argentina så härstammar de flesta av de ungefär 25 arbetarstyrda företagen i Uruguay inte från den ekonomiska krisen, men Cofatex är ett undantag. 2002 så satte den gamla ägaren företaget i konkurs och flydde utomlands med arbetarnas obetalda löner, varpå Nancy och fem arbetskamrater ockuperade fabriken.

Arbetarna på FUNSA använder bara hälften av sina lokaler så nu ska de öppna en industripark för andra arbetarstyrda företag på den övriga ytan, och därför är Nancy och hennes arbetskamrater här för att inspektera sina nya lokaler.

När vi står inne i lokalen som ska förvandlas till textilfabrik och Nancy diskuterar tillgången till ström med en elektriker från FUNSA så kommer en man med oljigt blåställ och rufsigt hår inlunkande. Elektrikern skojar lite med den okända mannen medan jobbarna från Cofatex står och diskuterar om något proppskåp som saknas. Senare får jag veta att den oljige mannen som påminner om någon jag sett i en soptunna dagen innan heter Enrique och är “el presidente” för jätteföretaget FUNSA.

På grund av FUNSAs storlek har arbetarna här infört ett annorlunda demokratiskt system än till exempel Cofatex där samtliga beslut tas i asembleor (möten) bestående av alla arbetarna. Här väljer man varje år ett direktiv på sju personer och en president. Dessa sköter de dagliga besluten men när en viktigare fråga ska behandlas kallar man alla de 250 arbetarna till en asamlea. Asemblean är det högsta beslutsfattande organet och kan när som helst avsätta direktivet.

Efter att ha fått en rundtur av Enrique och hört han passionerat berätta om hela processen hur man tillverkar däck så träffar jag återigen gänget från Cofatex vid huvudporten. Jag sätter mig en stund och pratar med en av jobbarna. Han menar att om arbetarna hade haft kunskapen att återta sina företag under den ekonomiska krisen på 50-talet då man stängde nästan samtliga fryshus och slakterier i Uruguay hade den uruguayanska välfärdsstaten (den första i världen) kunnat räddas. När jag cyklar hem genom plåtskjulen i Montevideo funderar jag över om inte samma sak gäller för oss i Sverige när nu våran välfärd går samma väg som Uruguays.