Wanja och 6-timmarsdagen

När man är i kontakt med människor här i Latinamerika som är aktiva på sina arbetsplatser eller till och med tillsammans har tagit över driften av sina arbetsplatser möts man ofta av frågan; Hur är det i Sverige? Hur är de svenska fackföreningarna? Man finner sig då ofta i en situation där man inte vet om man ska skämmas eller gråta. För hur har vi det i Sverige? Hur går det för dem som jobbar och hur är det egentligen fatt med ”världens starkaste fackföreningsrörelse”?

För att ta ställa diagnos på det svenska facket kommer jag här ta ett exempel som klart visar på organisationens grava sjukdomsstadie, 6-timmarsdagen. Kortare arbetstid med bibehållen lön har varit ett krav från sociala rörelser och framför allt kvinnorörelsen under hela 1900-talet. Efter andra världskriget lyckades de svenska fackföreningarna reglera arbetstiden, först till 48-timmar i veckan, sedan nedförhandlad till 45, sedan 43 och slutligen till 40 timmar. Och där verkar den ha stött på någon, likt av Gud, given gräns. När kraven kom på en ytterligare sänkt arbetstid, nu till 6-timmarsdagen, så sa de nya toppskikten och byråkraterna inom facket plötsligt nej. Några menade att det redan, sammanlagt, existerade då de flesta kvinnor var deltidsanställda (4+8=12) och andra började hävda att det skulle vara en för dyr och kostsam reform (för vem sades inte).

Idag befinner vi oss i en situation då både kvinnor och män jobbar (minst) 8 timmar om dagen. Stress och utbrändhet börjar bli en folksjukdom och människors engagemang utanför arbetet, i det så kallade civila samhället, sjunker stadigt. Samtidigt så har vi en stor arbetslöshet (något som vår regering försöker få oss att tro beror på lathet trots att de aldrig kunnat visa upp några tomma arbetsplatser som går under av personalbrist) som är otroligt kostsam för samhället, både i ekonomiska termer och i kompetensförlust. Vi har helt enkelt för få arbeten för att det ska räcka åt alla. Och då produktionen flyttas utomlands och vi fortfarande bara är 9 miljoner kunder för service-sektorn är detta en situation som inte heller bara kommer försvinna (trots Göran Perssons optimism).

Att vi delar på de arbeten som finns (med bibehållna löner), vilket varken skulle vara en stor kostnad för kommunerna, som redan betalar jättebelopp för arbetslösheten och dess sociala följder, eller en nämnvärd kostnad för de privata företagen som visar upp nya rekordvinster varje år, borde väl då stå högst upp på de svenska fackens dagordning. Men när de översta lagren i dessa pyramidorganisationer som det svenska facket har blivit fortfarande blundar och håller för öronen för dessa krav börjar man ju undra vilka de egentligen företräder.

Jag tvingas helt enkelt skamset att erkänna sanningen för dem jag möter. Det som en gång var världens starkaste fackföreningsrörelse har lyckats, genom att bygga upp en struktur med ett toppskikt som avlönas likt näringslivets, bryta ned allt som den en gång stod för och allt som gjorde den till en folkrörelse. Har man en lön på över 100 tusen i månaden så tjänar man helt enkelt inte på att kämpa för radikala, betydande reformer som kan äventyra samma lön. Det man tjänar på är att föra lugna förhandlingar en gång per år, att prata om löneutrymme och att få människor att tro att facket är någonting man ringer till, inte någonting man är.

Men när vi, liksom det man gjort på vissa ställen i Argentina och Uruguay, inser att det är vi själva som utgör och bygger vår egen framtid, så kan vi sluta lyssna på dem som inte lyssnar på oss och underifrån demokratisera de organisationer som egentligen är våra. Då kan vi plocka ner Wanja från hennes höga trojanska häst och riva hennes borg, för det är hon och den som är det storsta hindret till förandring. Tills dess återfinns det enda ljuset på andra sidan havet.