FUNSA del Uruguay

När jag cyklat runt i Montevideo i snart en timme börjar jag sakta inse att jag är vilse. Staden har förändrats och runt mig har husen bytts ut mot plåtkonstruktioner. Precis när jag börjar fundera över vad jag har för värdesaker på mig uppenbaras ett jättelikt fabrikskomplex framför mig. En stor skylt avslöjar att jag har kommit rätt, FUNSA Uruguay. Fabriken FUNSA har fungerat sen 1930-talet och är den enda fabriken i landet som tillverkar däck. Med sina cirka 250 anställda är FUNSA också Uruguays största arbetarstyrda företag.

Jag är här för att träffa Nancy som arbetar på ett annat företag, Cofatex, en återtagen textilfabrik som nu ligger nere på grund av problem med sin hyresvärd. Till skillnad från Argentina så härstammar de flesta av de ungefär 25 arbetarstyrda företagen i Uruguay inte från den ekonomiska krisen, men Cofatex är ett undantag. 2002 så satte den gamla ägaren företaget i konkurs och flydde utomlands med arbetarnas obetalda löner, varpå Nancy och fem arbetskamrater ockuperade fabriken.

Arbetarna på FUNSA använder bara hälften av sina lokaler så nu ska de öppna en industripark för andra arbetarstyrda företag på den övriga ytan, och därför är Nancy och hennes arbetskamrater här för att inspektera sina nya lokaler.

När vi står inne i lokalen som ska förvandlas till textilfabrik och Nancy diskuterar tillgången till ström med en elektriker från FUNSA så kommer en man med oljigt blåställ och rufsigt hår inlunkande. Elektrikern skojar lite med den okända mannen medan jobbarna från Cofatex står och diskuterar om något proppskåp som saknas. Senare får jag veta att den oljige mannen som påminner om någon jag sett i en soptunna dagen innan heter Enrique och är ”el presidente” för jätteföretaget FUNSA.

På grund av FUNSAs storlek har arbetarna här infört ett annorlunda demokratiskt system än till exempel Cofatex där samtliga beslut tas i asembleor (möten) bestående av alla arbetarna. Här väljer man varje år ett direktiv på sju personer och en president. Dessa sköter de dagliga besluten men när en viktigare fråga ska behandlas kallar man alla de 250 arbetarna till en asamlea. Asemblean är det högsta beslutsfattande organet och kan när som helst avsätta direktivet.

Efter att ha fått en rundtur av Enrique och hört han passionerat berätta om hela processen hur man tillverkar däck så träffar jag återigen gänget från Cofatex vid huvudporten. Jag sätter mig en stund och pratar med en av jobbarna. Han menar att om arbetarna hade haft kunskapen att återta sina företag under den ekonomiska krisen på 50-talet då man stängde nästan samtliga fryshus och slakterier i Uruguay hade den uruguayanska välfärdsstaten (den första i världen) kunnat räddas. När jag cyklar hem genom plåtskjulen i Montevideo funderar jag över om inte samma sak gäller för oss i Sverige när nu våran välfärd går samma väg som Uruguays.

Wanja och 6-timmarsdagen

När man är i kontakt med människor här i Latinamerika som är aktiva på sina arbetsplatser eller till och med tillsammans har tagit över driften av sina arbetsplatser möts man ofta av frågan; Hur är det i Sverige? Hur är de svenska fackföreningarna? Man finner sig då ofta i en situation där man inte vet om man ska skämmas eller gråta. För hur har vi det i Sverige? Hur går det för dem som jobbar och hur är det egentligen fatt med ”världens starkaste fackföreningsrörelse”?

För att ta ställa diagnos på det svenska facket kommer jag här ta ett exempel som klart visar på organisationens grava sjukdomsstadie, 6-timmarsdagen. Kortare arbetstid med bibehållen lön har varit ett krav från sociala rörelser och framför allt kvinnorörelsen under hela 1900-talet. Efter andra världskriget lyckades de svenska fackföreningarna reglera arbetstiden, först till 48-timmar i veckan, sedan nedförhandlad till 45, sedan 43 och slutligen till 40 timmar. Och där verkar den ha stött på någon, likt av Gud, given gräns. När kraven kom på en ytterligare sänkt arbetstid, nu till 6-timmarsdagen, så sa de nya toppskikten och byråkraterna inom facket plötsligt nej. Några menade att det redan, sammanlagt, existerade då de flesta kvinnor var deltidsanställda (4+8=12) och andra började hävda att det skulle vara en för dyr och kostsam reform (för vem sades inte).

Idag befinner vi oss i en situation då både kvinnor och män jobbar (minst) 8 timmar om dagen. Stress och utbrändhet börjar bli en folksjukdom och människors engagemang utanför arbetet, i det så kallade civila samhället, sjunker stadigt. Samtidigt så har vi en stor arbetslöshet (något som vår regering försöker få oss att tro beror på lathet trots att de aldrig kunnat visa upp några tomma arbetsplatser som går under av personalbrist) som är otroligt kostsam för samhället, både i ekonomiska termer och i kompetensförlust. Vi har helt enkelt för få arbeten för att det ska räcka åt alla. Och då produktionen flyttas utomlands och vi fortfarande bara är 9 miljoner kunder för service-sektorn är detta en situation som inte heller bara kommer försvinna (trots Göran Perssons optimism).

Att vi delar på de arbeten som finns (med bibehållna löner), vilket varken skulle vara en stor kostnad för kommunerna, som redan betalar jättebelopp för arbetslösheten och dess sociala följder, eller en nämnvärd kostnad för de privata företagen som visar upp nya rekordvinster varje år, borde väl då stå högst upp på de svenska fackens dagordning. Men när de översta lagren i dessa pyramidorganisationer som det svenska facket har blivit fortfarande blundar och håller för öronen för dessa krav börjar man ju undra vilka de egentligen företräder.

Jag tvingas helt enkelt skamset att erkänna sanningen för dem jag möter. Det som en gång var världens starkaste fackföreningsrörelse har lyckats, genom att bygga upp en struktur med ett toppskikt som avlönas likt näringslivets, bryta ned allt som den en gång stod för och allt som gjorde den till en folkrörelse. Har man en lön på över 100 tusen i månaden så tjänar man helt enkelt inte på att kämpa för radikala, betydande reformer som kan äventyra samma lön. Det man tjänar på är att föra lugna förhandlingar en gång per år, att prata om löneutrymme och att få människor att tro att facket är någonting man ringer till, inte någonting man är.

Men när vi, liksom det man gjort på vissa ställen i Argentina och Uruguay, inser att det är vi själva som utgör och bygger vår egen framtid, så kan vi sluta lyssna på dem som inte lyssnar på oss och underifrån demokratisera de organisationer som egentligen är våra. Då kan vi plocka ner Wanja från hennes höga trojanska häst och riva hennes borg, för det är hon och den som är det storsta hindret till förandring. Tills dess återfinns det enda ljuset på andra sidan havet.