Besök på Zanon, Bajo obrero control

Här kommer lite bilder från den arbetarstyrda keramikfabriken Zanon i Neuquen, södra Argentina, som jag besökte under semestern.

För att ge er en bakgrund så är Zanon det största av Argentinas återtagna företag. En imponerande fabrik med nästan 500 anställda. Man har efter övertagandet lyckats nästan dubblera antalet anställda samtidigt som produktionens kvantitet fortfarande ligger under den som var under den gamla ägaren. Arbetarna har också kunnat tredubbla sina löner. Med dessa siffror kan man ana hur mycket pengar som försvann till chefer, ledningar och aktieägare, men som idag kan betalas ut till dem som faktiskt står för produktionen.

Fabriken har fått en alldeles speciell status i staden Neuquen. Arbetarna säger att Zanon tillhör folket och fabriken drivs faktiskt med och för samhället. Ska en skola eller ett sjukhus byggas så ställer Zanonarbetarna upp med gratis keramik och man jobbar för att anställa människor från fattiga områden och långtidsarbetslösa.

Det primära målet för Zanon idag, berättar en av arbetarna, är inte att ”höja våra löner, de är tillräckliga”. Utan målet är att kunna anställa fler människor för att minska arbetslösheten i Neuquen och på det sättet hjälpa människor ur misär och fattigdom. Jämför det med målen för ett vanligt toppstyrt företag där vinst är hela drivkraften och där anställda är en kostnad som till varje pris bör minimeras!

I en fabrik i en stad i södra Argentina har man alltså lyckats höja människors värde från enbart en marknadsvara (”humant kapital”) till mänskliga individer, och det övriga samhället från enbart konsumenter till medmänniskor som man har som plikt att stödja och hjälpa.

Utanfor fabriken

t.h: Under arbetarkontroll

Pa Zanons lager

t.v: 6 ar av kamp och produktion tillsammans med samhallet. t.h: I centrala Neuquen har nagon skrivit Expropriering nu!

Zanon under arbetarkontroll. Expropriering nu!

 

Bildt på villospår i det förlorade landet

Historien upprepar sig. Israel har sedan en vecka tillbaka åter igen blockerat alla infartsleder till det fortfarande, på många sätt, ockuperade Gazaremsan. För några dagar sedan bröt man till och med strömmen för de en och en halv miljon människorna som haft olyckan att vara födda på fel ställe. Samtliga människorättsorganisationer och hela världssamfundet (minus USA) fördömer åter igen Israel för denna kollektiva bestraffning och Israel kommer även denna gång att undgå all form av bestraffning då USA som vanligt kommer lägga in sitt veto mot sådana resolutioner i FN. Samtidigt på Gazaremsan så kommer hundratals nya frivilliga att ansluta sig till väpnade motståndsgrupper.

Jag sitter och skummar igenom DNs rapportering av läget när jag helt plötsligt sätter min halvljumna pomelo i halsen. Den svenske utrikesministern Carl Bildt är på besök i Israel. Bildt uttalar sig i frågan och fördömer som vanligt tvetydigt både Hamas raketbeskutning och Israels blockad. Det som följer är dock utom alla moraliska och intellektuella gränser.

-På längre sikt – och det är sannerligen lättare sagt än gjort – måste vi sträva efter att återställa konstitutionellt styre i Gaza, undanröja effekterna av Hamas-kuppen och återförena de bägge palestinska områdena, sade Bildt.

VA? Vänta lite nu Carl Bildt. Hamaskuppen? Kan det vara så att vår käre utrikesminister helt enkelt missat att det var Hamas som vann det palestinska valet och att det därefter var Fatah med Abbas i spetsen och USA och Europa i ryggen som kuppade och tog över makten på Västbanken (vilket de inte lyckades med på Gaza)? Kan det vara så att Sveriges utrikesminister har missat den lilla, men ändå så avgörande, biten av historien? Kan det vara så att han helt sonika har blandat ihop de två palestinska organisationerna eller kan det kanske vara så att Bildt är av övertygelsen att om han inte gillar en bit av historien så kan han, som med ett radergummi, sudda ut den jobbiga biten och skriva dit något annat? Jag är i vilket fall stum av förundran.

Det är tyvärr inte så förvånande att vår borgerliga utrikesminister bortser från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, som säger att ett ockuperat folk har rätt att försvara sig med vilka medel som helst, och fördömer Hamas raketbeskjutning, samtidigt som han lämnar Israels dagliga attacker mot både Gaza och Västbanken (vilka skördar långt många fler dödsoffer) okommenterade. Det förvånar mig inte heller att han, likt andra ledare i väst, inte vill låtsas om utgången av det demokratiska valet i Palestina (för parlamentaristisk demokrati är ju endast någonting bra när det går som man har tänkt). Det som förvånar och chockar mig är dock att den svenska utrikesministern öppet verkar tro sig kunna skriva om historien, alternativt att han aldrig läst den.

Jag drar en lättnad suck när chocken lägger sig och jag inser att mina uruguayanska sambos inte kan läsa på svenska och jag håller tummarna för att vår dåre till utrikesminister inte får figurera i internationell press. Har inte skämts så här mycket sen Roger Pontare ställde upp i Eurovision song contest. Ska spendera resten av dagen inomhus och om någon frågar så är jag från Norge

Chiles öppna ådror

Det är karneval i Valparaiso och nästan alla är på bra humör. För en stund sedan var det livemusik nere i hamnen med artister från hela Latinamerika. Hela torget Anibal Pinto är fullt till bristningsgränsen av festande människor. Några spelar trummor och folk dansar. Helt plötsligt avbryts festen och tumult uppstår när stora gröna bussar kör rakt in i folkmassan samtidigt som de avfyrar salvor av tårgasblandat vatten från kanonerna på taket. Människor flyr, snubblande över varandra, upp mot kullarna. En del börjar kasta flaskor och stenar mot de bepansrade bussarna.

Kvällen innan var jag ute i grannstaden Vina del Mar. Två killar slog oss följe runt på barer och klubbar. I taxin på vägen hem råkade vi komma in på en politisk diskussion. En av killarna menade att Chile inte hade haft en chans utan diktatorn Augusto Pinochet. Samma snubbe som jag en halvtimme tidigare hade skrattat och druckit öl med visade sig vara en rättrogen fascist. Något som med största sannolikhet var ganska naturligt för honom som kom från den övre medelklassen och hade en far som tjänstgjort i armen.

Det är långt ifrån första gången jag springer på folk av de åsikterna i Chile. Arvet eller såret från diktaturen är, vad jag upplevt, djupare i Chile än i något annat latinamerikanskt land. Det går en spricka genom det chilenska samhället som delar det i två delar. På ena sidan finns de människor som levde i ständig rädsla under Pinochets skräckvälde, de som förtrycktes både av militärerna och av det ekonomiska system som Pinochet och Chicago-ekonomerna tvingade på dem. De som än idag förtrycks av samma system och de som än idag sällan vågar prata om det som varit.

På andra sidan (som dock är mycket mindre men vars röst är väger femfaldigt tyngre i alla betydande sammanhang) finns de människor som tjänade på det nya ekonomiska systemet och som med nöje såg på när militären hämtade fackföreningsledarna från deras fabriker. För dem var Pinochet en räddare som införde ordning och reda och såg till deras intressen. Förutom överklassen återfinns här även de som är anställda av Chiles enorma militär och polis-apparat. Även de glorifierar den tid då de fick friheten och makten att styra samhället utan politisk inblandning.

Dessa två sidor är lika tydliga idag som under diktaturen och sprickan mellan dem är fortfarande avgrundsdjup. Den större sidan har ännu inte vågat ställa sig upp efter katastrofen som drabbade dem. I grannländerna har de sociala krafterna börjat återhämta sig och många av de intellektuella och utbildade som flydde under diktaturen har återvänt för att hjälpa till. I till exempel Argentina har man genom en imponerande social mobilisering lyckats få militärer dömda för sina brott. I Chile lyckades symbolen för förtrycket självt Augusto Pinochet undkomma dom och straff. I Argentina drar sig polisen för att konfrontera demonstrationer, vilka är vanligt förekommande. I Chile visar polismakten sin position i samhället genom att attackera festande människor och mötesfriheten.

I och med USAs, Pinochets och efterkommande politikers hårda nyliberala politik har Chile idag världens största inkomstklyftor efter Brasilien. En politik som stöds av en ekonomiskt överlägsen överklass och som med hjälp av en militär och polismakt som inte tolererar den minsta missnöjesyttring. Och det kanske är just på grund av denna politik som det chilenska folket fortfarande inte har lyckats resa sig ur sin aska och fortfarande inte lyckats plåstra om sitt blödande sår.

Att återvända

Redan i gränskontrollen på toppen av Anderna pirrar det på ett lustigt sätt i magen och när bussen rullar in över kullarna och jag ser Stilla havets kust strömmar känslorna. Bukten med hamnen och dess lastfartyg som bevakas av kullarna som likt ett lapptäcke täcks av bebyggelse i alla möjliga färger. Valparaiso är troligen den vackraste staden jag sett och den jag blivit mest imponerad av. Det är staden som jag gav ett år av mitt liv, som jag lämnade en höstdag för två år sedan och som jag då fruktade att jag aldrig skulle återvända till.

När bussen stannat och jag går genom staden känns allting nostalgiskt. Varje plats står för ett minne. Där åt jag empanadas, där var jag på fest, där var jag full, där hånglade jag och där, där borta, där kände jag den där känslan av att jag är här.

Det är någonting speciellt med att återvända. Ofta så är själva tanken på att återvända mer dramatisk än själva återvändandet. Man har någon slags föreställning om att människor ska stå vid vägkanten med flaggor och vimplar och hälsa en välkommen tillbaka och undra vart man har varit all denna tid. Själva återvändandet kan lätt bli en besvikelse när man inser att platsen är så mycket viktigare för en själv än man själv är för platsen. Men mitt återvändande till Chiles ”paraiso” skuggades av någon konstig anledning inte av denna besvikelse.

Många saker har förändrats men det mesta är som det varit och jag får en känsla av att jag lika gärna kunde ha lämnat staden igår eller för några dagar sen. Vitlöksmannen försöker fortfarande på stapplande ben sälja sina vitlökar utanför Lider, en incompleto på Kanibal kostar fortfarande 500 pesos, chilenskan är fortfarande oförståelig. Och min totala beundran för denna stad och dess folk är mer cementerad än någonsin.