Tillbaka till framtiden

Tillbaks i Buenos Aires. Miljontals manniskor, 7 filiga vagar som slingrar sig som bergochdalbanor och fororter storre an Stockholm. Pa utsidan ser det ut som en europeisk monsterstad. Men pa insidan, nar man blaser bort dammet och dyker ner i myllret sa visar Buenos Aires och Argentina upp nagot glimmande nytt och kanske det mest intressanta politiska experimentet i modern historia, de arbetarstyrda foretagen.

I och med att Argentinas nyliberala ekonomi kollapsade 2001 och utloste kontinentens hittills varsta ekonomiska kris sa flydde kapitalet landet hals over huvud. Foretagsledarna slutade betala ut loner till sina anstallda och lamnade tillslut foretagslokaler och fabriker overgivna. De fore detta anstallda fann sig i en situation dar valet stod mellan arbete eller svalt. De slot sig samman, ockuperade sina gamla fabriker och borjade driva dem sjalva, utan chefer.

For tva ar sedan var jag har och gjorde film om detta fenomen, och foretagen har fortsatt att fungera sedan dess. Trots att detta endast handlar om circa 200 foretag, som fortfarande verkar inom det kapitalisktiska systemet och som i viss man spelar efter dess regler, sa visar och bevisar dessa foretag att en annan varld ar mojlig.

Ideer om ett system som bygger pa denna typ av demokratiskt agande och bestammande over ekonomin har funnits lange. Nar Sovjetunionen kollapsade var det till exempel inte en overgang till en kall marknadsekonomi som majoriteten av befolkningen ville ha, utan en demokratisering dar foretagen overgick i folkets hander.

Pa 20-talet skrev britten G D H Cole om nagot som han kallade gillesocialism dar hela produktionen skulle ligga i de organiserade arbetarnas hander och dar staten endast skulle fungera som en foretradare for de organiserade konsumenternas intressen. Vad som produceras skulle bestammas av konsumenterna (for att undervika overproduktion) och hur det skulle produceras av arbetarna. Har kritiserades bade stadssocialismen och syndikalismen och det erbjods istallet en mellanvag, som bygger pa politisk och ekonomisk demokrati.

Pa 20-talet skerv aven den gamla radikalsossen Ernst Wigforss om vad han kallade for industriell demokrati, dar han menade att demokrati och socialism aldrig var mojligt om inte aven ekonomin demokratiserades.

Bada dessa ansag dock att det skulle kravas lang process av folkbildning innan arbetarna skulle kunna styra sina foretag. Detta har dock kraftikt motbevisats av det argentinska exemplet. Det man snarare insett ar chefernas overflodiga roll och att man har kunnat effektivisera produktionen genom att gora sig av med dem och dess hoga loner.

Det mest spannande ar dock som alltid att forsoka applicera exemplet pa Sverige. I Sverige har vi under manga ar sett nedlaggningar av vinstdrivande foretag dar man flyttat produktionen till lander med billigare arbetskraft. En oppning som liknar den argentinska for arbetarna att ta over sina foretag. De yrken som finns kvar i Sverige tenderar ocksa att krava en hog kunskapsniva. De som jobbar forvantas kunna/och kan i stort sett alla steg i produktionen/tjansten. Vara chefer och mellanchefer ar alltsa an mer overflodiga an dem i Argentina och ar oftare bara ett verktyg for att stalla arbetare mot varandra genom att inspirera dem till karriarsklattring. En overgang till ekonomisk demokrati i Sverige skulle alltsa inte bara innebara en demokratisering utan aven en effektivisering.

Det som inspirerar mig har i Argentina ar att man har inte bara kampar mot nagot. Kampen for overlevnad har har skapat ett alternativ. Idag nar fler och fler manniskor inser att den skenande ”fria” marknaden maste stoppas (om inte annat av miljoskal) for att var varld och manskligheten ska ha en framtid sa visar de atertagna foretagen i Argentina en vag att ga. Med deras blotta existens visar dem att foretag inte nodvandigtvis maste arbeta mot folket utan for folket och att manniskor inte behovs ses som en dod vara bland andra utan som individer som arbetar for sig sjalva och for varandra. Detta ar en sann modernitet.

Arbetare vid keramikfabriken Zanon. Banderollen: ”Zanon tillhor folket”.

Tillbaka till Kaanan

För att återvända till ett tema som tidigare varit väl förekommande på denna blogg så har det dykt upp en hel del ny spännande information angående Palestinafrågan. Och här kommer de oumbärliga länkarna…

Mitt under rådande ”fredsförhandling” i Annapolis som som vanligt endast är ett spel för kulisserna och som inte kommer att leda till några viktiga framsteg då Israel vägrar ta kärnfrågorna i konflikten i beaktning, så annordnas ett möte om enstatslösningen i England. Om detta skriver min gamla trädplanterarkompanjon Hanin om i arbetaren. Kolla artikeln här!

Jens sammanfattar även läget i sin blogg där han också berättar för oss om ett osannolikt möte med en gammal officerspolare i Buenos Aires! Läs detta här!

Arbetaren som har mycket intressanta uppdateringar på ämnet just nu har även skrivit om Israels allt mer desperata försök att trygga en majoritet i det som en gång var Palestina. Fakta som är mycket intressant att beakta när man talar om tvåstatslösningens intellektuella kollaps. Läs den artikeln här!

Varför gillar inte Erik Venezuela?

Venezuela har de senaste åren fallit offer för kanske den värsta smutskastningskampanjen hittills under 2000-talet. Spaltmeter efter spaltmeter har skrivits i svensk media om det totalitära, odemokratiska, vissa gånger diktatoriska venezuela som har en fullständigt tokig (ibland ”sinnessjuk”) president som styr det hjälplösa folket i ren stalinistisk anda.

Ibland har kritiken snuddat på det absurda som till exempel med skandalen när den venezuelanska staten ”förbjöd” en TV kanal som kritiserat densamme. Vad som inte nämndes i DNs artiklar var att kanalen, som aktivt stött en stadskupp ämnad att ersätta den demokratiskt valda regeringen med en militärjunta, endast blev nekad fortsatt sändningstillstånd på det venezuelanska marknätet. Något som TV3 och Kanal 5 på samma sätt ständigt blir nekade i Sverige. Den venezuelanska kanalen kan liksom 3:an och 5:an lugnt fortsätta att sända via satellit. Men att måla diktator på väggen var uppenbarligen bättre rubriker i svenska medier.

I många fall så har även vänsterpressen hakat på kritiken av vad jag misstänker vara en rädsla för att bli förknippade med den äldre svenska vänstergenerationens mer centraliserade idéer och stöd till stadsbyggen som visat sig vara totalitära förtryckarstater a la Jan Myrdal.

Det är för mig mycket förvånande att Venezuela förtjänar denna uppmärksamhet som just odemokratiskt när den Venezuelanska regeringskoalitionen är den som genomgått flest demokratiska val och har haft den största majoriteten i dessa i landets historia. Med den västerländska snäva definitionen på demokrati där det gäller att vinna val vart 4:e år så borde Venezuela snarare hyllas som en demokratisk förebild. Då till exempel grannlandet Colombia, där hot är en del av valkampanjerna och där politiska mord är en vardaglig företeelser, inte ens nämns i demokratidebatten så börjar man misstänka att det är något i den venezuelanska regeringens förda politik som är anledningen till mediernas upphetsning.

Något som borde intressera den svenska vänstern är också de riktiga (min definition) demokratiseringsprojekt som sjösatts i Venezuela. Företag har köpts upp av staten och därmed satts under demokratisk kontroll och folkkommittéer har bildats som ska komplettera den parlamentaristiska demokratin. Man har även studerat det argentinska exemplet och satt företag under arbetarkontroll (något som jag tror är en grundförutsättning för djupgående demokrati och ett rättvist samhälle).

Det finns självklart också mindre hyllningsvärda inslag i det venezuelanska dagsläget. En av dem är personkulten runt presidenten Hugo Chávez. Något som sägs ha växt fram ur venezuelanernas misstro till politiker som kan härledas till den förra genomkorrupta regeringen. Människor vägrar nu lita på någon annan politiker än sin president som de kan hålla personligt ansvarig. Personkulter är något per definition dåligt och bör bekämpas på alla möjliga sätt. Det är därför oroväckande när det i regeringskoalitionens förslag på ny konstitution finns med en paragraf om som gör möjligt för presidenten att sitta en längre tid vid makten.

Desto bättre utlystes det, av regeringskoalitionen, en folkomröstning om just denna nya konstitution vilken häromdagen röstades ner med en procents övervikt. Anledningen sägs vara att stora delar av de fattiga invånarna i landet, som av naturliga skäl stöder regeringskoalitionen, inte gick och röstade.

Detta firas i svensk media och av DN:s Erik de la Reguera med att förmedla en känsla av euforisk stämning. ”Vrål av glädje ekade över Caracas, fyrverkerier smattrade och människor kramade om varandra på gatorna.” Eriks artikel är i vanligt svenskt mediamanér fylld av konstigheter. En är till exempel Eriks förklaring på varför venezuelanerna inte röstade för en ny konstitution. ”Det kan delvis förklaras med att Chávez retorik blivit allt mer renlärigt socialistisk”. Vad som glöms bort är att det snarare är den folkliga opinionen som pressat fram denna retoriken (och då troligen inte skräms av den), då Chávez inte från början var uttalad socialist. Något som har kallats populism av vissa och demokrati av andra.

Erik avslutar med en förväntning att Chávez skulle göra som Göran Persson i EMU-omröstningen och meddela att folket ”röstat fel” och att frågan ska tas upp igen vid ett senare tillfälle. Sedan kryddar han sina mellanrader med lite sedvanlig domedagsprofetia över den venezuelanska modellens väg mot döden.

Så varför är Erik och svensk media så rädda för detta latinamerikanska land? Och inte för länder där demokratin verkligen satts på spel till fördel för marknaden? Är det för att man nekar IMF och Världsbanken rätten att bestämma vem som ska gå i skolan? Är det för att man vägrar se sjukvård som en handelsvara? Eller är det för att man där ifrågasatt hela det system som håller stora odemokratiska mediakoncerner som Eriks vid liv?

Det är meningslöst att studera Venezuela utifrån ett svart eller vitt/för eller emot-tänkande. Det finns inga idealstater och har aldrig funnits några. Det man kan göra är att se till det människor lyckats med och plocka de bra sakerna. Venezuela är kanske det hittills mest radikala men långt ifrån det enda exemplet på länder och rörelser i latinamerika som nu reser sig och försöker frigöra sig från ”den enda vägens politik” och gå en annan väg. Och alla plockar dem idéer från och påverkas av varandra. Jag är övertygad om att Venezuelas historia kommer att fortsätta trots medias profetior. För rättvisa och autonomi är berusande och ger mersmak.