Välkommen till vår stad

Vi sitter i Juans lilla lastbil pa vag in mot Montevideos centrum. Idag tar vi en omvag och istallet for den bredare motorvagen fardas vi pa en skumpig grusvag. Juan vill visa oss någonting. Vi passerar ett jattelikt bostadsomrade. Det ar skitigt av plastpasar och sopor och husen ar byggda av platstycken. Utanfor ett av husen star det en hast och rotar bland soppasarna. Detta ar en asientamento, Uruguays version av favelas. Har bygger folk sina hus av det material de kommer over, utan tillgang till offentlig service som sophamtning, vatten, eller vettigt avloppssystem.

Langre ner pa grusvagen, en bit bort fran asientamenton, mots vi av en obehanglig lukt. En mangd faglar svavar over ett berg av sopor. Montevideos soptipp. Langs vagen ligger en klunga med hus, eller skjul, som paminner om dem i asientamenton. Har ar det dock inte skitigt, husen ar snarare drankta i sopor. Har bor de manniskor som lever av det de kan finna pa soptippen. Det som de som haft turen att bli fodda med andra forutsattningar kastat bort. Resterna fran ett system som ar skapat for nagra andra.

Nagra dagar senare ar det forelasning pa utrikesministreriet. Temat ar offentlig service och stadsplanering. Stadplaneraren som talar menar att Montevideo och Buenos Aires i stort satt har slutat att vaxa. Massflykten fran landsbyggden till staderna som annars ar ett kant fenomen i latinamerika stammer inte langre pa de har staderna. Undersokningar visar dock att det finns en stor rorelser pa manniskor mellan olika stadsdelar. Omraden med fungerande offentlig service överges till fordel for omraden som saknar detta, till exempel asientamentos. Typfallet som tas upp ar mannen i familjen som forlorar arbetet nar till exempel fabriken laggs ned och som tvingas flytta med familjen till ett omrade dar det ar billigare att bo. Befolkningen i fattiga omraden utan tillgang till offentlig service okar alltsa samtidigt som befolkningsmangden star oforandrad.

Men det finns aven en trend av en viss mangd manniskor som flyttar fran ”medelkklass”omraden till dyrare omraden. Det gemensamma med de tva grupperna ar att de lamnar samma platser, vilket resluterat i den smatt bisarra situationen att man mitt inne i centrala Montevideo hittar omraden dar nastan alla hus star tomma. Hus som antingen ansetts for dyra eller for billiga.

Logiken, som ar sa latt att forestalla sig, blir pa nagot satt synligare an nagonsin dar jag sitter pa askadarbanken. Medelklassen som av staden och systemet ar domd till utplaning. Den lugna processen dar nagra blir rikare medans de flesta trillar ner i de marginaliserades misar. De rika rikare, de fattiga fattigare och darimellan en allt bredare klyfta.

Nar vi lammnar soptippen och ater kan andas den langt mycket battre lukten av avgaser och bensin fran motorvagen har vi inte langt kvar till kommersen i Montevideos centrum. Pa vagen passerar vi ytterligare ett bostadsomrade. Valsopade trottoarer farmfor stora hus med tradgardar. Runt gardarna hojer sig hoga stangsel eller murar med porttelefoner och larmsymboler.

Inom det omrade som utgor stadens granser rymms alltsa flera stader, paralella varldar, sa olika at de skulle kunnat ligga pa olika planeter. En och en halv miljon manniskor. Nagra som staden halsar, varnar och beundrar och andra som staden kastar och glommer bort. Staden som genererar framgang och fordarv men framfor allt “frihet”. Staden som ar allas men till for nagra. Staden som nu aven ar min.