Tillbaka till Latinamerika

Så då var jag i Latinamerika igen. Kontinenten som hamnade på fel bakgård, som blivit våldtagen, förslavad och rånad på allt sitt innehåll i över 500 år. Som tvingats genomlida en kolonisering där man mördade, och i vissa fall utrotade all ursprungsbefolkning. Som påtvingats de sjukaste skräckvälden under år av militärdiktaturer. Och som fått assistera chicagoekonomernas experimentstater i deras nya världsorning, nyliberalismen. En ordning som sedan dess plundrat nationerna på dess tillgångar, skapat ekonomiska kriser och försatt miljontals människor i fattigdom, allt i den eftertraktade ”frihetens” namn.

Men Latinamerika är samtidigt den kontinent där människor har slutit sig samman och sagt ifrån. Där man ständigt kämpat för förändring och där man producerat alternativ till de förtryckande ordningarna. Och idag är man kanske mer än någonsin på väg att bryta beroendet och underordningen för att istället gå sin egen väg. I Bolivia har man för första gången fått en president som är indian och det pratas om att man först nu har brytit en 500 år lång kolonisering. I Ecuador har indianrörelsen tillsammans med andra rörelser avsatt en mängd presidenter och nu tillsatt en som talar om avkolonisering och socialism. I Venezuela har man tagit kontroll över de oljetillgångar som de ständigt blivit bestulna och börjat satsa dem på det egna folket i form av utbildning och sjukvård. I Brasilien ockuperar tusentals jordlösa bönder mark att bruka samtidigt som man i vissa delar exprimenterar med deltagande demokrati. Och i Argentina och Uruguay har arbetarna tagit över sina företag för att driva dem tillsammans, utan chefer, och på så sätt skapar de nya demokratiska ordningar som i sin struktur och med sin blotta existens ifrågasätter hela det konventionella kapitalistiska systemet. Alla skapar de en mosaik av alternativ och ideer om hur vi skapar en rättvis och hållbar värld. Och det är härifrån vi har allt att lära.

Och det är kanske därför jag är här igen. För att finna något, inspireras, känna mig delaktig. Men kanske också för att fly något annat. När jag satt på båten över Rio de la Plata slog det mig att jag åker ifrån något lika mycket som till något. Förutom min vanliga rastlöshet så ligger en känsla av hopplöshet bakom resan. Bristen av hopp jag får från den svenska vardagen. Så istället för att förvandla den känslan till handling så flyr jag i exil någonstans där jag tror att jag åter kommer erbjudas hoppet. Men förhoppningsvis kan jag, efter mina fem månader i Uruguay, ta med mig varan över atlanten. För att när vi är i full gång med att frivilligt göra de misstag som de här folken blivit påtvingade så kanske det är där den behövs mest.