Välkommen till vår stad

Vi sitter i Juans lilla lastbil pa vag in mot Montevideos centrum. Idag tar vi en omvag och istallet for den bredare motorvagen fardas vi pa en skumpig grusvag. Juan vill visa oss någonting. Vi passerar ett jattelikt bostadsomrade. Det ar skitigt av plastpasar och sopor och husen ar byggda av platstycken. Utanfor ett av husen star det en hast och rotar bland soppasarna. Detta ar en asientamento, Uruguays version av favelas. Har bygger folk sina hus av det material de kommer over, utan tillgang till offentlig service som sophamtning, vatten, eller vettigt avloppssystem.

Langre ner pa grusvagen, en bit bort fran asientamenton, mots vi av en obehanglig lukt. En mangd faglar svavar over ett berg av sopor. Montevideos soptipp. Langs vagen ligger en klunga med hus, eller skjul, som paminner om dem i asientamenton. Har ar det dock inte skitigt, husen ar snarare drankta i sopor. Har bor de manniskor som lever av det de kan finna pa soptippen. Det som de som haft turen att bli fodda med andra forutsattningar kastat bort. Resterna fran ett system som ar skapat for nagra andra.

Nagra dagar senare ar det forelasning pa utrikesministreriet. Temat ar offentlig service och stadsplanering. Stadplaneraren som talar menar att Montevideo och Buenos Aires i stort satt har slutat att vaxa. Massflykten fran landsbyggden till staderna som annars ar ett kant fenomen i latinamerika stammer inte langre pa de har staderna. Undersokningar visar dock att det finns en stor rorelser pa manniskor mellan olika stadsdelar. Omraden med fungerande offentlig service överges till fordel for omraden som saknar detta, till exempel asientamentos. Typfallet som tas upp ar mannen i familjen som forlorar arbetet nar till exempel fabriken laggs ned och som tvingas flytta med familjen till ett omrade dar det ar billigare att bo. Befolkningen i fattiga omraden utan tillgang till offentlig service okar alltsa samtidigt som befolkningsmangden star oforandrad.

Men det finns aven en trend av en viss mangd manniskor som flyttar fran ”medelkklass”omraden till dyrare omraden. Det gemensamma med de tva grupperna ar att de lamnar samma platser, vilket resluterat i den smatt bisarra situationen att man mitt inne i centrala Montevideo hittar omraden dar nastan alla hus star tomma. Hus som antingen ansetts for dyra eller for billiga.

Logiken, som ar sa latt att forestalla sig, blir pa nagot satt synligare an nagonsin dar jag sitter pa askadarbanken. Medelklassen som av staden och systemet ar domd till utplaning. Den lugna processen dar nagra blir rikare medans de flesta trillar ner i de marginaliserades misar. De rika rikare, de fattiga fattigare och darimellan en allt bredare klyfta.

Nar vi lammnar soptippen och ater kan andas den langt mycket battre lukten av avgaser och bensin fran motorvagen har vi inte langt kvar till kommersen i Montevideos centrum. Pa vagen passerar vi ytterligare ett bostadsomrade. Valsopade trottoarer farmfor stora hus med tradgardar. Runt gardarna hojer sig hoga stangsel eller murar med porttelefoner och larmsymboler.

Inom det omrade som utgor stadens granser rymms alltsa flera stader, paralella varldar, sa olika at de skulle kunnat ligga pa olika planeter. En och en halv miljon manniskor. Nagra som staden halsar, varnar och beundrar och andra som staden kastar och glommer bort. Staden som genererar framgang och fordarv men framfor allt ”frihet”. Staden som ar allas men till for nagra. Staden som nu aven ar min.

Tillbaka till Latinamerika

Så då var jag i Latinamerika igen. Kontinenten som hamnade på fel bakgård, som blivit våldtagen, förslavad och rånad på allt sitt innehåll i över 500 år. Som tvingats genomlida en kolonisering där man mördade, och i vissa fall utrotade all ursprungsbefolkning. Som påtvingats de sjukaste skräckvälden under år av militärdiktaturer. Och som fått assistera chicagoekonomernas experimentstater i deras nya världsorning, nyliberalismen. En ordning som sedan dess plundrat nationerna på dess tillgångar, skapat ekonomiska kriser och försatt miljontals människor i fattigdom, allt i den eftertraktade ”frihetens” namn.

Men Latinamerika är samtidigt den kontinent där människor har slutit sig samman och sagt ifrån. Där man ständigt kämpat för förändring och där man producerat alternativ till de förtryckande ordningarna. Och idag är man kanske mer än någonsin på väg att bryta beroendet och underordningen för att istället gå sin egen väg. I Bolivia har man för första gången fått en president som är indian och det pratas om att man först nu har brytit en 500 år lång kolonisering. I Ecuador har indianrörelsen tillsammans med andra rörelser avsatt en mängd presidenter och nu tillsatt en som talar om avkolonisering och socialism. I Venezuela har man tagit kontroll över de oljetillgångar som de ständigt blivit bestulna och börjat satsa dem på det egna folket i form av utbildning och sjukvård. I Brasilien ockuperar tusentals jordlösa bönder mark att bruka samtidigt som man i vissa delar exprimenterar med deltagande demokrati. Och i Argentina och Uruguay har arbetarna tagit över sina företag för att driva dem tillsammans, utan chefer, och på så sätt skapar de nya demokratiska ordningar som i sin struktur och med sin blotta existens ifrågasätter hela det konventionella kapitalistiska systemet. Alla skapar de en mosaik av alternativ och ideer om hur vi skapar en rättvis och hållbar värld. Och det är härifrån vi har allt att lära.

Och det är kanske därför jag är här igen. För att finna något, inspireras, känna mig delaktig. Men kanske också för att fly något annat. När jag satt på båten över Rio de la Plata slog det mig att jag åker ifrån något lika mycket som till något. Förutom min vanliga rastlöshet så ligger en känsla av hopplöshet bakom resan. Bristen av hopp jag får från den svenska vardagen. Så istället för att förvandla den känslan till handling så flyr jag i exil någonstans där jag tror att jag åter kommer erbjudas hoppet. Men förhoppningsvis kan jag, efter mina fem månader i Uruguay, ta med mig varan över atlanten. För att när vi är i full gång med att frivilligt göra de misstag som de här folken blivit påtvingade så kanske det är där den behövs mest.