Skendemokrati nr3, Institutionerna

Grundfrågeställningen när vi talar om demokrati borde vara hur varje människa praktiserar eller ges möjlighet att praktisera demokrati i sin vardag. Hur stor möjlighet har vi att bestämma över vår egen situation och den miljö som omger oss? Vi har redan insett hur det faktum att vi lägger en lapp med likartade alternativ, som i sig inte äger någon direkt makt, i en låda vart fjärde år inte är något tillfredställande bevis på demokrati. Demokrati borde helt enkelt vara något mer än rösträtten och borde naturligtvis kunna utövas i människors liv de andra 1 459 dagarna under mandatperioden.

För att ta reda på hur den reella demokratin, eller vardagsdemokratin, ser ut måste vi studera de olika institutioner som bygger vårt samhälle, de miljöer där vi spenderar den största delen av våra liv. Det är deras inre struktur och deras öppenhet för människors inflytande som borde vara den egentliga måttstocken på och förutsättningen för en reell demokrati.

De institutioner där vi lever och verkar är framför allt våra arbetsplatser, både inom privat och offentlig sektor, men också våra skolor och universitet och det som vi kallar för det civila samhället. De institutioner som i det här sammanhanget är viktigast är de där en majoritet av oss spenderar mest tid och som utgör grunden för ekonomin, våra arbetsplatser.

Det privata företaget är uppbyggt som en pyramid med produktionen i botten och frukten av produktionen i toppen. Ett sådant system behöver i sin natur ha en högst auktoritär inre struktur. En struktur med den absoluta makten i toppen som kanaliseras genom en mängd mellanchefer till de producerande som äger minsta möjliga makt. Ett privat företag skulle, i sin struktur och uppbyggnad, kunna likställas vid en fascistisk stat. Den enda egentliga skillnaden är att en fascistisk stat har ett intresse av internationellt erkännande och därför är sårbar för kritik utifrån. Det är idag väldigt få som kritiserar de stora företagens odemokratiska inre struktur.

De offentliga företagen är i stort sett uppbyggda på samma sätt där order går uppifrån och ner. Den enda skillnaden här är att makten längst upp i pyramiden kan på ett visst sätt påverkas genom det parlamentariska systemet. Företagen är dock fortfarande långt ifrån demokratiska och de anställdas makt över sina arbeten och liv är minimal.

En av de offentliga arbetsplatserna som på pappret gör försök att vara demokratiska är skolorna och universiteten. Det är dock få som idag skulle påstå att eleverna har något reellt inflytande i de här institutionerna. Det lilla inflytande de möjligtvis skulle ha står även under direkt attack från de politiker som företräder näringslivet i form av förslag för en mer strikt och auktoritär skola (se t ex. Jan Björklund).

De enda institutionerna i samhället som tenderar att ha en demokratisk struktur är de som utgör det så kallade ”civila samhället”, alltså organisationer och sammanslutningar som står utanför stat och marknad. Hur starkt det civila samhället är brukar ofta komma på tal när man försöker bedöma hur stark demokrati ett land har. Idag är även dessa institutioner utsatta, i form av sänkta föreningsbidrag etc., av marknadens företrädare, då de brukar vara en grogrund för systemkritik.

Den egentliga makten i vårat samhälle ligger inte hos folket. Den befinner sig hos dem som sitter i toppen av de institutioner, företagen, som samhället sägs vila på. Det är samma personer som äger kontrollen av informationen. Det är samma personer som, genom sina nyliberala ”reformer”, ständigt ökar sin makt i förhållande till stater och som har ett starkt inflytande över de alternativ som ges åt folket genom deras rösträtt.

Vi lever i ett samhälle som påstås vara en demokrati, samtidigt som vi största delen av våra liv befinner oss på arbetsplatser, uppbyggda likt fascistiska diktaturer, där vi inte har det minsta att säga till om. Vi uppfostras i skolor och universitet med liknande strukturer för att vi lättare ska kunna anpassas till detta system och inte ifrågasätta maktkoncentrationen. Det vi ges som ett bevis för vårt ”inflytande” är en försvagad parlamentarism och en röstsedel så att vi en dag vart fjärde år kan känna att vi har en röst.

För att en reell demokrati ska kunna skapas måste de institutioner som bygger samhället, och därigenom människors vardag, demokratiseras. För att i sin tur demokratisera en institution måste makten flyttas från toppen till botten. För att detta ska vara möjligt, måste då inte ägandet förflyttas i samma riktning?

Det verkar som om skapande av en reell demokrati är oskiljaktig från frågan om ägandeförhållandena i samhället. Därför måste en förutsättning för demokrati vara att vi tillsammans äger institutionerna för att på så sätt kunna ha makten över dessa och driva dem demokratiskt. I ett samhälle uppbyggt av sådana genuint demokratiska institutioner blir deras demokrati inte ett komplement till parlamentarismen utan snarare blir parlamentarismen ett komplement till dessa.

Skendemokrati nr2, Media

Jag fortsätter denna demokratiserie med att ta upp en av de viktigaste faktorerna i ett demokratiskt samhälle, media. När det ska till att bedömas om en stat är en demokrati eller inte så nämns ständigt olika förutsättningar som måste uppfyllas. En av de som brukar tas upp framför andra är en fri och obunden media. Människor måste få tillgång till objektiv information för att kunna vara delaktiga i en demokratisk process. Jag är helt överens om denna analys. Men hur ser det då ut med media i dagens ”demokratier”?

Till att börja anser jag det är viktigt att ta upp ägandet över kommunikationsmedlen. Förutom en liten och marginaliserad bunt små mediekooperativ så består media i vårt samhälle idag av stora företag. Dessa företag ägs av ett fåtal personer, ett fåtal som hela tiden tenderar att bli färre. Just Sverige är till exempel ett av dem länder som har mest centrerade ägandeförhållanden när det gäller media. De som äger den reella makten i det rådande systemet, alltså näringslivets toppskikt, är samma människor som äger och kontrollerar media.

För det andra har medieföretagen i sin natur som företag en hierarkisk och allt annat än demokratisk inre struktur. Detta betyder att det i mångt och mycket är företagens ledning som bestämmer vilka journalister som anställs och vad som förmedlas. Så vilka intressen och målsättningar har då dessa företags ägare och chefer?

Ett medieföretag är inte olikt andra företag i en marknadsekonomi och har som sin främsta uppgift att generera största möjliga vinst (alltså inte att förmedla sanning). Ett företag har inga sociala preferenser likt människor utan drivs endast av en enkel logik där allt är tillåtet i kampen för profitmaximering. Dagens media följer samma logik, har samma struktur och samma intressen som övriga företag. Dessa intressen innefattar bland annat minskade offentliga utgifter, lägre skatter, inskränkande av fackliga rättigheter och ett politiskt system som gynnar marknaden på bekostnad av samhället.

Om inte detta påverkar medias ”objektivitet” så gör garanterat beroendet av annonsintäkter, och därmed övrigt näringsliv, det. I regel är en tidnings största inkoms inte försäljning av prenumerationer och lösnummer utan försäljning av annonsplatser. Detta sätter dem i en beroendeposition till fördel för andra företag. Dessa företag har makten att välja att annonsera i den tidning som bäst företräder deras intressen. Det har hänt att tidningar har bojkottats av näringslivet då de skrivit artiklar som inte passar annonsörernas politiska linje. När det gäller andra kommunikationsmedel som till exempel tv eller radio så blir beroendet ännu större då vanligtvis hela deras lönsamhet baseras på reklamintäkter.

Sammanfattningsvis så består alltså en majoritet av media av toppstyrda företag, som står i beroende av övrigt näringsliv och som ägs och kontrolleras av ett fåtal individer, drivna av samma intressen som övriga företag. Det är inte svårt att lista ut vilken politisk färg som döljer sig bakom dessa institutioner och hur de ställer sig till systemkritiska tankegångar.

Media i dagens samhälle är alltså långt ifrån fri och obunden, vilket de flesta nu för tiden skriver under på. Det är dock färre som officiellt erkänner att detta de facto raserar en av grundpelarna som vi själva satt upp för ett demokratiskt samhälle.

En fri och obunden media måste ha som sin främsta uppgift att förmedla sanning, ofärgad av sin egen position i det rådande systemet. För att en reell demokrati ska kunna skapas behöver således media lösgöras från företagarrollen och marknadsekonomin. Innan detta sker är det mycket svårt att kalla det rådande systemet för något annat än en organiserad skendemokrati.

Skendemokrati nr1, Parlamentarism

I Sverige och i alla de länder som väst erkänner som demokratiska tillämpar man ett system som kallas parlamentarism. Detta system går i stora drag ut på att vi, vart fjärde år, lägger en eller flera lappar i en låda. På lapparna står namn på partier, och de partier som står på flest lappar får makten över statsapparaten de följande åren.

Man kan redan från början tycka att denna grad av delaktighet och inflytande är löjligt låg. Men ännu löjligare blir det när man inser att det enda vi har inflytande över är just staten, samma stat som förminskas allt mer och förlorar inflytande och makt inom den nya världsordningen, kallad nyliberalism. I stort sett alla de europeiska och nordamerikanska ”demokratierna” har anammat detta nya system som minskar staters makt gentemot företagen genom privatiseringar och utförsäljningar. För varje utförsäljning så minskar statens makt, och därmed den lilla makt som folket äger genom sin rösträtt, att påverka ekonomin och politiken.

I Europa och Nordamerika skyddar vi dock fortfarande vår offentliga sektor och vårt folk till en viss, om än liten, del. Värre är det i de länder som påtvingas det nyliberala systemet genom så kallade strukturanpassningsprogram. Detta innebär att västbaserade internationella organ och stater tvingar länder att avveckla offentlig sektor till fördel för västerländska företag med hot om indraget bistånd och lån. Där privatiseras skolor (som sägs vara en grundbult för demokrati), sjukhus, till och med vattnet, och ställs därmed utanför demokratisk kontroll.*

Man kan då tycka att man borde kunna rösta fram ett parti som ställer sig emot avvecklingen av staten. Detta är dock svårare i verkligheten än i retoriken. Som allt annat i dagens företagsstyrda värld är pengar även här en viktig faktor. Att driva valkampanjer handlar om stora pengar och det är inte konstigt att de partier som vinner valen oftast har den största budgeten. (En annan nyckelfaktor till valseger är att ha media på sin sida, men mer om detta senare). I USA får de två största partierna livsviktigt finansiellt stöd från näringslivet och rika privatpersoner. Och självklart kräver näringslivet en politik som gynnar dem i utbyte mot sin givmildhet. Detta gäller nu för tiden även i Sverige där till exempel moderaterna får ett betydande stöd från företag och näringslivsorganisationer. Man kan fundera över med vilken demokrati vi kan rösta bort den pågående utförsäljningen av demokratin när inget av de svenska riksdagspartierna är helt emot privatiseringar.

Det är inte bara statens minskade makt och beroendet av media och kapital (och därmed näringslivet) som fäller den parlamentariska demokratin. Den tredje kvarnstenen i det sjunkande skeppet, som har blivit alarmerande tydlig de senaste trettio åren, är den partipolitiska likriktningen i de västerländska ”demokratierna”. Även här har de amerikanska staterna gått i spetsen för utvecklingen. De två partierna har ytterst små skillnader i sin politik (förutom att det ena ofta erbjuder en aning blodigare utrikespolitik). Ett ytterligare tecken på att partierna är mer beroende av andra intressenter än folket. Ett exempel är de pro-israeliska lobbyorganisationer (med oerhört stort kapital) som gör att ingen demokrat eller republikan kan uttrycka kritik mot Israel och deras ockupation av Palestina.

Sveriges politiska scen börjar bli skrämmande lik det amerikanska tvåpartisystemet. Det har utvecklats ett blocksystem där det har bildats ett högerblock som har en gemensam politik och ett ”vänsterblock” som inte uttalat har samma politik men som är beroende av varandra och av den starka parten och dess politik. Skillnaden mellan de två blocken har även den minskat markant. Sedan början av 80-talet har det Socialdemokratiska partiet gått i en allt mer nyliberal riktning (vilket även är fallet med samtliga nordeuropeiska socialdemokratiska partier), och satt igång en avveckling av välfärdssystemet som högern under sina mandatperioder eskalerar. Sammanfattningsvis så har vi alltså två valmöjligheter som erbjuder ungefär samma politik (förutom att den ena erbjuder en aning snabbare nyliberal utveckling). Så vilket alternativ kvarstår om man inte håller med om denna politik? Kanske att göra som amerikanerna och rösta mot istället för att rösta för.

Sammanfattningsvis är alltså parlamentarismen från början ett uppenbart otillräckligt system för reell demokrati, vilket försvåras, om inte helt urholkas, av en marknadsliberal politik.

*En annan faktor som minskar statens roll ytterligare är överstatliga, internationella organ, som till exempel EU. Dessa organ gör människors rösträtt än mer värdelös då beslut fattas flera våningar över folkets huvuden, i konferensrum med mycket begränsad insyn.

Skendemokrati

I vår tidsera pratas det väldigt mycket om demokrati. Västerlandet, som har patent på definitionen, sägs ha det fulländade demokratiska systemet vilket höjs till skyarna av dess ledare. Väst åker till syd och öst för att befria och skänka demokrati till de obildade. Och demokrati sägs vara förutsättningen för bistånd och lån i riktningen nord-syd. Samtidigt, hemma i Sverige, kastar den parlamentariska högern och vänstern skit på varandra och anklagar varandra för att vara ”odemokratiska”. Ordet demokrati är på modet, åtminstone i retoriken. Men vad är det då för demokrati vi i väst förespråkar och hur ser vår ”demokrati” ut?

Desto mer jag funderar över detta ju klarare blir det att detta ord har urholkats och missbrukas för att skapa samhällen som är styrda på direkt motsatt sätt. Och det finns få saker som kan göra mig mer upprörd än detta ords feltolkning. Det finns naturligtvis massor att skriva om detta ämne men jag tänkte i några omgångar försöka att ta upp de mest uppenbara tecknen på den skendemokrati vi hyllar.

Först ut kommer en undersökning av vår tids parlamentarism och de organ och institutioner som sägs bygga vår demokrati.

Ett land, två folk

Jag har just läst en av de bästa och mest tänkvärda böckerna jag kommit över på länge och vill gladeligen tipsa om detta värk. I boken ”One Country” redogör Ali Abunimah för sitt förslag på lösningen av mellanösternkonflikten genom att gå tillbaka till den länge förkastade enstatslösningen. Antingen är Abunimah ett retoriskt geni eller så är denna den enda möjliga och rättvisa lösningen den sextioåriga konflikten. Han har i alla fall lyckats övertala mig.

Han börjar med att förkasta den allmänt hyllade tvåstatslösningen på flera sätt. Ett är att israels människorättsvidriga bosättaroffensiv, som har lett till att nästan en halv miljon israeliska judar nu är bosatta på ockuperat område, har gjort det omöjligt för någon israelisk politiker att acceptera ett tillbakadragande till gröna linjen och därmed en vräkning av en stor del av israels befolkning. Samtidigt som det skulle vara otänkbart för någon papalestinier att acceptera att dessa bosättningar blir kvar vilka med sina tillhörande vägar styckar upp Västbanken i små separerade enklaver utan vettiga förbindelser med varandra. En sådan stat (som är det enda Israel erbjuder palestinierna och som skulle existera på ungefär 12% av ursprungliga Palestina) är omöjlig för någon palestinsk ledare att ens ta i beaktning. Men låt oss säga att israelerna skulle dra sig tillbaka till 1967 års gränser eller att palestinierna skulle acceptera smulorna som Israel är villiga att ge dem för en egen stat, så skulle problemet fortfarande bestå med de flera miljoner palestinierna som lever i landsflykt sedan 1948 och som Israel har nekat återvändande. Detta problem tar tvåstatslösningen sällan hänsyn till och problemet skulle efter statens bildande fortfarande bestå och leda till fortsatt våld i regionen. Positionerna är alltså låsta och har mycket få, eller snarare inga, utsikter att leda till en överrennskommelse om en tvåstatslösning. (Situationen förvärras ytterligare när Israel omöjliggör tvåstatslösningen genom sitt byggande av muren som går långt in på palestinskt territorium).

Abunimah behandlar också Israels största problem, det faktum att Israel vill kontrolera palestinierna i de ockuperade områdena men inte ta något ansvar för dem eller ge dem några rättigheter. Samtidigt som de vill ha kontrollen över hela det forna Palestina vill de inte erkänna det som ett enat land (då detta skulle tvinga dem att ge palestinier rättigheter som till exempel rösträtt). Detta löstes rätt smidigt i och med Osloavtalet då skapandet av en Palestinsk myndighet (som egentligen inte har någon reell makt att styra över något) kunde avlasta Israelerna från ansvaret på pappret. När Oslo nu fallit samman (genom att det förvägrades att resultera i ngn palestinsk stat) står Israelerna återigen inför samma problem. Faktumet att antalet palestinier inom det historiska Palestina nu börjar överstiga antalet Israeler är också mäkta skrämmande för de Israeliska ledarna.

Abunimahs lösning på alla dessa problem blir då att skapa en enad demokratisk stat i Palestina-Israel. Detta skulle låta bosättarna stanna på Västbanken och flyktingarna återvända till det som nu kallas Israel. Han tar upp historiska jämförelser som det nyliga avtalet på Nordirland och föreningen av de två rivaliserande etniska grupperna i Belgien som har resulterat i en federalstatslösning. Men mest talande är hans jämförelser med enandet av Sydafrika. Sydafrika under apartheid var häpnandsväckande likt Israel-Palestina idag. De vita försökte även där att skapa en flerstatslösning genom att låta de svarta bo i små enklaver där de kunde upprätta sin egen stat. Lösningen krävde och kräver än idag mycket arbete och mycket terapi i Sydafrika och kommer vara lika svårt i Palestina-Israel, men dock möjligt. Han skriver också om Palestiniernas och Israelernas gemensamma historia och om tiden då de levde tillsammans innan den zionisktiska statens bildande.

Jag kan inte redogöra för hela den här boken här men den innehåller massvis med fler intressanta analyser av dagsläget och möjligheterna för framtiden. Jag blev i alla fall otroligt inspirerad och detta borde vara obligatorisk läsning för alla som är intresserade av konflikten och för alla dem som tror att det är en olöslig situation. Slutligen tar Abunimah upp förutsättningarna för att en sådan här stat skulle kunna formas. En av de viktigaste är att israelernas handlande mot palestineierna måste uppmärksammas på samma sätt som de vitas behandlande av de svarta i Sydafrika. Och det helhjärtade stödet från USA och EU för israels olagliga ockupation och apartheidstyre måste få ett slut. Och, precis som när det gällde Sydafrika, måste vi, folket i dessa länder ställa krav och visa solidaritet med palestinierna.