DN, Borg och Socialstyrelsen …och jobbarna

När jag på förmiddagsrasten satte mig i solen utanför Sidas huvudbyggnad i Härnösand för att få min dagliga dos av liberal nyhetsrapportering i form av Dagens Nyheter satte jag min havrekaka i halsen. Anledningen var den senatse njursmällen mot vanliga jobbare som måttats av våra nya makthavare. Tidningen berättar om de nya riktlinjerna som socialstyrelsen tagit fram och som bland annat innebär att människor som har gått in i väggen helst inte ska kunna sjukskrivas en enda dag. Det står även om vår käre finansministers hopp om de besparingar detta kommer leda till.

Inte ens den norrländska sommarsolen kan hindra en från att rysa. Jag påminns om i våras då jag jobbade på Citymail i Stockholm och då en arbetskamrat plötsligt föll ihop på golvet och blev liggande avsvimmad. Hon lyckades inte komma tillbaka till jobbet på en vecka och då hade hon fortfarande inte hämtat sig. Anledningen var den ökade stressen på jobbet efter chefens neddragningar i personalen.

Om Anders Borg själv hade hoppat upp på postcyckeln någon gång så kanske han hade insett att den som blir utbränd inte har mycket annat till val än att sjukskriva sig. Oavsett om hon eller han får pengar eller inte så är det inte möjligt att arbeta. Men sanningen är väl att Anders aldrig har delat post eller svimmat på ett fabriksgolv och hellre ställer upp för några direktörspolare än för vanliga jobbare.

En lite äldre kvinna som sitter jämte mig på trappan och som jag diskuterar artikeln med berättar om den tiden när begräppet utbrändhet inte existerade. Då det inte alls fanns den stress på arbetsplatserna som det finns idag. Det är bara de senaste femton, tjugo åren som stressen har ökat lavinartat och man försöker få människor att göra samma uppgifter med hälften av personalen. Jag lyckades se en sån utveckling på bara ett halvår som brevbärare.

Det är företagen och cheferna, med deras besparingar och profitmaximering som är anledningen till att människor bränner ut sig, och nu ska de tillåtas slippa ta ansvar för de som drabbas. Det är så att man mår illa. Snart pallar man väl inte läsa tidningen längre av rädsla för att få veta om någon ny vansinning ”reform” som de hittar på. Dagens Nyheter var osmaklig nog innan maktskiftet.

Skulden och kapitalet

Det har nu gått en vecka sedan jag återvände från det heliga landet och jag försöker fortfarande pussla med allt jag sett och upplevt för att få ihop en någorlunda klar bild av landet och situationen. Det som mest frekvent snurrat i mitt huvud är frågan varför? Varför gör ingen något åt det som händer? Varför har jag aldrig hört Göran Persson eller Fredrik Reinfelt kritisera en av vår tids värsta förtryckarstater? Varför ger media en så partisk bild av konflikten? Varför har jag under hela min uppväxt trott att detta är en konflikt mellan två jämnbördiga parter, mellan två folk som inte tycker om varandra?

Det jag kommit fram till i mina funderingar är att detta framför allt har två anledningar. Den första är en kollektiv skuldkänsla. Århundraden av judeförföljelser i Europa med sin pik under förintelsen skapade en skuldkänsla som fick de europeiska staterna att ställa sig bakom det sionistiska projektet om en stat i Palestina. Jag tror att samma skuldkänsla lever kvar idag och leder till tanken att europeer inte har någon rätt att kritisera judar pga sin historia.

Denna tanke är uppenbart irrationell och det är skrämmande att se att denna irrationalitet tillåts leda till praktisk politik och i detta fall rättfärdiga ockupation, apartheidstyre och brott mot mänsklig rättigheterna. Om man anser att ett land och ett folk ska sona brott begångna av äldre generationer borde väl en rimligare lösningen vara att upprätta en judisk stat i Tyskland där den inte drabbar ett helt oskyldigt folk.

Denna anledningen är jag dock inte lika orolig för (som följande) då jag misstänker att den kommer att dö ut med de äldre generationer som har mer erfarenheter av förintelsen. Unga människor kommer att kunna se mer objektivt på frågan utan irrationella och känslomässiga hinder.

Den andra anledningen är starkare, farligare och svårare att lösa. Den handlar om starka ekonomiska intressen. Vi kan ta Israels största bundsförvant och finansiör USA som exempel. Varje dag tar den Israeliska staten emot den löjligt stora summan 15 miljoner dollar i rent bistånd av USA. Av dessa pengar måste, enligt avtal, 70 procent gå direkt tillbaka till den amerikanska vapenindustrin (detta säger en hel del om hur stark den israeliska armen är). Det finns alltså en mängd mycket inflytelserika personer som tjänar oerhört mycket pengar på att konflikten hålls vid liv (bland andra George Bushs familj som är högst insyltade i den amerikanska vapenindustrin).

Samtidigt som stödet ständigt ökar till Israels ockupation och till USAs egen ockupation av Irak tvingas amerikanska skolor att lägga ned på grund av underfinansiering. Logiken blir än mer skrämmande när man inser att detta, i USA, är en direkt överföring av pengar från fattiga till rika. Från de amerikanska skattebetalarna rakt ner i fickorna på företagsledningarna (med en omväg genom palestinska barns kroppar).

Krig är en av världens största marknader och Sverige och Europa är inte mycket bättre. Vi har samma kapitalism och samma företagsstyre, vilket syntes tydligt under ockupationen av Irak som en mängd europeiska länder ställde sig bakom och som Sverige gav sitt tysta samtycke till. Idag är i stort sett alla amerikanska pansarvagnar i Irak utrustade med Erikssons radarsystem.

Det jag försöker komma till är att krig i regel inte beror på att ”elaka” stater, som USA, är maktgalna och skjutglada utan att det är en naturlig följd av det företagsstyrda kapitalistiska systemet. Företag är inga moraliska varelser utan maskiner programmerade att kämpa för högsta möjliga profit, med alla medel. Desto mindre de regleras och desto mer inflytande vi ger dem, desto fler krig kommer att utkämpas. Krigen och imperialismen är en oskiljaktlig del av kapitalismen.

Media lyder under exakt samma logik. Dagens media är stora företag och har precis samma intressen som andra företag, profitmaximering. De kommer alltid att stå på samma sida som dem som vurmar för den fria marknaden och företagens oinskränkta rättigheter, vilket är dem samma som gärna pratar tyst om Israels ockupation av Palestina. Och således kan en pojke från Kalmar växa upp i tron om att det som händer i mellanöstern är en konflikt mellan två jämnbördiga parter.