Pa tal om terrorism

Att besoka Palestina lamnar ingen oberord. Helt plotsligt finns allt det dar man alltid lart sig ar fel rakt framfor en. Politiska fangar, murar, demolerade hus, dodsskjutningar. Men det varsta ar nog alla de dar smasakerna som en ockupation med tillhorande apartheidsystem for med sig. Att aldrig veta om man kommer i tid for att man kanske blir kvarhallen i en checkpoint, alltid bli visiterad, alltid vara beroende av soldaternas goda vilja, alltid vara radd. I sin egen stad, pa sin egen gata och i sitt eget hem. Och allt detta for att man ar fodd pa ett visst stalle, har en viss religion och en viss farg pa sitt legitimation (palestinier har grona medans israeler har bla).

For barnen som vaxer upp i detta samhallet tycks det finnas tva val. Antingen att acceptera fornedringen och fortrycket som kommer pragla deras liv eller att sluta sig till en motstandsgrupp och med stor sannolikhet do i kampen mot goliat. Ett val i klass med det mellan pest eller kolera. Det ar foga forvanande att manga unga man valjer det senare.

Enligt Forenta Nationerna har ett okuperat folk ratt att forsvara sig mot ockupationsmakten pa vilket satt som helst. Detta innefattar attacker mot militarbaser, misiler mot Tel Aviv och aven rena terroristattacker. Det sistnamnda ar foga hedervart eller forsvarbart men i Palestina ar det latt att se den desperation som foranleder det. Terrorism ar nagot som fods nar manniskor forlorar allt hopp om sin tillvaro och sin framtid, och den bekampas inte genom att ytterligare forsamra denna tillvaro.

Israel har alltid anvant sig av terrorattacker som forevandning for brott mot internationell lag och mansklig rattigheter. De ar dock fullt medvetna om att okat fortryck leder till mer desperation och ytterligare attacker. En ond cirkel som de ar beroende av for att fortsatta den ideologiska ockupationen.

Pa senare ar har aven USA, Israels narmaste allierade, tagit over metoden och retoriken och anvant den i sina angrepp pa Afganistan och Irak. Cirkeln fortsatter sitt varv och det finns for tillfallet ingen battre grogrund for motstand och terrorism an i det av USA ockuperade Irak.

Att tro att man kan kriga mot terrorism ar lika idiotiskt som den svanska hogerns retorik om behovet av fler poliser for att begransa den brottslighet som ar fodd av okade klassklyftor och social utsatthet som deras egen politik producerar. Om man vill bekampa terrorism (och brottslighet) maste man se till de grundlaggande problem som foder den.

Ockupation och fortryck kommer alltid att foda motstand (mer eller mindre desperat) och det ar de fortryckande krafterna som maste dra sig tillbaka for att fred ska bli mojlig. Att gora palestinier ansvariga for att skapa fred i mellanostern sa lange som de lider under ockupation och fortryck ar for mig helt oforstaeligt. Och vad betyder fred nar den inte ar foranledd av krig utan av en ockuopation? For att en diskussion over huvud taget ska vara mojlig maste den ske mellan tva stater. En israelisk och en palestinsk. Och det ar mycket lite som tyder pa att Israel onskar en sadan fred.

Abdul Karim och islamiseringen

Vi sitter i Abdul karims vardagsrum och bladdrar mellan TV-kanalerna. Vi har precis avslutat en middag med honom och hans tre soner dar vi tog del av alla hans historier fran israeliska fangelser dar han spenderat sammanlagt sex ar (en majoritet av palestinska man over 20 ar har suttit i fangelse). Vi sappar fram till en libanesisk kanal som visar ett inslag om kvinnors mojligheter till skilsmassa i Jemen. Kvinnorna pa skarmen ar, forutom en stripa for ogonen, tackta av svart tyg.

Jag fragar om hur viktigt det ar med hijab (sloja) har i Palestina, och han berattar att det ar en religos foreteelse men att det sallan anvands endast av religosa skal. For tio ar sedan var det kanske 10 procent av kvinnorna har som bar sloja, men nu har det snarare 90 procent, berattar han. Okningen kom nar vastvarlden borjade prata allt mer om islam och, enligt manga, vanda sig emot Mellanosterns politik och kultur. Till exempel da Frankrike forbjod Hijab i skolorna. Abdul Karim tror att det har blivit ett satt att visa sin nationella och kulturella identitet. Hans syster borjade bara hijab for bara nagra ar sedan trots att hon besoker mosken mer sallan an forr.

Men samtidigt, sager han, ar det manga blivit mer religiosa an forr. Den forvarrade situationen sedan den andra intifadan har gjort att folk kanner en storre hopploshet och forsoker atervinna tron pa manskligheten och friheten i moskeerna.

Samtalet med Abdul Karim har fick mig att fundera over politikens forhallande till religionen och osts forhallande till vast. Efter det han berattat ar det latt att forsta Hamas framgang i valet (forutom langtan efter forandring fran ett korrupt Fatah) och framgangen for religios politik i hela regionen.

Vast och framfor allt USA har de senaste aren fort verbala och militara angrepp mot ost och forsokt mala upp en militar hotbild (likt kommunismen under kalla kriget) for att rattfardiga sina angrepp. Men de har ocksa forsokt forstora kulturella och religiosa motsattningar for att skapa opinion (Se t.ex. Bushs referenser till gud i nastan alla sina tal).

Detta verkar besvaras av en religios inblandning i politiken aven i ost. Vilket gors mojligt genom en stravan efter nationell identitet och samhorighet, samt en utsatt ekonomisk situation.

Man kan jamfora med staten Israel. Det judiska folket maste ha kannt ett enormt behov av kulturell identitet och samhorighet efter hundratals ar av fortryck, och darfor anvant sin religion som sammanforande faktor. Och idag ar Israel (”judarnas stat”) en av varldens mest fundamentalistiska stater som helt ar helt baserad pa religios identitet

Nar jag fragar Abdul Karim om han tror att ett framtida fritt Palestina skulle utvecklas till en religios stat sa skakar han dock pa huvudet. Och jag maste nog halla med honom i den tron. Folk verkar ta till religionen nar de ar under yttre hot och ekonomisk press (Sverige har till exempel sekulariserats under valfard och fred). Ett fritt Palestina som inte styrs av israeliskt godtycke skulle forhoppningsvis inte lida av nagot av dem. Jag tror att nar manniskor tillats leva i frihet blir religionen overflodig och speciellt dess (enligt mig farliga) inblandning i politiken.

Olivernas land

Det har odlats oliver i det heliga landet sa lange man kan minnas. Vissa trad har statt har sen langt innan Jesus var patankt. Olivskorden ar manga palestinska familjers leverbrod och traden liknas ofta vid familjemedlemmar. Troligen darfor att det tar mellan tio och femton ar for dem att bara frukt. Alla har en bunke oliver hemma som de mer an garna bjuder sina besokare pa.

Det ar dock inte helt okomplicerat att vara olivodlare i Palestina nu for tiden. Israelerna ar fullt medvetna om tradens betydelse for palestinierna. En kunskap som utnyttjas ofta och val. I byarna runtom Nablus har bonderna valdiga problem med att bruka sin mark. Har ar den stora faran inte militaren utan de israeliska bosattare som har slagit sig ner pa den ockuperade marken.

For nagot ar sedan hade en bonde gatt for att beskara sina olivtrad som lag nara en bosattning. Han blev upptackt av bosattarna och efter att ha blivit brutalt misshadlad sagade bosattarna av hans bada hander med sagen han bar med sig. Sadana historier gor att folket i byarna ar livradda for att skorda sina trad. Att skramma bort palestinier fran sin mark ar en smart och ofta praktiserad taktik, da en israelisk lag sager att den mark som inte brukas pa mer an tre ar kan overtas av staten (vilket ar ett satt att permanenta ockupationen). Mangder med trad branns ocksa arligen av fundamentalistiska bosattare.

Vi gick upp tidigt en morgon och gav oss av till byn Til for att dar hjalpa bonderna att plantera olivtrad pa mark som inte brukats pa ar. Planen var att i form av internationell narvaro beskydda bonderna fran attacker av bosattare och soldater. Nar vi kom fram till byn hade dock de flesta av de bonderna angrat sig och vagade inte folja med oss ut pa falten. Vi beslot oss for att anda utfora aktionen med de tre personer som fortfarande var villiga. Forsam, som hade forlorat ena benet till israeliska soldater under intifadan och haltade fram med sin protes, kunde plantera fem trad pa tiden som jag planterade ett. Forutom min egen klena insats i just planteringen var det en lyckad aktion. Inga hundar, bosattare eller soldater syntes till, och vad jag vet star traden fortfarande kvar. Forsam hade inte varit pa den har biten av sin mark pa fyra ar.

Det ar inte bara bosattarna som attakerar palestiniernas oliver. Att rycka upp trad och forsoka anektera bondernas mark ar en val uttankt del i den israeliska ockupationen. For att inte namna muren (som hindrar tiotusentals bonder fran att ta sig till sin mark) sa anvands skovlande av trad som kollektiv bestraffning och rena trackaserier av ockupationsmakten. Efter till exempel en demonstration i en by ar det vanligt att soldaterna kommer nattetid och sagar ner bybornas livsprojekt.

Nedhuggna olivtrad intill motorvagen mot Betlehem.

Fragan om traden ar intressant da den pa nagot satt avspeglar vad hela konflikten och ockupationen handlar om. Sionismens ideologi och mal ar ett land utan folk och dessa forsok att anektera faktiskt land och skramma bort dess agare maste for dem kannas som ett steg i den riktningen. Darfor kanns det viktigt och akut att palestinierna tillats krava tillbaka sin mark. Fler trad, an de 20 som vi lyckades med, behover planteras. For det ar soldaterna och bosattarna som maste forpassas fran olivernas land.

Amerikansk media

Jaha da var vi med pa TV igen. Denna gangen ar det den amerikanska helylle-kanalen CNN som star for underhallningen. Lagg market till att de anvander ordet ”seperation fence” och hur de framstaller de forvirrade ”ungdomarna” som ”soker spanning” pa sin fritid. Lange leve amerikans media!

Ga in pa edition.cnn.com/video och leta upp ”students joins demonstration”, eller kolla pa inslaget har!

(Vill man ha en aningen mindre subjektiv bild kan man besoka bilin-village.org).

Muren

Det branner om huden och svider i ogonen. En pojke slungar ivag en sten med sin slunga mot soldaterna pa andra sidan stangslet. En till targaspatron landar rakt framfor oss. Vi springer at andra hallet. Ytterligare en. Det rinner ur ogon och nasa. Minns inte nar jag grat sahar mycket senast. Jag kan inte se nagot. Camilla som ar en bit bort leder mig tills synen atervander. Vi ar utanfor den lilla byn Billin for att, tillsammans med palestinierna, demonstrera mot den av Israel resta mur som pastas separera Israel fran Vastbanken.

Sakerhetsstangslet eller apartheidmuren (beroende pa vem man fragar) ar kanske det sjukaste pahittet fran den israeliska ockupationsmaken hittills. Pa vissa stallen bestar den de facto av ett hogt elstangsel omgiven av rullad taggtrad och pa andra stallen en 8 meter hog betongmur (dubbelt sa hog som berlinmuren). Man ser denna enorma skapelse nastan var man an befinner sig pa vastbanken. Pa de fa stallen dar den ligger i narheten av israeliska byar syns den dock inte. Pa den sidan ar den en backe kladd i blommor. Muren ar for ful for israeler.

Man kan tycka att det ligger nagot rationellt i en mur mellan tva rivaliserande grannar, men den har muren ar ingen vanlig tradgardshack utan ligger langt in pa grannens tomt. I stort satt hela muren ar placerad pa palestinskt territorium. Den slingrar sig fram och omringar palestiniernas vattenreserver (vilket tros komma att orsaka stora humanitara problem i framtiden) och separerar tusentals familjer fran sin jord, sina arbeten och skolor. Dessutom ar en kvarts miljon manniskor klamda mellan muren och grona linjen (den overenskomna gransen mellan Israel och Vastbanken.

Nagra dagar innan demonstrationen i Billin besokte vi staden Tulkarem som har oturen att ligga precis intill muren. En van tog oss med till en plats dar israelisk militar nyligen forstort 8 familjers hus som enligt dem lag for nara deras mur. En bit bort hade tva 11-ariga flickor plockat blommor nagra manader tidigare. Aven de uppskattades vara for nara muren. En av dem overlevde med svara skottskador.

Det verkar som om alla palestinier har sina historier om muren (som inte ens ar helt fardigbyggd). Den ena sjukare an den andra. Det ar fa saker som ter sig mer uppenbart an att den har muren inte ar byggd av sakerhetsskal utan for att oka trycket pa det palestinska folket och permanenta ockupationen av de palestinska territorierna och det forvanar mig att media och det internationella samfundet ar sa tysta om den. Vi verkar ha drabbats av en kollektiv minnesforlust av vad som hande for mindre an 20 ar sedan i Berlin och hoppet om manniskan dalar snabbare an vanligt nar historien upprepar sig.

Targasen borjar lagga sig i Billin for den har gangen. De glodheta targaspatronerna har fatt graset att brinna och kvarblivande demonstranter jobbar med att slacka elden. Pa andra sidan stangslet star soldaterna och avvaktar. Det absurda i tanken att de ar har for att garantera sakerheten at sin sakerhetsmur far mig att le.

Bosattarna

Vi sitter pa trottoaren i skuggan av den nedlaggda affaren som vanligt. En tjej gar forbi med sin pojkvan, upp for kullen mot bosattningen . Pa ryggen bar hon en automatkarbin. Det ar en vanlig dag i Tel Ramuida, Hebron.

1948 utropades staten Israel vilket ledde till ett krig i hela regionen. I kriget utvidgade israelerna sitt territorium samtidigt som man jamnade hundratals palestinska byar med marken och drev hundratusentals manniskor pa flykt. En stor grupp slog sig ner i flyktinglager pa de palestinska omradena Vastbanken (som da tillhorde Jordanien) och Gaza (som da var egyptiskt styrt). Under kriget 1967 ockuperade Israel aven dessa omraden. En ockupation som strider mot internationell lag och som har attackerats och fordomts av varldssamfundet orakneliga ganger. Ett klassiskt satt att legitimera en ockupation och gara ansprak pa mark ar att flytta in sin egen befolkning i de ockuperade omradena (en taktik som b.l.a. praktiserats bade i Nordirland och Tibet). Israeliska staten har sedan 1967 subventionerat och uppmuntrat jattelika bosattningar, farmfor allt pa Vastbanken. Det ar till exempel halften sa billigt for israeler att bo i en bosattning pa ockuperad mark an i det som idag kallas Israel, tack vare statssubventioner. Manga vanliga israeler flyttar dit av ekonomiska skal.

Men det finns ocksa de bosattare som har en mer ideologisk syn pa sin narvaro. Dessa utgor en stor grupp av bosattarna i Hebron dar jag nu befinner mig. De ar judiska fundamentalister som ockuperar eller bygger hus i stadens centrum for att med sin narvaro forsoka skramma bort palestinierna och ta over sa stora delar av det land ”som de har givits av Gud” som mojligt. Den anser att den Israeliska staten gor for lite for att ”judifiera” omradena och de drar sig inte for att ta lagen i sina egna hander.

En vanlig taktik, som vi internationella ofta rakar ut for, ar att uppmuntra sina barn att kasta sten pa palestinier. Barn ar anvandbara da de inte kan straffas forran de ar 13 ar. Andra metoder ar att branna upp olivtrad, som ar manga palestinka familjers leverbrod, eller vandalisera deras hus (forra veckan hittades en dod hund i ett hus som lag nara en bosattning).

T.V: JDL: Jewisch Defence League. T.H. Galler over vagen som skydd mot sten, flaskor, sopor etc. som bosattarna som bor over kastar ned pa palestinierna.

1994 sprang en bevapnad bosattare in i den stora mosken i hebron under bonetid och skot vilt omkring sig. 29 palestinier dog och ett hundratal skadades innan han blev skjuten av en vakt. Efterat sa byggde bosattarna ett minnesmonument for honom i den storsta bosattningen. Ett bevis pa hur fundamentalistiska och sjuka de har manniskorna ar.

Bosattarnas lage mitt bland tusentals palestinier kan tyckas aningen utsatt. Men pa varje bosattare inne i staden Hebron gar det 3 israeliska soldater som ar dar for att skydda dem. Soldaterna ingriper i stort sett aldrig nar valdet kommer fran bosattarne men har strikta order om att skydda dessa om attacken kommer fran annat hall. Ca. 2000 soldater ar standigt stationerade i Hebron.

Bosattarna ar ocksa tillatna att bara vapen. Det ar en valdigt vanlig syn att se man med traditionell svart hatt och lockar patrullera gatorna med holster och pistoler pa bada sidorna.

Hanin och Malak hanger i sitt fonster. Buren ar till for att skydda mot bosattarnas stenar.

Shuhada Street var forut Hebrons kommersiella centrum, innan den stangdes for att garantera bosattarnas sakerhet (bosattningen syns i bakgrunden).

Hebron ar det absolut sjukaste stalle jag nagonsin varit pa. Palestinierna som bor har lever i en standig skrack for bade bosattare och militaren. Men det mest deprimerande ar bosattarbarnen som far vaxa upp och bli fostrade till att alltid kanna hat mot sina grannar. Jag har valdigt lite hopp om att det nagonsin kan bli riktiga manniskor av de barnen.

Det ar svart att beskriva allt det hat som finns i den har staden. Och det ar svart att se hur framsteg kan goras. Hur manga internationella vi an ar har (det ar pa tok for fa) sa ar det enda vi kan gora att mojligen hindra en bosattare fran att kasta sten for dagen. Men vad hander nasta dag? Man ar van vid och vill jobba for en framtid, nagot man tror ska bli battre, men har ar man tvungen att ta dag for dag. Jag antar att de har bosattarna aldrig kommer kunna integreras och leva i fred med sina grannar (som faktiskt palestinier och judar gjort forr i Hebron). Det ar svart att se en annan losning an att de har manniskorna maste tvingas ut ur de palestinska omradena med vald.

Invasion

Vi hade precis kommit till den lilla byn Beit Ummar pa sodra Vastbanken. Vi var dar for att delta i en demonstration dagen efter, men pa morgonen fick vi hora om invasionen. IOF (Israeli Ockupation Forces) hade gatt in i Nablus och flyktinglagret Balata i utkanten av staden, och de behovde alla internationella pa plats. Sa vi packade igen och gav oss av norrut. Nar vi kom fram traffade vi ca. 20 andra ism:are. Militaren hade lagt ett utegangsforbud pa den gamla delaen av staden. Stammningen var minst sagt kaotisk nar vi forsokte dela in oss i grupper. Man blev inte tryggare av att hela tiden hora skott fran gamla stan. Varan grupp bestod 7 personer. Varan uppgift var att ga runt i gamla stan och hjalpa palestinier att komma hem till deras hus utan att bli skjutna, bara ut mat till husen och i allmanhet forsoka lugna situationen med varan narvaro. Det forsta vi sag nar vi kom ut pa gatan var en militarjeep som jagade en uppskattningsvis 7-8 arig pojke. Jag vet inte om de skot pa honom eller i luften men skottet fick mig att hoppa tva meter bak rakt in i Jens som stod bakom. Den tokskramda killen forsokte prata med militaren och tillslut vinkade de ivag honom. Kanske just eftersom det stod 7 vasterlanningar och filmade dem. Resten av dagen och kvallen gick ok. Vi lyckades fora nagra personer till deras hus. Dock sa blev en roda korset kille som vi hade med oss arresterad utan nagon som helst grund (och mot internationell lag), nar han forsokte leda en kvinna hem fran sjukhuset. Vi forhandlade med soldaterna i kanske en och en halv timme utan att fa honom frislappt. Tillslut var vi tvugna att ge upp och dra oss tillbaka. Det hade blivit morkt och soldaterna borjade bli nervosa. Var sjukt laskigt att ga genom de tomma granderna samtidigt som man visste att det sitter soldater i varje horn som mycket val kan skjuta pa allt som ror sig. Vi overlevde i alla fall och dagen efter flyttade jag och jens lattade pa oss da det behovdes folk i sodern.

Invasioner av stader likt denna hander kanske en gang i halvaret i de ockuperade omradena (Vastbanken och Gaza). Det vanligaste motivet ar att man gor det av sakerhetsskal och att man letar efter en eller flera misstankta motstandsman. Just gamla stan i Nablus ar ett starkt faste for Al Aqsa martyrerna som ar en grupp inom Fatah. Sa troligen var det nagon av dem man letade efter. Vad jag sag var det mest ett krig mellan smapojkar som kastede sten och militaren som svarade med kulor. En kollektiv bestraffning och ett satt att visa palestinier vem som bestammer i deras land.

Resultatet avInvasionen: 8 skadade palestinier och 8 arresterad. Man sprangde ocksa 3 hus i gamla staden (av sakerhetsskal). Det ar okant hur manga som skadades eller dodades i explosionerna da ambulans och sjukvardspersonal vagrades tilltrade till dem. Vi horde dock under natten att husen sprangdes nar det fortfarande var manniskor i dem och att de satt fast under husen.

Det som kanns mest sjukt ar att nar vi gick runt dar och var radda som fan sa sag vi palestinska ungar som trotsade utegangsforbudet och var ute och kastade sten mot militarens fordon, samtidigt som de har skarpladdade vapen mot sig och riskerar att bli skjutna bara de blir sedda ute. Vi ar anda skyddade av att vi ar internationella och att militaren skulle fa ett helvete om det rakade skjuta oss. Men de har killarna har de inget till overs for. Det verkar som om det har blivit en helt naturlig del av deras liv. Man ser inte ens nagon radsla i deras ogon. Det ar sahar de lever sina liv och sahar de motsatter sig ockupationen av deras land. Stenar mot gevar. Ingen sjans att lyckas men envsit fortsatta. Har svart att bestamma mig for om det ar imponernade eller bara valdigt sorgligt.

Kaanans land

For exakt en vecka sedan landade vi pa flygplatsen i Tel Aviv. Men denna historien borjar redan under mellanlandningen i Tjeckien. Vi har tva timmar pa oss att byta flyg. Efter en halvtimme sa inser jag att mitt pass ar sparlost forsvunnet. En smula panik uppstar nar jag inser att jag inte kommer kunna varken aka vidare eller komma in i Tjeckien utan Pass. Efter att ha sprungit runt och letat pa golvet ett tag sa hittar jag till min gladje flygplatsens polisbas. Gladjen la sig dock fort da det enda polisen svarar pa mina fragor ar ”hehe no no Check”. Hur man kan placera landets minst sprakbegavade poliser pa flygplatsen ar for mig fortfarande en gata. Tjeckien -2 poang. Tillslut kommer en engelsk snubbe fram som har hittat mitt pass pa golvet och sprungit runt och letat efter folk som liknar mig pa fotot. Storbrittanien +3 poang. Framme i Tel Aviv var det till var lattnad inga problem att komma in i landet och vi tog forsta taxin till Jerusalem. Och vidare in pa vastbanken, genom den av Israel byggda mur som de pastar separerar isreliskt omrade fran palestinskt men som egentligen bara seperarer palestinskt territorium fran anat palestinskt territorium. Israel -20 poang. (Mer om detta senare).

Sen dess har det hant massa saker och vi har blivit runtskickade till massa stallen pa vastbanken. Dessa och manga fler handelser i livet kommer denna blogg att behandla och jag hoppas innerligt att jag kommer att ta mig tid att uppdatera den. Sa hall utkik for den framtid och den sanning som komma skall!