Industriell självstyrelse och Gillesocialismen enligt Cole

För att belysa den brist på teori, eller kanske den brist på debatt kring teori, som det “posthistoriska” samhället erbjuder vill jag här ta er tillbaka en bit i historien, närmare bestämt till 1920-talet och England, och låta er inspireras av den idédebatt som då blomstrade. Nedan följer ett mycket intressant och inspirerande utdrag ur G. D. H. Coles verk “Industriell självstyrelse” där han skisserar på det kommande samhället enligt gillesocialismen. Boken hade kunnat vara skriven idag och är minst lika viktig för den idedebatt som vi idag måste återuppliva. Så håll till godo!

”I det nuvarande samhället är staten en tvångsmakt, som är till för privategendomens skydd och som i sin underdånighet gentemot kapitalismen helt enkelt återspeglar den moderna världens ekonomiska klasstruktur. Nutidens fackföreningar äro endast sammanslutningar av lönearbetare, som tillkommit under den kapitalistiska exploateringens tryck för att bereda dem själva mindre betungande existensvillkor. Vilken bild av framtidens samhälle kunna nu vi socialister frambesvärja av dessa båda element – den kapitalistiska staten och lönearbetarnas fackföreningar?

I det att vi riktigt nog inse, att det nuvarande industrisamhällets beskaffenhet finner sitt naturliga och oundvikliga uttryck i klasskampen, och oavlåtligt sysselsatta som vi äro med de fordringar som vår dagliga kamp med kapitalismen ställer på oss, äro vi trots vår vilja till samhällets pånyttfödelse allt för benägna att betrakta statens nuvarande karaktäristika såväl som fackföreningarna såsom någonting en gång för alla fixerat och oföränderligt. Somliga betrakta staten såsom i det väsentliga ett uttryck för kapitalismen och göra gällande, att, i och med arbetarnas uppstigande till makten, även staten och alla dess funktioner skola automatiskt upphöra. Detta är anarkism, varmed en art av syndikalism är besläktad. Andra betrakta åter fackföreningen såsom i huvudsak ett förhandlingsorgan, som med kapitalismens försvinnande skall hava uppfyllt sitt ändamål, och som då med ens skall komma att upphöra eller nedsjunka i betydelselöshet. Detta är den rent statssocialistiska eller kollektivistiska synpunkten, såsom den allmänt oriktigt uppfattats både i Storbritannien och annorstädes.

Båda dessa åsikter vilar på falska förutsättningar. Den ena förutsätter att staten alltjämt måste i huvudsak förbliva sådan den är idag; den andra förutsätter att dess trånga uppfattning av fackföreningarnas uppgifter under kapitalismen innesluter alla de uppgifter som någonsin kunna eller bör tillkomma fackföreningarna. Båda åsikterna äro i så måtto ensidiga att de acceptera möjligheten av en förändring av det ena av ifrågavarande organ men bestrida möjligheten av en omvandling av det andra. Men ingenting är mera visst, än att både staten och fackföreningarna, därest dessa båda skola komma att bliva ett människovärdigt samhälles grundpelare, måste undergå en genomgripande förändring och genomsyras av en ny anda.

Endast om både staten och fackföreningarna taga sig an nya uppgifter och beklädes med kontroll över sina respektive verksamhetsområden, kan ett välbalanserat samhälle danas, där alla olika konsument- och producentgruppers rättigheter och värde såsom människor bliva behörigen tillgodosedda. En kollektivistisk samhällsordning, som icke utfylles av starka fackföreningar, skulle helt enkelt betyda statsbyråkratism i enorm skala; ett fackföreningsväsende, som icke motväges av en stark och demokratiserad stat, skulle mycket väl kunna bliva lika tyrannisk som den av varje motvägande organ ohämmade överhetsstaten…

…Den politiska demokratin måste kompletteras med demokrati i fabrikerna; den industriella demokratin måste inse, att den skulle återfalla i ett industrialismens tyranni, om den förnekade staten. Om socialisterna, i stället för att döma syndikalismen ohörd, ville söka förstå denna dess centrala idé och söka att bringa densamma i harmoni med deras egna politiska rättfärdighetsideal, då skulle kollektivismen och syndikalismen komma att framstå, icke som motståndare till varandra, utom såsom oumbärliga och varandra kompletterande idéer.”

Demonstrationsfrihet i “Mellanösterns enda demokrati”

Idag rapporterade Dagens Nyheter om hur militanta israeliska bosättare äntligen fått tillstånd att demonstrera i Umm el-Fahm, en av de mest tätbefolkade arabiska städerna i Israel. På grund av säkerhetsrisken hade den israeliska polisen länge försökt förhindra demonstrationen och den uppenbara provokation mot landets palestinska befolkning vilket den utgjorde. Men under gårdagen kunde tillslut de hundratal demonstranterna genomföra sin manifestation skyddade av 2 500 israeliska poliser. Till provokatörernas stora besvikelse gick allt lugnt till, med endast ett fåtal skadade palestinier och poliser. Demonstrationen kunde genomföras efter ett beslut från högsta domstolen som för övrigt slog fast att alla medborgare äger rätt att demonstrera vart de vill.

Fredagen den 6:e mars sköts den amerikanska fredsaktivisten Tristan Anderson i huvudet av en tårgasgranat i byn Nilin på Västbanken. Han vårdas fortfarande på ett sjukhus i Tel Aviv med livshotande skador. En månad tidigare, den 30 januari, sköts den svenska aktivisten Ulrika Andersson i benet med skarp ammunition under samma demonstration. De internationella aktivisterna , genom organisationen ISM, deltar i de fredliga demonstrationerna mot murbygget i Nilin just för att den Israeliska armen ska avstå från att skjuta skarpt rakt in i demonstrationerna, vilket annars brukar vara fallet. I byn Nilin verkar israelerna ha ändrat sin strategi. Sedan Juli har fyra palestinier dödats under demonstrationerna, den yngsta av dem var en pojke på 10 år.

I “Mellanösterns enda demokrati” beror inte längre demonstrationsfriheten enbart på etnicitet eller religion, vilket länge varit fallet. Nu verkar rätten att demonstrera helt enkelt bero på vad man demonstrerar emot. Det finns andra länder som systematiskt skjuter skarpt mot fredliga demonstranter (Saudiarabien, Burma och Nordkorea är några) men det finns inget annat land än Israel som samtidigt tillåts kallas demokrati och dessutom åtnjuter fullhjärtat stöd från en enad västvärld. Av denna anledning verkar nu även svenskar och amerikaner fungera som legitima måltavlor. Samtidigt verkar ett av fredsaktivisternas starkaste vapen, deras egna kroppar, spelat ut sin roll i ockupationens Palestina.

Tristan Anderson, skjuten i huvudet av israelisk militär den 6:e mars, 2009.

Stoppa matchen!

1936 hölls olympiad i Berlin. Hakkorsflaggorna vajade i vinden när Adolf Hitler höll invigningstal. Olympiaden var ett utmärkt tillfälle för Hitler att skaffa god publicitet och ordentligt med stöd för att legitimera den tyska naziregimen. 72 år senare hölls en minst lika pampig invigningsceremoni för samma evenemang, men denna gång var det Beijing och Kina som stod som stolta värdar. Trots förhoppningar om att evenemanget skulle sätta fokus på Kinas brott mot mänskliga rättigheter är de flesta bedömare nu överrens om att olympiaden blev en enorm PR-succé för den kinesiska fascistregimen.

Sport har alltid varit intimt kopplat till politik och de stora turneringarna skapades just av politiska anledningar. Länder slåss om att få stå värdar för de stora evenemangen för att på så vis kunna sola i uppmärksamhet och lägga vantarna på sport-turisternas pengar. När nationer möter nationer är spelarna inte främst idrottsutövare utan representanter för sina hemländer.

Imorgon står Malmö värd för Davis Cup matchen mellan nationerna Sverige och Israel. Israel är en nation som sedan 1967, i strid med internationell rätt, ockuperar Västbanken och Gaza där de upprätthåller ett stenhårt apartheidstyre och där de på daglig basis bryter mot de mänskliga rättigheterna. De använder sig bland annat av bosättningar och murar för att fördriva det palestinska folket från sitt land. Under vintern har de dödat 1300 människor på ett av världens fattigaste landområden, Gazaremsan, varav 460 barn.

Det är mer än osmakligt att representanter för staten Israel välkomnas att delta i nationskamper i Sverige samtidigt som förtrycket och fördrivningen av palestinier fortsätter i Mellanöstern. Sport är politik. Det visste Adolf Hitler 1936, det visste Hu Jintao 2008 och det vet Israels regering 2009. Detta inser också de tusentals människor som kommer att gå ut på Malmös gator på lördag.

1968 lyckades svenska demonstranter stoppa Davis Cup matchen mot Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) som då styrdes av en apartheidregim under ledning av diktatorn Ian Smith. I helgen kommer demonstranter att på samma sätt försöka stoppa matchen mot Israels apartheidregim. Om matchen stoppas är det en tydlig markering att vi inte accepterar folkmord och etnisk rensning oavsett vilka som är förövarna. Så låt oss i helgen visa det palestinska folket att vi inte glömt bort dem. Låt oss ta vårt ansvar. Låt oss stoppa matchen!

Berlinolympiaden 1936

Tillägg

Ska tillägga att det självklart vore hemskt trevligt och välkommet om det verkligen hade varit så att liberalerna hade bestämt sig för att sluta upp i den antirasistiska kampen. Dock så skulle det innebära vissa omprioriteringar. De flesta skåningar ser nog inte antisemitismen som det mest aktuella problemet i Sverige idag utan snarare den alarmerande islamofobin, där var och varannan muslim på religiös grund är misstänkta terrorister och där ett starkt främligsfientligt parti håller på att ta plats i riksdagen. De skulle då också tvingas erkänna den mindre påhittade rasismen i deras skyddsstat Israel som är skrämmande likt sydafrikas apartheidregim och där arabiska partier, på etniska grunder, har förbjudits att delta i de “demokratiska” valen. Om liberalerna verkligen vill komma med i den kampen får de nog börja med att släppa in åtminsonde en artikel om dessa, mer reella, problem på sina ledarsidor.

Stöveltramp i Skåne?

Jaha, då var vi där. Efter en lång väg i den riktningen och många misstankar om vad som komma skulle har den svenska Israel-högern totalt tappat fotfästet, lämnat allt vad rationalitet heter och verkar ha lyft med båda fötter från jordens yta. I Sydsvenska dagbladet lördagen den 7 februari har inte mindre än fyra debattartiklar som behandlar antisemitism tagit plats på tidningens ledarsidor. Detta utgör samtliga debattartiklar i tidningen denna dag.

Under rubriker som “För att antisemitismen lever” och “Judehatet grasserar i Malmö” skriver chefredaktörer och folkpartister upprört om den våg av antisemitism och nazism som tydligen håller på att sprida sig i landet i allmänhet och i Skåne i synnerhet. De troligtvis chockerade läsarna fick till exempel veta att “Sverige 2009 påminner om Sverige 1939″ av en osignerad ledarartikel. För varje artikel med tillhörande bilder på svarta fladdermöss och hakkors blir påståendena om vår tid allt mer skrämmande. Som läsare av Sydsvenskan kan man lätt få för sig att Sverige är på en spikrak väg mot att förvandlas till tredje riket.

Men enligt de (oftast) liberala debattörerna är det inte NSFs marscherande skinheads eller Skånes många sverigedemokrater som ses som något hot. Nej, det är kritiken av Israels politik som håller på att förvandlas till våldsam antisemitism och nazism. Som främsta exempel på detta tas den demonstration för “Israels rätt till självförsvar” som en grupp folkpartister, sionister och israelvänner anordnade för ungefär två veckor sedan. Demonstrationen som försvarade och uttryckte sympati för Israels folkmord på Gazaremsan möttes naturligtvis av mängder av upprörda motdemonstranter, många av dem med släktingar och vänner som mördats under attackerna. Andra exempel på den tilltagande antisemitismen är tydligen de jämförelser som offentliga personer gjort mellan Israels ockupation och förtryck av det palestinska folket och Nazitysklands förtryck och mord på judar. Bland annat uttalanden som att Gazaremsan idag liknar warsavaghettot på 30-talet och att Israel borde lärt sig av sin egen historia att man inte kan utrota ett helt folk.

Till att börja med kan man undra varför tredje riket alltid är på väg att återupplivas när Israels politik kritiseras. Artikelskribenterna är noga med att påpeka att man får lov att kritisera staten Israel men att det är en annan sak att kritisera judar. Men är det verkligen ok att kritisera staten Israel när ledarsidorna fylls med skräckhistorier om nazismens återkomst varje gång sådan kritik uppkommer?

Man kan också ställa sig frågan hur skribenterna får de kritiska uttalanden där Israels politik liknas vid Nazitysklands till att vara antisemitiska. Jämförelser mellan olika historiska händelser kan vara mer eller mindre orättvisa, mer eller mindre relevanta, men antisemitiska?

Kan det istället vara så att när liberalernas argument till försvar för staten Israels folkrättsvidriga politik har tappat all sin trovärdighet så tar men till det gamla beprövade offerrollsknepet? Och kan det vara så att man genom denna taktik försöker dra uppmärksamheten bort från den verkliga faran, den nu pågående utrotningen av det palestinska folket och dess land?

Artikelskribenternas liknelser är inte bara absurda utan hjälper även själva till att göra religion av politik, vilket de säger sig vilja motverka. Att de stora medieföretagen används som språkrör för, och själva oemotsagt företräder, denna osmakliga och verklighetsfrämmande skrämselpropaganda är också ett stort hot mot demokratin.

Hur man bedriver folkmord och kommer undan med det, Israelisk checklista

1. Upprätta en stat i ett främmande land vilket du anser dig ha rätt till enligt en bok du läst. Var noga med att välja ett land som har ett geografiskt fördelaktigt läge för de som sitter på de översta skikten i världshierarkin. Väl på plats, be de mäktiga staterna som önskar kontroll över din nya region om stöd för att utveckla en av världens mäktigaste militärmakter.

2. Bestäm att endast de människor som läst samma bok som du och har samma typ av mössa på huvudet får bo i din nya stat. Använd sedan din nya militära styrka till att fördriva alla andra, alltså de som bott där innan, och sätt på så vis igång en enorm flyktingvåg. Om du inte lyckas att fördriva alla, inskränk deras rättigheter och gör dem till andra klassens medborgare vilka kan utnyttjas på valfritt sätt, exempelvis inom industrin. Glöm inte att invänta klartecken från dina vänner, de mäktiga staterna.

3. Ockupera även de överbefolkade områden dit den ursprungliga befolkningen lyckats fly. Hävda att dessa delar också är en del av ditt land enligt samma bok som du tidigare använt (om denna ursäkt inte respekteras överallt kan du hävda att du gör det för din egen säkerhets skull). Utvidga din apartheidstat även till dessa områden genom att tilldela människorna där speciella legitimationer med vilka du kringskär deras rättigheter så att de till exempel inte tillåts arbeta vart de vill eller köra på vilka vägar de vill etc. Du kan också terrorisera befolkningen i dessa områden genom att upprätta ett enormt nätverk av vägspärrar och murar (vilka du gör bäst i att kalla barriärer eller säkerhetsstängsel) med vilka du kan utöva en enorm kontroll över samtliga invånare. Var noga med att du har fått grönt ljus för alla handlingar av dina mäktiga vänner.

4. Hävda konsekvent att allt du gör är av säkerhetsskäl och i självförsvar. Ignorera alla internationella regler, FN-resolutioner och internationella domslut. Så länge du är noga med att sköta dina kontakter väl med dina mäktiga vänner, till exempel genom att göda deras krigsindustri, så kan du vara säker på att alla försök till internationella sanktioner effektivt kommer att blockeras.

5. Benämn samtligt motstånd från de du fördrivit för valfritt ord som för tillfället är aktuellt och populärt inom utrikespolitiken (exempelvis terrorist).

6. Vägra acceptera de ockuperades demokrati. Ignorera vinnarna av det ockuperade folkets val och understöd genom dina vänstater istället statskupper utförda av de du helst vill förhandla med. Glöm inte att det är du som bestämmer vilka som ska företräda det ockuperade folket och inte dem själva.

7. Det är viktigt att du lägger på minnet att för att du ska behålla ditt stöd och din ställning i världssamfundet måste du vara både strategiskt och ekonomiskt viktig. För att stödja den nya boomen inrikes säkerhet måste du ständigt hålla din egen befolkning i ett skräcktillstånd. Du behöver också, för att behaga den extremt mäktiga vapenindustrin, upprätthålla ett konstant krigstillstånd med ständigt nya angrepp på din fiende, det folk du ockuperar.

8. För att motivera de nya angrepp och det nya våld du är i ständigt behov av kan du använda dig av i stort sätt vad som helst. Hemmagjorda raketer skjutna in på “ditt” territorium är till exempel en lysande ursäkt (även om dödsoffren är mindre än de som omkommer i trafiken) som med lite mediestrategi kan förstoras upp till ett hot mot din stats säkerhet och användas som ursäkt för att pröva en mängd nya vapen på de andras civilbefolkning. Det kan dock inte poängteras tillräckligt vikten av att först be om tillåtelse från dina mäktiga vänner!

9. Denna korta instruktionslista ger dig möjligheten att bedriva både etnisk rensning och folkmord utan att möta några som helst konsekvenser (förutom ett ökat hat och motstånd från den ockuperade befolkningen och från vanligt folk världen över vilka du i den rådande världsordningen inte behöver bry dig nämnvärt om). Så nu är det fritt fram att rusta flyget och ställa upp markstyrkorna. Lycka till!

Krismedicin, ekonomisk kris del 2

Hur tar man sig ur en ekonomisk kris? Hur ska man reda ut denna röra som vi handlöst kastats in i? Hur ska företagen räddas och hur ska arbeten och människors leverbröd garanteras? Det är dessa frågor som i krisens hetta nu upptar människornas tankar och tidningarnas debattsidor. För att söka svar på dem måste vi först bege oss en bit tillbaka i historien.

Förr visste man hur kriser skulle skötas och lösas. När den stora depressionen bröt ut i 30-talets USA och spred sig till Europa lanserade president Franklin D. Roosevelt “the New Deal”. The New Deal var ett reformprogram som gick ut på att få fart på ekonomin genom starkt statligt agerande. Idéerna kom från nationalekonomen John Maynard Keynes som ansåg att staten skulle ha ett starkt inflytande över och tillåtas reglera ekonomin, speciellt under lågkonjunkturer och kriser då staten skulle anställa de människor som blev arbetslösa och på så sätt få fart på ekonomin och häva krisen. Under efterkrigstiden så rådde det bland de rika västländerna en bred konsensus runt denna politik och stolta organisationer som IMF och Världsbanken bildades i syfte att gemensamt reglera den internationella ekonomin.

På 70-talet vände dock denna trend. Företagen och bankerna hade växt och utökat sin politiska makt på bekostnad av nationalstaterna och en ny ideologi fick sitt genombrott. Nyliberalismen prövades först i diktaturens Latinamerika men spred sig snabbt, och påhejad av företagen slog dess idéer snart rot även i de rika länderna. Nyliberalerna förespråkade ett totalt avskaffande av statlig inblandning i ekonomin. Det enda staten skulle ägna sig åt var att försvara den privata äganderätten med en stark ordningsmakt. Ett vilda västern-samhälle utvecklades inom den internationella ekonomin där fackliga rättigheter och sociala förmåner som skola och sjukvård åsidosattes till fördel för företagens vinstintressen. De organisationer som var ämnade att reglera ekonomin och motverka kriser stöptes om till missionsorganisationer för nyliberalismens sak. Denna verklighet har varit ett faktum tills våra dagar.

Nu när krisen åter kommit till stan så höjs röster från alla håll och kanter om att en ny New Deal måste lanseras. Bankernas måste regleras (ibland även förstatligas) och företagen måste räddas med statliga medel. Till och med företagen själva, genom Svenskt Näringsliv, pressar regeringen att öppna plånboken. De intressantaste teorierna från New Deal-förespråkarna handlar dock om skapandet av en “New Green Deal” där staten ska anställa människor inom sektorer som gynnar miljön och motverkar den globala uppvärmningen, som till exempel inom utbyggnad av järnvägsnät och i forskning i förnybar energi. De enda som verkar slå dövörat till för alla dessa kav och krampaktigt hålla fast vid de nyliberala värderingarna verkar vara vår sittande regering och Mona Sahlin (som med rätta kallats den sista nyliberalen) som båda håller fast vid föråldrade principer om budgettak och sparkrav. Ideologiska principer som kommer att få förödande effekter för det arbetande folket.

Kraven på att införa en ny New Deal är hämtade från den historiska erfarenheten. Medicinen har fungerat förut och bör därför sättas in igen. Vad New Deal- förespråkarna missar är dock att se till hela historien. Hur gick det sen? Varför övergavs keynianismen och de statliga regleringarna? Varför infördes istället en fundamental marknadsliberalism som kunde bana väg för en ny kris? Svaret på detta ligger ännu en gång i kapitalismens natur. Att reglera och tygla kapitalismen är som att försöka bota spetälska med plåster. Företag i ett kapitalistiskt system kommer alltid att arbeta för avregleringar i syfte att öka sina vinster och överleva i konkurrensen. På grund av detta kommer nya regleringar aldrig att kunna vara något annat än en temporär lösning. Denna gång skulle det gå ännu snabbare att återgå till vilda västern-marknaden då företagens makt är betydligt större idag än för 80 år sedan. Dessutom har de, genom den senaste tidens utveckling mot så kallade korporativa stater, stater där statens och företagens makthavare har ett nära samarbete och där de ibland är samma personer (se t ex. Carl Bildts intressen i gasledningen under Östersjön), fått en direkt påverkan på de politiska besluten utan att behöva använda sig utav lobbygrupper. Så även om de förenade företagen nu säger sig förespråka stöd och regleringar kommer de tids nog på grund av sin natur att enskilt arbeta för att häva samma regleringar (liksom historien visat).

En New Deal skulle kunna häva krisen och gynna det arbetande folket, vilka alltid drabbas värst. En Green New Deal skulle även kunna skapa förutsättningar för att lösa de enorma miljöproblem som den blinda marknadsfundamentalismen försatt oss i. Men nya regleringar av kapitalismen är endast en tillfällig lösning och kan aldrig sätta stopp för dess grundläggande drivkrafter. För att nå en långsiktig lösning för oss själva och vår natur måste företagens makt brytas och ersättas med reell folklig makt. Reglering av företagen är omöjlig utan demokratisering av de samma. Om vi gemensamt och demokratiskt styr över våra företag blir målet inte längre privata vinster utan vårt gemensamma bästa. Kapitalismen kan inte tyglas men den kan demokratiseras bort. Och det finns inget lämpligare tillfälle att inleda en sådan process än under kapitalismens egen kris.

Kapitalismens natur, ekonomisk kris del 1

Världen befinner sig i kris. Företag försätts i konkurs, ekonomer och tyckare svettas i panik och regeringar nationaliserar sina banker. Samtidigt så får tusentals människor besked om uppsägning, måste sälja sina bostäder till underpriser och tvingas iväg till de lokala socialkontoren. Men hur kunde allt gå så fel? Vad hände med marknadens osynliga hand? Och hur kan detta system som sas vara till vår allas fördel plötsligt verka mindre värt än den zimbabwiska valutan?

Anders Borg ser bedrövad ut och menar i en tv-intervju att det var girighet som utlöste krisen. Han hade lika gärna kunnat säga att det var hans ekonomiska systems själva natur som utlöste krisen. För girighet är ett lika självklart element i kapitalismen som saffran är i en lussekatt.

Ekonomiska kriser kan börja på olika sätt men alla har att göra med girighet. Denna är inget undantag. Fram till 1970-talet hade vinsterna för de amerikanska företagen stigit för varje år, samtidigt som lönerna för arbetarna stigit i en liknande kurva. På 70-talet lyckades dock företagarna pressa tillbaka de amerikanska fackföreningarna och lönerna slutade stiga. Vinsterna fortsatte dock att växa och företagarna kunde glädja sig åt fantasistora summor i kassakistorna. I detta läge blottades den kapitalistiska självmotsägelsen. Helt plötsligt hade folk inte tillräckligt med pengar för att köpa allt det som företagen ville sälja till dem (och som de själva producerade). Företagarna och bankerna (kapitalet) blev först bedrövade men kommer sedan på en genialisk lösning. Istället för att höja lönerna så började man låna ut ofantliga summor pengar till folk med låg säkerhet. På det sättet kunde de köpa deras produkter samt betala dem ännu mer pengar i ränta på sina stora lån. Kapitalet jublar åter igen åt ännu mer fantasifulla vinster och bonusar.

Vilken mellanstadieelev som helst kan med enkel logik komma fram till att detta i längden är ohållbart. Amerikanerna kunde helt enkelt inte betala sina lån, som för det mesta låg på deras bostäder, och var tvungna att låta bankerna konfiskera bostäderna och sälja dem vidare. Med miljontals sådana bostäder ute på marknaden störtdök naturligtvis de amerikanska bostadspriserna och bostadsföretag började gå i konkurs. Och så var krisen i full gång.

Det spännande med denna kris, som så många andra, är att detta var något som man med minimal felmarginal kunnat förutspå. Varför? För att dess orsaker ligger i systemets själva struktur. Även om kapitalet inser att det driver ett lämmeltåg mot en ravin så kan det inte stanna då dess aktörer inte tillåts tänka på något annat än kortsiktiga vinster för att överleva i konkurrensen. Så självklart Anders Borg, är det girigheten och kortsiktigheten som är problemet, men det är även dessa ingredienser som är kapitalismens grundfundament och dess drivkraft. Kapitalismen som ekonomiskt system kan inte undvika kriser. De kan göras mindre djupa och mindre förrädiska genom en större offentlig sektor, mer statlig reglering av företagen och större demokratisk kontroll över ekonomin. Men man kan aldrig helt undvika dem.

Så i dessa skymningstider öppnar sig ett ypperligt tillfälle för oss att verkligen fundera över hur vi bör sköta om våra resurser, vår natur och varandra. 150 år av industrialiserad kapitalism och 30 år av oreglerad marknadsfundamentalism kanske har spelat ut sin roll och kommit till vägs ände. Och med en värld som både miljömässigt och humanitärt står på ruinens brant är det sannerligen hög tid för någonting nytt.

Fackligt avveckling

Det är nu mer än ett år sedan som vi varje måndag trotsade vinterkylan och samlades på mynttorget i Stockholm. Regeringen hade föreslagit att sänka a-kassan och höja dess avgifter. Det var ett halvår sedan valet och Sverige hade sakta börjat inse att de nya moderaterna kanske inte var så nya trots allt. De flesta av oss som stod där på torget krävde att en politisk strejk skulle utlysas for att stoppa forslaget. En av kvällarna kom en kvinna från LOs ledarskikt för att tala. Hon menade att politisk strejk, som hon liknade vid en sabel, var ett vapen som man inte skulle använda i onödan. Igår rapporterade svenska tidningar om att ytterligare 185 000 personer lämnar de svenska facken.

A-kassan är någonting som arbetande människor i Sverige kämpat till sig för att öka sin säkerhet och for att hålla uppe sina löner i perioder av hög arbetslöshet. Desto lägre a-kassa arbetslösa kan ta ut, desto mer desperata kommer de att bli av att skaffa ett nytt arbete, vilket resulterar i att de tvingas acceptera vilket arbete som helst, oavsett lön och arbetsförhållanden. Detta ger i sin tur företagen friheten att pressa ner lönerna. En sänkning av a-kassan leder alltså i förlängningen oundvikligen till sänkta löner.

Det som förutom a-kassan håller uppe människors löner är naturligtvis facket. Genom att höja avgifterna lyckades man även försvaga denna institution. Man visste alltför väl att en chockhöjning av a-kasseavgifterna skulle sätta en ekonomisk press på människor att lämna sina fackforeningar, vilket vi nu ser resultaten av.

Den svenska välfärden bygger (byggde?) på starka fackforeningar som kunde agera motvikt mot företagens makt, och därigenom tillkämpa sig reformer som t ex. fri sjukvård och hög arbetslöshetsersättning. Samtidigt som Reinfelt med ett leende börjat bruka ordet välfard som han påstar sig värna, måttar han ivrigt slag efter slag mot välfärdens grundpelare. En plan som är alltfor noga uttänkt, i strävan efter det som de gamla moderaterna alltid strävat efter, att tillgodose näringslivet på bekostnad av det arbetande folket. Att ta från de fattiga och ge till de rika.

Och slutligen tillbaka till den där vinterkvällen, LO-pampen och hennes sabel. Vad hon hade missat, eller förträngt, är att för varje medlem som lämnar facket blir hennes sabel allt trubbigare, och risken verkar överhängande att den rostar sönder innan hon tillåter sig använda den. For när de borgerliga nu slungar allt hårdare sparkar mot välfärden så verkar fackpamparna allt för upptagna av att hälla klister över sina egna medlemmar än att höra varningssignalen. Genom denna ouppmärksamhet och passivitet hjälper de nu till att avveckla sin organisation och sig själva.

Döda barn bygger inte raketer

Nu är de där igen, bilderna i tidningen. Det känns som om jag har sett samma bild förr men jag inser tyvärr att bilderna är allt för nya och allt för många. En flicka med ett förstört ansikte bärs av någon som kan vara hennes far. Det är svårt att säga om hon lever eller om det, när bilden togs, redan var för sent. Artikeln berättar om att man idag räknat till minst 45 döda, många av dem barn.

Israels bombattacker mot ett av världens fattigaste områden, Gazaremsan, har nästan blivit dagliga nyheter och lata journalister kan snart kopiera artiklarna från dagarna innan. Detta utöver den blockad som staten Israel upprätthåller och som förvärrar situationen ytterligare på denna del av jorden som gud tycks ha glömt. Denna gången var det människorna i flyktinglägret Jabaliya som hade oturen att falla offer för kolonisatörernas bomber och ingen vet vilka som står på tur.

För den som befunnit sig på Gazaremsan den senaste månaden måste mänskliga katastrofer som attackerna mot World Trade Center framstå som en fökylning i jämförelse mot det helvete på jorden som Israel och dess västliga stödstater har förvandlat deras kvarter, städer och land till. Ännu mer bisarrt måste det verka att anledningarna till attackerna påstås vara de hemmagjorda raketer som skjutits in på Israelisk mark och som för 9 månader sedan dödade en israelisk student.

Men ett öga för ett öga, en tand för en tand är en bortglömd fras för den israeliska ockupationsmakten och även i Sverige börjar man vänja sig vid att hundratals eller tusentals palestiniers liv inte ens kan mäta sig med värdet av en Israelisk medborgare (då han eller hon inte är arab förstås).

Det som pågår i mellanöstern är allt annat än ett krig. Det är en militär ockupation och en apartheidliknande kolonisering av landet Palestina och av det det palestinska folket. En kolonisering som mer och mer börjar likna ett folkmord. Detta sker i strid med allt som heter mänskliga rättigheter och möjliggörs av den amerikanska staten och i viss mån EU till fördel för det globala kapitalet (främst representerad av vapenindustrin). Och i Sverige håller vi för öronen inför pratet om folkmord och blundar hårt för tidningarnas bilder, samtidigt som vi planerar vårt fortsatta militära utbyte med kolonialmakten.